tisdag 23 oktober 2018

DE SKYDDSSÖKANDE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 34, 16/10 2018


Av Aischylos, Bearbetning David Greig, Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh, Regi Dritëro Kasapi, Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg, Ljus Markus Granqvist, Ljud Magnus Ericsson, Mask Patricia Svajger, Medverkande på scenen  Kirsti StubøElisabet CarlssonEva StensonAngelika PrickLeonard TerfeltPer SandbergÅke LundqvistAnnika Hallin, medverkande i bild från Al Harah - teatern Christin HodaliDiana SwityFaten KhouryHanin TarabayIman AounMirna SakhlehRaeda GhazalehReem TalhamiRiham Isaac

”Jag tyckte mycket om det,” sa min kompis Tuting, efteråt.
”Vad kul!” sa jag, så positivt jag kunde.
Jag har en viss tendens att negligera andra personers uppfattning om föreställningar vi sett, och istället framhäva min egen åsikt. Det är inget jag är stolt över, och eftersom jag vet vad jag tycker så borde det ju vara intressantare att lyssna på vad någon annan, som har upplevt det hela annorlunda, tycker. 
”Vad var det du tyckte om?” undrar jag.
Det är en knivig fråga, och kan lätt låta ana att man tog avstånd och var kritisk, - Vad i hela världen fanns det att tycka om? -  men jag tryckte lite extra på du:et, som för att markera vad det var han hade tyckt om till skillnad från det jag hade tyckt om.
”Jag vet inte…”
Det där är lite av en röd flagga för mej, när folk inte vet vad dom tycker, eller inte kan förklara varför dom tycker som dom tycker. Jag är en av dom där som alltsomoftast vet jag jag tycker, om det mesta. Visst, jag kan ha fel, jag kan ändra mej, men jag har för det mest en uppfattning.
Men Tuting fortsätter:
”Det var stämningen, texten, känslan. En annan dag hade jag kanske jag hade tyckt annorlunda, men nu var jag på humör för något stillsamt, långsamt.”
Det är viktigt när man frågar nån om dens åsikt, att den inte känner sej ifrågasatt, att den känner att man vill att den ska förklara, inte försvara.
Tuting beskriver en stillsam, poetisk, operalik upplevelse. Jag förstår vad han menar.
Vi sitter i baren på  Barcelona, en restaurang på baksidan av Kulturhuset. Personalen är sur och ogästvänlig, och jag antar att dom inte försörjer sej på dricks. Vi har precis sett det första publikrepet av David Greigs bearbetning av Aischylos 2.500 år gamla pjäs om Danaus som flyr med sina 50 döttrar, Danaiderna, från Egypten för att undvika giftermål med hans tvillingbrors 50 sönder.

Jag förstår att man sätter upp den här pjäsen. På papperet låter det toppen. En gammal grekisk pjäs om flyktingar, om ofredade kvinnor, om val och om demokrati, men som verk är tematiken intressantare än dramatiken. Inget händer egentligen. Kvinnorna kommer till Argos och ber att asyl. Människorna i Argos röstar och beslutar att de ska få stanna. 
Slut.

Även om det handlar om kvinnor, så är det män som träder fram och talar, även om deras röster i det här fallet ibland är kvinnliga. Männen får ett namn, en funktion och en titel. Kvinnorna försvinner in i ett anonymt systerskap.

Lilla Scenen är uppställd som för en reading: sju skådespelare sitter vid individuella små bord, med manus framför sej. På en stor skärm bakom dom projiceras bilderna av nio kvinnor från den palestinska teatergruppen Al Harah. Uppfattningen ska vara att det är en livesändning, att kvinnorna är med oss visa länk, men det framgår ganska snabbt att detta är en klippt och skuren inspelning, och mitt intresse sjunker. Upplevelsen krymper: det var en helt annan sak när jag trodde att det satt nio kvinnor i Palestina som deltog digitalt. Det fanns liksom en kontakt med den verkliga världen. Nu är det bara en film i bakgrunden, nånting vi förväntas låtsas att vi tror på. 

Det här är en sån där föreställningen där jag sitter och tänker på mycket annat. På hur mycket skådisarna egentligen har att säga till om i fråga om de pjäser de medverkar i. Kan de säga nej? Blir de på något bestraffade då? Har dom någon slags regel att man får säga nej till tre pjäser och sen får man ha ett snack med chefen och facket? 
Jag menar inte att just de här skådisarna skulle ha en särskild önskan att tacka nej till just det här projektet - jo, kanske, lite - utan det var bara något jag satt och funderade på. Jag satt också och funderade på vem regissören var. Eftersom detta var ett publikrep gick han innan förställningen upp på scenen och höll ett litet tal om produktionen, ett sånt där vanligt snack om att de var glada att vi var där, att de kanske skulle behöva bryta, och att vi skulle stänga av våra telefoner. Jag kände inte igen honom, men det visade sej när jag kom hem att jag hade tyckt mycket om hans uppsättning av LAMPEDUSA och inte varit helt förförd av hans BANKDIREKTÖR BORKMAN
Av den här uppsättningen hade jag fått känslan att regissören var relativt ny och oerfaren. För mej har repetitionen känslan av ett elevprojekt, som något av någon som precis hade upptäckt det här med scenkonst och teaterns möjligheter, speciellt vad gäller teknik, som ljud och ljus och scenografi, och som liksom försökte klämma in så mycket som möjligt. 
”Man kan göra såhär, och sen kan man göra såhär, och faan, man kan göra såhär också!” tänkte jag mej att regissören sagt till scenografen, ljuddesignern, och ljusdesigner, som alla varit väl medvetna om det gick att göra så, eftersom dom gjort det flera gånger förut, men det är lika bra att låta nykomlingen få som han vill, det blir lättast så. 
Kostym och mask verkar ha varit mindre intressanta för regissören. Personerna på scenen är klädda i vad som förefaller vara privata kläder, och man är vardagssminkade.
Jag får för mej att filmregissören är någon som sadlat om från film tillteater, eller en journalist som inlett ett samarbete med teatern. Kanske en författare?
Varför jag har den känslan? Därför att jag är van att teaterregissörer anser att skådespelarna är det viktigaste, men här verkar det vara tekniken som var rolig att leka med. Trots många försök till en visuell upplevelse blir det inte mycket mer än radioteater. Det är väldigt lätt att blunda och ändå inte missa något.

Jag tror att regissörens konstnärliga ambition har varit att skapa känslan av en reading, där vi - publiken och aktörerna - rycks med av konsten. Jag fantiserar om att han själv har suttit på en reading någon gång och tänkt: vad häftigt det vore om det här plötsligt övergick till att bli en riktigt föreställning, om det som bara var en högläsning plötsligt blev teater.

Vad jag tycker är intressantast är att man i texten säger något ganska obekvämt, något inte så politiskt korrekt, antar jag: De asylsökande talar om hur de ska bete sej i det nya landet, hur det ska anpassa sej, uppföra sej, förändra sej för att passa in, något i alla fall jag uppfattar som ett känsligt, laddat ämne.

Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?

Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 


HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar