KALLSKÄNKEN, med KAMRATERNA i ett Gästspel på Brunnsgatan Fyra, förställning 35 17/10 2018

Av: Jenny Wrangborg, Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén, Regi: Dan Turdén , Scenografi: Marie Abildgaard Moberg, Dramaturg: Eva Sunmo, Musik: Safoura Safavi, Foto: Maximilian Mellfors, Marknadsföring: Eva Sunmo, På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

”Den bara dog,” sa pianisten.

”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 

Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. 

Pianisten, som stått inklämd i ett hörn i den inre foajén, är klädd i kock- och kallskänkskläder: vit dubbelknäppt jack, svart tygmössa, och för att få in lite flärd har har han virat en röd fjäderboa runt halsen. Hans repertoar, fram till nu, har varit utmärkt; ackompanjerad av en trummaskin har han framfört syntversioner av Sweet Home Alabama, My Heart Will Go On, och andra melodier jag känner igen, men inte kan varken namn på, eller sångtexter till.

Min mormor jobbade i kallskänk. I ärlighetens namn var det på ett hotell som hon och min morfar ägde, i Mörbylånga på Öland, men hon slet lika mycket - om inte mer - som vilken anställd kallskänka som helst. Jag minns gurkor, tomater och persilja, kall Crème brûlée, och kladdig plastfolie. Jag minns när dom köpte den första mikron, stor som en teveapparat, och hur vi alla var lite rädda för den. Jag minns den lilla skrubben under trappan upp till matsalsvåningen, fylld med kryddor i kartonger, och stora kylskåp man kunde gå in i, där det stod enorma grytor med skalad potatis i kallt vatten, och andra hinkar fyllda med brun sås som stelnat i kylan.

Men jag minns inte stressen, inte där nere, i köket. Jag antar att jag inte fick vara där, när det verkligen gällde. När jag var där var det lugnt och fint, det var ordnat och städat och varmt och mysigt som om det funnits en öppen spis, och en radio verkade alltid stå på, och all musik var aningen Beatles eller Siw Malmkvist, och alla nyheter verkade handla om sånt som hände i Stockholm.

Fast jag minns stressen när jag 20 år senare började jobba bakom, i köket, på Börsen. Jag jobbade extra i mathissen, vilket innebar att jag hämtade beställd mat nere i köket, kånkade brickorna till mathissen, åkte upp och lämnade av, hämtade disk, åkte ner, hämtade mat, åkte upp… 

Men jag flöt liksom utanför. Stressen var inte min. Jag jobbade fort, så fort jag kunde, men jag behövde inte prestera. Jag var lite som en maskin, bara, en förlängning av hissen. Ett par armar. Ett par ben. 

När passet var över var de rostfria stålväggarna i hissen alldeles kladdiga av fett från de smörslungade tomaterna, den gräddkokta potatisgratängen, från bearnaisesåsen, från smördegsinbakad tourndos.

Och nu, när jag tänker på det, jobbade jag som diskare också, i korta perioder, på en restaurang på Torsgatan, på en sylta långt halvvägs till Arlanda dit bussresan tog nästan lika lång tid som arbetspasset. Och så den där sommaren på ett hotell i fint hotell i Skärgården där jag bara minns att jag sov och jobbade, jobbade och sov, och  då ingen kommit ihåg att beställa diskmedel, eftersom det inte var någons ansvar, och jag fyllde maskinen med dunkar av vinäger och ättika.

Och jag är tillbaka där, helt plötsligt, när de fyra, svarta svängdörrarna som utför scenografin slås upp, och skådespelarna stressar ut, in, skrikande, kånkande. Jag minns ljuden, skriken, stöket, stanken, ciggen som släcktes på klacken och stoppades tillbaka i paketet, inför nästa, korta paus, de fullastade brickorna, ”bakom!”, linneservetter och karotter. 

Jag kände inte till något om poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg, eller hennes diktsamling Kallskänken, men jag förstår ganska fort att det där, det måste vara hon, kvinnan som skanderar på skånska. Det är skillnad på henne och dom andra. Dels spelar hon här ägaren till restaurangen, antagonisten i diktsamlingen hon och hennes kollegor kämpade emot, dels är henne spelstil annorlunda. Hon har en stil. En röst.

De andra, kan jag se, är skådisar. Vansinnigt skickliga skådisar. Jag har ett nästan alarmerande dåligt minne, men jag tror mej inte ha sett någon av dom förut. Var har dom varit? Var har jag inte varit?

Jag tror jag har en liten fan-crush på dom allihop.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull. Den är en vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken någonstans vid Avenyn i Göteborg. Det är en slags poetisk, personlig, politisk fars. Det slås i dörrar, det stressas, intrigeras och skriks, och mitt i alltihop finns det något vackert, mänskligt, förhöjt. Och precis som i fars, i bra fars, finns här en millimeterfin exakthet, ett hårt koreograferat, precis utfört scenspråk.

Genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. Det här är något så ovanligt som något jag skulle vilja se igen.

Jag har sett många revyer och kabaréer. Det är såhär man gör dom. Den är ypperligt på två plan: dels hur det specifika ämnet i sej behandlas, men även scenspråket, infallen, idéerna, som skulle kunna appliceras på andra diktsamlingar, andra verk, andra ämnen.

Regissören, Dan Turdén är för mej mest bekant som en mycket intressant operaregissör, med en underbar och överraskande infallsvinkel, och detta är en ny sida hos honom. Hans storhet, som hos Markus Virta, ligger inte bara i hur han berättar, utan också vad han väljer att berätta.

Detta är en kabaré för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Föreställningen är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

Det visar sej, när jag kommer hem och letar runt lite i min blogg, att jag visst sett  dom förut, alla tre:  Johanna Lazcano har jag sett på stadsteatern, i ILYA, Alexander Ohakas har jag sett i ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION i ett gästspel på Teater Tre, och Kajsa Ekström har jag sett i både SATANS DEMOKRATI och OLIVER TWIST.

Som sagt: mitt minne…

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 

Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?

Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/de-skyddssokande-kulturhuset.html

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/manniskor-som-forsvinner-med.html

VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/varoffer-kulturhuset-stadsteatern.html

DE SKYDDSSÖKANDE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 34, 16/10 2018

Av Aischylos, Bearbetning David Greig, Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh, Regi Dritëro Kasapi, Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg, Ljus Markus Granqvist, Ljud Magnus Ericsson, Mask Patricia Svajger, Medverkande på scenen  Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Per Sandberg, Åke Lundqvist, Annika Hallin, medverkande i bild från Al Harah - teatern Christin Hodali, Diana Swity, Faten Khoury, Hanin Tarabay, Iman Aoun, Mirna Sakhleh, Raeda Ghazaleh, Reem Talhami, Riham Isaac

”Jag tyckte mycket om det,” sa min kompis Tuting, efteråt.

”Vad kul!” sa jag, så positivt jag kunde.

Jag har en viss tendens att negligera andra personers uppfattning om föreställningar vi sett, och istället framhäva min egen åsikt. Det är inget jag är stolt över, och eftersom jag vet vad jag tycker så borde det ju vara intressantare att lyssna på vad någon annan, som har upplevt det hela annorlunda, tycker. 

”Vad var det du tyckte om?” undrar jag.

Det är en knivig fråga, och kan lätt låta ana att man tog avstånd och var kritisk, - Vad i hela världen fanns det att tycka om? -  men jag tryckte lite extra på du:et, som för att markera vad det var han hade tyckt om till skillnad från det jag hade tyckt om.

”Jag vet inte…”

Det där är lite av en röd flagga för mej, när folk inte vet vad dom tycker, eller inte kan förklara varför dom tycker som dom tycker. Jag är en av dom där som alltsomoftast vet jag jag tycker, om det mesta. Visst, jag kan ha fel, jag kan ändra mej, men jag har för det mest en uppfattning.

Men Tuting fortsätter:

”Det var stämningen, texten, känslan. En annan dag hade jag kanske jag hade tyckt annorlunda, men nu var jag på humör för något stillsamt, långsamt.”

Det är viktigt när man frågar nån om dens åsikt, att den inte känner sej ifrågasatt, att den känner att man vill att den ska förklara, inte försvara.

Tuting beskriver en stillsam, poetisk, operalik upplevelse. Jag förstår vad han menar.

Vi sitter i baren på  Barcelona, en restaurang på baksidan av Kulturhuset. Personalen är sur och ogästvänlig, och jag antar att dom inte försörjer sej på dricks. Vi har precis sett det första publikrepet av David Greigs bearbetning av Aischylos 2.500 år gamla pjäs om Danaus som flyr med sina 50 döttrar, Danaiderna, från Egypten för att undvika giftermål med hans tvillingbrors 50 sönder.

Jag förstår att man sätter upp den här pjäsen. På papperet låter det toppen. En gammal grekisk pjäs om flyktingar, om ofredade kvinnor, om val och om demokrati, men som verk är tematiken intressantare än dramatiken. Inget händer egentligen. Kvinnorna kommer till Argos och ber att asyl. Människorna i Argos röstar och beslutar att de ska få stanna. 

Slut.

Även om det handlar om kvinnor, så är det män som träder fram och talar, även om deras röster i det här fallet ibland är kvinnliga. Männen får ett namn, en funktion och en titel. Kvinnorna försvinner in i ett anonymt systerskap.

Lilla Scenen är uppställd som för en reading: sju skådespelare sitter vid individuella små bord, med manus framför sej. På en stor skärm bakom dom projiceras bilderna av nio kvinnor från den palestinska teatergruppen Al Harah. Uppfattningen ska vara att det är en livesändning, att kvinnorna är med oss visa länk, men det framgår ganska snabbt att detta är en klippt och skuren inspelning, och mitt intresse sjunker. Upplevelsen krymper: det var en helt annan sak när jag trodde att det satt nio kvinnor i Palestina som deltog digitalt. Det fanns liksom en kontakt med den verkliga världen. Nu är det bara en film i bakgrunden, nånting vi förväntas låtsas att vi tror på. 

Det här är en sån där föreställningen där jag sitter och tänker på mycket annat. På hur mycket skådisarna egentligen har att säga till om i fråga om de pjäser de medverkar i. Kan de säga nej? Blir de på något bestraffade då? Har dom någon slags regel att man får säga nej till tre pjäser och sen får man ha ett snack med chefen och facket? 

Jag menar inte att just de här skådisarna skulle ha en särskild önskan att tacka nej till just det här projektet - jo, kanske, lite - utan det var bara något jag satt och funderade på. Jag satt också och funderade på vem regissören var. Eftersom detta var ett publikrep gick han innan förställningen upp på scenen och höll ett litet tal om produktionen, ett sånt där vanligt snack om att de var glada att vi var där, att de kanske skulle behöva bryta, och att vi skulle stänga av våra telefoner. Jag kände inte igen honom, men det visade sej när jag kom hem att jag hade tyckt mycket om hans uppsättning av LAMPEDUSA och inte varit helt förförd av hans BANKDIREKTÖR BORKMAN. 

Av den här uppsättningen hade jag fått känslan att regissören var relativt ny och oerfaren. För mej har repetitionen känslan av ett elevprojekt, som något av någon som precis hade upptäckt det här med scenkonst och teaterns möjligheter, speciellt vad gäller teknik, som ljud och ljus och scenografi, och som liksom försökte klämma in så mycket som möjligt. 

”Man kan göra såhär, och sen kan man göra såhär, och faan, man kan göra såhär också!” tänkte jag mej att regissören sagt till scenografen, ljuddesignern, och ljusdesigner, som alla varit väl medvetna om det gick att göra så, eftersom dom gjort det flera gånger förut, men det är lika bra att låta nykomlingen få som han vill, det blir lättast så. 

Kostym och mask verkar ha varit mindre intressanta för regissören. Personerna på scenen är klädda i vad som förefaller vara privata kläder, och man är vardagssminkade.

Jag får för mej att filmregissören är någon som sadlat om från film tillteater, eller en journalist som inlett ett samarbete med teatern. Kanske en författare?

Varför jag har den känslan? Därför att jag är van att teaterregissörer anser att skådespelarna är det viktigaste, men här verkar det vara tekniken som var rolig att leka med. Trots många försök till en visuell upplevelse blir det inte mycket mer än radioteater. Det är väldigt lätt att blunda och ändå inte missa något.

Jag tror att regissörens konstnärliga ambition har varit att skapa känslan av en reading, där vi - publiken och aktörerna - rycks med av konsten. Jag fantiserar om att han själv har suttit på en reading någon gång och tänkt: vad häftigt det vore om det här plötsligt övergick till att bli en riktigt föreställning, om det som bara var en högläsning plötsligt blev teater.

Vad jag tycker är intressantast är att man i texten säger något ganska obekvämt, något inte så politiskt korrekt, antar jag: De asylsökande talar om hur de ska bete sej i det nya landet, hur det ska anpassa sej, uppföra sej, förändra sej för att passa in, något i alla fall jag uppfattar som ett känsligt, laddat ämne.

Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 

Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?

Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/manniskor-som-forsvinner-med.html

VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/varoffer-kulturhuset-stadsteatern.html

HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/host-och-vinter-teaterverket.html

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 33, 10/10 2018

Manus och regi Jacob Hirdwall, Scenografi och kostym Caroline Romare, Ljus Peter Stockhaus, Koreografi Johanna Lindh, Kompositör Fredrik Söderberg, Video Tom Waldton och Peter Sundqvist, Produktionskoordinator Margareta Hallqvist, med Camilla Larsson, Linda Lönnerfeldt, Andreas Liljeholm, AnnaKarin Hirdwall, Niklas Jarneheim

Ibland kan man, som berättare och konstnär, visa på det stora genom att visa det lilla, att genom att ge en bild av något litet, av en detalj, något rent specifikt, berätta något mycket stort.

Ibland berättar man istället mer om sej själv och de egna begränsningarna.

Precis som med Ensembleverkets tidigare produktion NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN tycket jag att upphovsmakaren gör ett bättre jobb som regissör än som dramatiker. Pjäsen känns affekterad, konstruerad och medvetet artistiskt konstig. Som gjord för att förvirra och ämnad att imponera.

Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror. 

Själva berättelsen är ganska vag och förvirrande: Fem skandinaviska kulturarbetare befinner sej på en slags retreat vid en strand, någonstans. Samtidigt pågår någon slags naturkatastof, en skogsbrand eller ett atomkrig. Tanken är, tänker jag, att attackera de priviligierade kulturutövarnas självcentrerade navelskåderi medan världen omkring dom rämnar. 

Mitt stor problem är att jag känner att jag aldrig lär känna någon av rollerna. De har monologer, dialoger, där de förklarar vem och vad de är, men så här efteråt har jag väldig svårt att minnas vad de hade för funktioner, och vad de stod för. Det är som om pjäsen som ska handla om människor som försvinner också handlar om roller och berättelser som försvinner. De blev aldrig riktigt verkliga, separata karaktärer. Jag minns fragment om dokufilmare, om manusförfattare, men det är allt. 

Med detta sagt vill jag framhålla en monolog, framförd av fantastiskt intressanta Linda Lönnerfelt: hon berättar om en tsunami som för bort hennes familj, och detta får plötsligt allt annat att mattas och ger resten ett slags diffust dis. Här är något verkligt, något intressant, och allt annat verkar ointressnat, otydligt och bleknar bort. Det är som om Broadwaystjärnan Patti Lupone skulle gästa en av Kulturamas elevkonserter. Jag menar inte att jämföra hennes prestation med de andras, för det finns också en dramatisk och dramaturgisk orättvisa, utan jag vill bara framhålla den plötsligt höga nivån i berättandet.

Jag tyckte mycket om kostym och scenografi av Caroline Romare; kläderna går i beige, vitt och svagt mintgrönt, de är smakfulla och talande, och scenografi, musik, koreografi  och projiceringar var mycket kompetenta, och hade i andra, tydligare sammanhang fått verka mer förhöjande. Nu sitter jag mest i dessa dansanta, och/eller musikaliska mellanspel och funderar på vad där är jag missar, vad det är jag inte förstår.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/varoffer-kulturhuset-stadsteatern.html

HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/host-och-vinter-teaterverket.html

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/stephen-sondheim-redovisning-smu-ak-3.html

Missa inte Kamraternas KALLSKÄNKEN! Obs! Kort spelperiod!

 Kamraternas suveräna kabaré KALLSKÄNKEN, i regi av Dan Turdén, byggd på Jenny Wrangborgs diktsamling från 2010, med Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg gör ett kort gästspel på teater Brunnsgatan Fyra, och det är något som inte får missas.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull, vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken på ett kafé i Göteborg. Högt och lågt, poetiskt, personligt och politiskt, genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. 

Detta är något så ovanligt som en föreställning jag skulle vilja se igen.

KALLSKÄNKEN är omkring en timme, precis lagom lång för mej att orka flina mej igenom varenda nummer. Detta är en föreställning för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Detta är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

I skrivande stund har du bara åtta chanser på dej att se föreställningen. 

Biljetter hittar du här.