Manus och regi Jacob Hirdwall, Scenografi och kostym Caroline Romare, Ljus Peter Stockhaus, Koreografi Johanna Lindh, Kompositör Fredrik Söderberg, Video Tom Waldton och Peter Sundqvist, Produktionskoordinator Margareta Hallqvist, med Camilla Larsson, Linda Lönnerfeldt, Andreas Liljeholm, AnnaKarin Hirdwall, Niklas Jarneheim
Ibland kan man, som berättare och konstnär, visa på det stora genom att visa det lilla, att genom att ge en bild av något litet, av en detalj, något rent specifikt, berätta något mycket stort.
Ibland berättar man istället mer om sej själv och de egna begränsningarna.
Precis som med Ensembleverkets tidigare produktion NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN tycket jag att upphovsmakaren gör ett bättre jobb som regissör än som dramatiker. Pjäsen känns affekterad, konstruerad och medvetet artistiskt konstig. Som gjord för att förvirra och ämnad att imponera.
Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror.
Själva berättelsen är ganska vag och förvirrande: Fem skandinaviska kulturarbetare befinner sej på en slags retreat vid en strand, någonstans. Samtidigt pågår någon slags naturkatastof, en skogsbrand eller ett atomkrig. Tanken är, tänker jag, att attackera de priviligierade kulturutövarnas självcentrerade navelskåderi medan världen omkring dom rämnar.
Mitt stor problem är att jag känner att jag aldrig lär känna någon av rollerna. De har monologer, dialoger, där de förklarar vem och vad de är, men så här efteråt har jag väldig svårt att minnas vad de hade för funktioner, och vad de stod för. Det är som om pjäsen som ska handla om människor som försvinner också handlar om roller och berättelser som försvinner. De blev aldrig riktigt verkliga, separata karaktärer. Jag minns fragment om dokufilmare, om manusförfattare, men det är allt.
Med detta sagt vill jag framhålla en monolog, framförd av fantastiskt intressanta Linda Lönnerfelt: hon berättar om en tsunami som för bort hennes familj, och detta får plötsligt allt annat att mattas och ger resten ett slags diffust dis. Här är något verkligt, något intressant, och allt annat verkar ointressnat, otydligt och bleknar bort. Det är som om Broadwaystjärnan Patti Lupone skulle gästa en av Kulturamas elevkonserter. Jag menar inte att jämföra hennes prestation med de andras, för det finns också en dramatisk och dramaturgisk orättvisa, utan jag vill bara framhålla den plötsligt höga nivån i berättandet.
Jag tyckte mycket om kostym och scenografi av Caroline Romare; kläderna går i beige, vitt och svagt mintgrönt, de är smakfulla och talande, och scenografi, musik, koreografi och projiceringar var mycket kompetenta, och hade i andra, tydligare sammanhang fått verka mer förhöjande. Nu sitter jag mest i dessa dansanta, och/eller musikaliska mellanspel och funderar på vad där är jag missar, vad det är jag inte förstår.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern
"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen."
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/varoffer-kulturhuset-stadsteatern.html
HÖST OCH VINTER, på Teaterverket:
"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."
Låter det intressant? Här är resten:
STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:
Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/10/stephen-sondheim-redovisning-smu-ak-3.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar