torsdag 28 februari 2019

ORFEUS STIGER NER, Dramaten, föreställning 6 10/2 2019


Av Tennessee Williams, Översättning Pamela Jaskoviak, Regi Runar Hodne, Scenografi Serge von Arx, Kostym Magdalena Åberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Björn Lönnroos, Peruk och mask Sofia Ranow, Med Björn Bengtsson, Mia Benson, Kicki Bramberg, Sofi Helleday, Elin Klinga, Hannes Meidal, Örjan Ramberg, Maria Salomaa, Kirsti Stubø, Jan Waldekranz

Det här är en pjäs jag älskar, i en uppsättning jag inte var helt såld på. Stundtals var den magisk, poetisk och vacker, stundtals var det som att lyssna på GPS:navigering.

Nån gång, det känns som om nån gång när jag var ung, men jag kan inte ha varit så ung, för det hände på 90-talet, hade jag en inspelad version av den här pjäsen, regisserad av Peter Hall, med Vanessa Redgrave i huvudrollen. Jag såg den så många gånger att jag kunde den nästan utantill. Den påverkade mej, formade mej, fick mej att tänka, på livet, på teater, på vad som är sant och sånt som är verkligt. 

“The future is called "perhaps", which is the only possible thing to call the future. And the only important thing is not to allow that to scare you.” 

“The show is over. The monkey's dead!” 

“They chatter together like birds on Cypress Hill, but all they say is 'Live, live, live, live, live!' It's all they've learned, it's the only advice they can give.” 

“I wanted death after that, but death don't come when you want it, it comes when you don't want it.” 

Jag hade både höga och låga förväntningar på den produktionen. Mest av allt var jag glad för att jag skulle få se en iscensatt version, för dels är det inte vanligt att vi sätter upp Tennesse Williams i Sverige, dels är detta en av hans mindre producerade verk. Jag hade dock tittat på några foton från produktionen, och hade kommit att inse att jag nog inte skulle få vad jag trängtade efter.

Tennessee Williams föddes 1911, och dog 1983, 71 år gammal, efter att ha kvävts av plastlocket till nässpray eller ögondroppar. Han var öppet homosexuell och vann Pulitzer pris för A STREETCAR NAMED DESIRE och CAT ON A HOT TIN ROOF, och Tony Awards för THE ROSE TATOO, CAT ON A HOT TIN ROOF och THE NIGHT OF THE IGUANA. 

ORPHEUS STIGER NER är en omarbetad version av hans första pjäs, BATTLE OF ANGELS, skriven 1940, som floppade totalt. 1957, efter dramatikern haft succé med THE GLASS MENAGERIE, A STREETCAR NAMED DESIRE, och CAT ON A HOT TIN ROOF, fick så den här omarbetade versionen premiär, men floppade också den. 1959 kom en filmversion, under titeln THE FUGITIVE KIND, Den Flyende Sorten, och floppade även den.

Det handlar om legenden om Orfeus och Eurydike, om mannen som väcker en kvinna från döden, bara för att se henne dö igen. Här utspelar det sej i en lanthandel, i en liten håla i södern, som ägs av den äldre Jake, döende i cancer, och hans yngre fru Lady, dotter till en italiensk immigrant, en levande död, fångad i ett kärlekslöst, barnlöst, hopplöst äktenskap. Dit kommer kommer en yngling med gitarr, och kvinnorna i byn blir alldeles till sej. 

Pjäsen behandlar teman som ensamhet, sexuell frustration, åldrande, frihet, rasism, konformitet, småsinthet, främlingsfientlighet, kärlek och våld.

Scenrummet har inga väggar, utan begränsas av vertikalt ställda lysrör, fästa på stag, ställda nån meter isär, och jag antar att man med det vill pålysa att i den lilla hålan där pjäsen utespelar sej finns inga hemligheter, inget privatliv, allt skvallras om, synas, ältas. 
För att visa vilket slags rum det är - en handelsbod - har man ställt ut en jukebox, ett flipperspel, en kassaapparat, en mynttelefon. Det finns inga varor, inget att sälja och köpa, bara maskiner, saker som lyser och låter. 
Som stämningsskapare är Serge von Arx’s scenografi ganska ointressant. Denna typ av poetisk melodram kräver en förankring i en i alla fall någorlunda representativ verklighet. Det krävs damm, svett, stank, doften av parfym, och ljudet av syrsor. 

Kostymerna, av Magdalena Åberg (SWEENEY TODD, DON QUIJOTE, PÅKLÄDAREN, NÄR DET KOMMER TILL KRITAN,  I LODJURETS TIMMA, DE STORA VIDDERNA, LIVLÄKARENS BESÖK, GÖSTA BERLINGS SAGA, SVARTA DJURET SORG, DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN) är lite förvirrande, eftersom dom omöjliggör ett daterande av när det hela utspelar sej. Mia Benson och Kicki Brambergs skvallrande granntanter verkar vara plockade från 60-talet, medan Maria Salomaas sjuksyster och Elin Klingas Vee verkar höra hemma i 50-talet. Männens kläder är vagt nutida, eller tidslösa, som mäns kläder tenderar att vara, medans Kirsti Stubøs Carol, i hotpants och nätstrumpor, är kliven ur nutiden. Jag vet inte vad man vill säga genom att på detta sätt vägra att sätta pjäsen i något slags 
I sitt manus beskriver Tennessee Williams den manliga huvudrollen Val Xavier såhär: Han är en ung man, omkring 30, som hade en slags vild skönhet. (-) Han har inte på sej levis eller en t-shirt, han har ett par par mörka sarsbyxor, blanknötta och inte speciellt tajta. Hans utmärkande plagg är en ormskinnsjacka, spräcklig i grått, vitt och svart. 
Här har man valt att klä honom i jeans, boots, vitt linne och en svart jacka av läder som bara med mycket god vilja kan påminna om ormskinn.

Jag var ganska missnöjd med regin. Föreställningen saknade Williams poesi, och man hade bearbetat bort mycket av det som gör pjäsen intressant. Ursprungligen har pjäsen 21 roller, som här strukits ner till 10. Tyvärr, i denna pjäs om - bland annat - rasism och främingsfientlighet, har man strukit den enda rollen för en svart person, Uncle Pleasant, som också ska vara delvis choctaw, en gren av Amerikas ursprungsbefolkning. Kanske var man på Dramaten rädda för en backlash om man visade en svart person som en mystiker och shaman, kanske var man rädda att visa upp hur de andra rollerna interagerade med honom, men kanske borde man i såna fall inte sätta upp den här pjäsen.
Rollbesättningen gör mej lite konfunderad. Många av kvinnorna i Tennessee Williams dramer är inte längre unga, och förälskar sej, eller dras till, yngre män. Blanche DuBois kysser den unge mannen från Evening Star i A STREETCAR NAMED DESIRE, Alexandra del Lago, i SWEEET BIRD OF YOUTH faller för den yngre Chance Wayne, i THE NIGHT OF THE IGUANA tröstar sej Maxine Faulk med strandpojkar, och i boken och filmen THE ROMAN SPRING OF MRS STONE faller hon för en yngre gigolo.
Den manliga huvudrollen i ORPHEUS DESCENDING, Val, ska nyss ha fyllt 30, och i ursprungstexten tilltalas han ofta som boy, pojke. I filmversionen var Marlon Brando 35, och Anna Magnani 51. 
Björn Bengtsson, som spelar rollen, är 45, och inte speciellt pojkaktig. Sofi Helleday, som spelar den inte längre så unga Lady, är visserligen 50, men en mycket välbevarad 50. På scen ser de två ut att vara jämngamla, vilket de nästan är. Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej. När jag läser pjäsen ser jag alltid Jim Morrison, sångaren i The Doors, framför mej. Det måste vara någon, anser jag, som man har svårt att hålla fingrarna ifrån.

Jag hade också föredragit en kvinnlig huvudroll som inte framställdes som fullt så attraktiv i pjäsens början. Hon ska bli väckt från de döda, men i den här versionen är hon klart utsövd och allert. 

Även om jag uppskattar att man har gjort det, har jag svårt att förstå varför man har valt att sätta upp den här pjäsen. För vem gör man det? Det här relativt lättviktiga versionen saknar ett dramatisk djup, eftersom man kortat den, och all känsla av Sothern Gothic är borta, som när man slår på städbelysningen i Spökhuset på Gröna Lund.

Jag tyckte mycket om Elin Klingas Vee, och om Maria Salomaas obarmhärtiga sjuksyster, om Hannes Meidals David, mannen som övergav Lady när hon väntade deras barn, och som i en fin scen visar upp den där tafatta, försöket att övervinna hennes hat, inte för att bli älskad, bara tolererad. 
Men Kirsti Stubøs Carol Cutrere var den absolut största behållningen. Inte bara, anser jag, har hon rätt ålder, hon har rätt handlag, rätt poetiska nerv, även om hon har fått fel kläder. När hon glider runt i skuggorna i scenens ytterkant, påminner hon mej om en Grizzabella, den bedagade glamourkatten i musikalen CATS. Hon har också pjäsens bästa replik: 

“What on earth can you do on this earth but catch at whatever comes near you, with both your fingers, until your fingers are broken?”

Jag cyklar från teatern med nyväckt kärlek för Tennessee Williams och hans poesi. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


MARY PAGE MARLOWE
När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?


SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera: 

När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi: 
Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.
Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång. 
En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll. 

Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…


HAMLET, på Dramaten: 

Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. 


#Orfeusstigerner #Tennesseewilliams #Dramaten, #Orpheusdescending, #Orfeus #minstengångiveckan #jimmorrison #Theromanspringofmrsstone #gay 

Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)