Jag har inte varit här på minst 25 år. För det var väl här Pistolteatern låg? Nästan mittemot Peppar? Jag går fram till mannen bakom disken:
”Det var väl här Pistolteatern låg?”
Han vet inte. Men han gör gott kaffe.
Calle Flygares Teaterskola har slutspel för sin avgångsklass på Teater Giljotin, och jag tror det var här Pistolteatern låg. Lobbyn är fylld av föräldrar, vänner och andra elever på skolan. Sommaren har precis börjat doppa tårna i solen, men folk är redan avundsvärt bruna.
Näår vi går in sätter jag mej längst fram, i mitten. Jag ser mej omkring, men ingenting härinne verkar bekant. Publiken sitter längst med den avlånga lokalen, vilket ger en mycket lång, men ganska grund scen. Om det var här Pistolteatern låg hade dom publikläktaren på kortändan.
Bakom mej sitter en man med en stor videkamera på stativ, och han ber mej se till att ingen tar platsen precis framför honom och skymmer sikten. Jag sätter upp min ryggsäck, liksom för att markera, och tillbringar de tio minutrarna som återstår med att framstå som en skitstövel som bokat plats åt någon som inte kommer.
Man börjar med Antigone. Jag gillar Antigone. För mej är den historien ett exempel på en verklig tragedi, för det finns ingen verklig ondska, alla följer bara sin övertygelse. Och jag gillar att man framför Anouilhs version och inte Sofokles’, eftersom det blir lite lättare att följa med.
Hon är dotter till Oidipus, ni vet han som mördade sin far och gifte sej med sin mamma? Hennes mamma är alltså hennes farmor, hennes far är också hennes bror, och hennes syster Ismene är samtidigt hennes faster. Och hennes bröder Eteokles och Polyneikes är också hennes farbröder. Och hon är förlovad med sin kusin Haimon, son till Kreon, mammas bror. Snacka om invecklade familjeförhållanden!
Antigones bröder Eteokles och Polyneikes har dött i den dem emellan maktkamp om vem som ska styra Thebe, och deras morbror Kreon har tagit makten, och eftersom han anser att Eteokles var den lagliga kungen, utfärdar han ett med döden straffbart förbud att begrava Polyneikes, som ett varnande exempel för andra upprorsmakare, men Antigone känner att det är hennes skyldighet att begrava sin bror.
Som Derrick skriker i Happy Endings:
”Drama!”
Förr har jag tänkt på Calle Flygare som en lite ”lättare” teaterskola, en sån där man kanske fokuserade mer på komedier och populärteater än gjorde djupdykningar i ”konst”, men det verkar inte längre stämma, om det någonsin har stämt. Det här är tunga grejer, och det är välregisserat och välspelat.
Man har strukit ner pjäsen, för att hinna med att spela den på drygt en timme, men man har lyckats behålla godbitarna, och den känns allt inte stympad.
Scenografin är enkel, men tydlig: en vit gunga, en upphöjd gräsplätt, en vit parkbänk, och längst fram, vid mina fötter: en balja vatten.
Kostymerna är moderna, lite hopskrapade, men helt okej.
Skådisarna jobbar med känsla, på djupet, och litar på det den teknik dom lärt sej under två år. Det är exakt skådespeleri, och det även om det handlar om mycket stora känslor blir det aldrig för stort eller ytligt.
Under en scen kommer Antigone fram till mej och sträcker fram en ring, en penna och ett papper. Sånt här blir alltid svårt: talar hon till mej, eller är det bara att hon råkar rikta sej åt vårt håll? Ska jag ta papperet, pennan och ringen, eller är det meningen att jag inte ska göra det?
Jag tar papperet, pennan och ringen, och hon säger att jag ska ge ringen åt hennes fästman Haimon, tillsammans med detta brev hon dikterar.
Stenografi är en slags kodskrift som gör det väldigt lätt att skriva fort, men tyvärr är den också ganska svårläst. Nästan ingen, förutom min gamla skolklass, känner till att jag en gång var ganska bra på stenografi.
Jag kan tänka mej att den kvällen var ganska många lite förvånade över den där gubben i publiken som plötsligt började skriva konstiga krumelurer på Antigones brev. Och det var nog ännu konstigare när Ismene kommer fram till mej, får brevet och ringen och alla kan se min konstiga skrift.
Efter paus bjuds det ALLT SOM LEVER HÄR DÖR, av Emma Broström, en för mej obekant svensk dramatiker som bland annat skrivit MEJ ÄGER INGEN, en pjäs som jag inte lyckats pricka in på Kulturhuset Stadsteatern. Detta är en slag sci-fi-deckar-pjäs om en framtid utan vatten, om massdöd och ett mystiskt styckade likdelar som plötsligt dyker upp.
Vi befinner oss på en kyrkogård, någonstans i en döende framtid. Den upphöjda gräsplätten från första akten har blivit en låda jord, som får symbolisera alla gravar som måste grävas.
Ett gäng tjejer driver omkring i den döende staden, och hamnar slutligen på kyrkogården, där man håller på att gräva gravar till alla de dom dött.
Det här är en ung pjäs, av en ung dramatiker, och det märks. Inte för att det är omoget eller mindre bra, det är bara temat och handlingen som känns ung. En blandning mellan Twiligt Zone, True Blood och ungsomsteater. Att vilja ge sej av. Att lämna hemmet. Mystiska mord och en otäck framtid.
Eleverna är mycket bra, väldigt fysiska, och det blir precis sådär otäckt som det måste vara för att det ska funka. Hela ensemblen är kvinnor, men ingen av dom spelar män, vilket är väldigt skönt. En kvinna kan ju jobba som gravgrävare, eller hur? Hon kan ha epilepsi och vara intresserad av styckade lik? Och det blir så mycket skönare när eleven inte behöver spela ett annat kön, utan bara kan vara sej själv.
När det är slut, och jag går över gatan för att låsa upp min cykel, tittar jag tillbaka till teatern, och jag är ganska så ordentligt säker på att det var här Pistolteatern låg, då för 25 år sen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
160:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
DET VAR EN GÅNG - THE MUSICAL med teater Najkit på biograf Forelllen på Tyresö.
"Kostym, mask och frisyr håller en förvånande hög standard, och borde vara nominerade för något slags pris, någonstans. Tyresös Envisa Amatörers Tävling Extra Rättvis, TEATER, kanske? Visst vore det roligt om det fanns?
Och om det fanns så måste man ge något slags hederspris till AnnaCarin Blomberg. Hon har skrivit, regisserat, producerat, ja hon gör typ allt utom att stå på scenen. Tjejen behöver en semster, kan jag gissa."
Låter det intressant? Här är resten:
ROMEOR OCH JULIOR av Boulevardteaterns elevskola termin II på Boulevardteatern.
"Det här uppluckrade sättet att framför Shakespeares Romeo och Julia är det perfekt valet för en teaterskola. Ingen är fast med att spela gammal gubbe hela kvällen, och inga kvinnor tvingas spela män.
Och man får prova att verkligen framföra repliker. Där man i många moderna dramer kan komma undan med att ha en stark undertext och liksom leverera känsla och karaktär istället för en tydlig replik, är Shakespeare nästan som att sjunga opera. Texten ska fram, till varje pris. Allt ligger i texten. "
Låter det intressant? Här är resten:
VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? med Teater Candy Cane, på Olympiateatern.
"Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom.
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”"
Låter det intressant? Här är resten:
#UNDULATEROCHIDIOTER, #Elevuppspel, #Amatörer, #JeanAnouilh, #ANTIGONE, #ALLTSOMLEVERHÄRDÖR, #EmmaBroström, #CalleFlygare,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar