For en English translation, please press here.
Min ryggsäck är berömd. Lokalt berömd. Världskänd i Hägersten, i alla fall.
Min ryggsäck är berömd. Lokalt berömd. Världskänd i Hägersten, i alla fall.
Jag sitter i mitten, längst fram vid scenen i en park i Hägerstensåsen, och belägringen av den franska staden Arras har slagit bakut. Man har själv blivit belägrade. Alla möjlighet till reträtt, eller ens för förnödenheter att komma fram, har skurits av. Richelieus män, belägrarna, har själva blivit belägrade! Aktörerna rusar runt och letar bråte och tillhyggen, vad som helst för att försvara sej mot anfallarna. Albin Flinkas, som den dumme, vackre, rödhårige Christian, kommer framrusande till mej, pekar frågande på min ryggsäck och jag flaxar lite avmätt med min hand som för att säga: javisst, ta den, allt för den goda sakens skull.
Den hamnar väldig prominent, bredvid en plastbuske i kruka och en gammal cykel.
Arras-barrikaderna 1654
Les Miz-barrikaderna 1832
Brechts barrikader i Kommunens Dagar 1871.
Fransmännen och deras eviga barrikader, eller hur?
Jag kom redan klockan fem, när det var relativt tomt här i parken. Som vanligt, när jag inte vet var och hur, så sticker jag hemifrån i väldigt god tid. Min kompis Skäggige Skalman och jag har bestämt att vi ska gå tillsammans, men eftersom han är ute i Skärgården och antagligen kommer hit i sista minuten, tänker jag att eftersom jag bara hade tänk läsa kunde jag ju lika gärna göra det på plats?
Jag läser en biografi över La Streisand. La Nez. Passande inledning till en pjäs om en av de andra, stora, kända näsorna.
Det är så gott som tomt när jag kommer. Det är en stor, naturligt sluttande trädgårdsteater, med en naken scen, uppbyggd av obehandlad plyfa, utan backdrop, och jag går längst fram i mitten och sätter mej, bredvid två blonda kvinnor. Mor och dotter, tror jag. Modern verkar väldigt teaterintresserad, för jag tjuvlyssnar att hon redan har bokat flera stadsteaterpjäser till hösten. Eller kanske hon är frilansande sufflös, och har blivit bokad?
Folk börjar strömma in. Fyra kacklande, glasögonkrönta pensionissor, det grå håret förnuftigt kort, fötterna i bekväma skor, vaggar fram till bänkraden bakom mej, slår sej ner, och börjar plocka upp vin, rostbiff, cornichoner och potatissallad ur sina picknick-korgar. Dom dricker rödvin ur såna där rejäla vinglas av plast som man diskar och använder igen.
”Pensionen bestämmer massäcken” deklamerar en av dom högt, till alla och envar, som om det vore ett bevingar ord, vilket jag antar att det egentligen egentligen borde vara. Om man kanske kunde omformulera det lite snajsigare? Vad är synonymt med Pension? Ersättning? Underhåll? Jag tror inte det funkar som bevingar ord. Det har ingen panache, som Cyrano skulle ha sagt.
Jag dyker ner i La Streisand igen. Hon har precis slagit igenom i musikalen Funny Girl, och alla hatar henne, utom publiken, som älskar henne.
Skäggige Skalman sms-ar. Han har lämnat Skärgården, ska bara hem och byta kläder, hoppa på moppen, och undrar vart det är han ska.
”Hägerstensåsen,” sms-ar jag tillbaka. ”Ta med vatten.”
Nu har de picknickpensionärerna gått över till kex och ost. Kvinna bakom mej undrar om det är någon som vill ha mer ”Chamembert”. Hon säger Chamembert, som om det vore en ost gjord av Champagne.
”Det heter Camembert,” rättar en av hennes väninnor, mumsande, och håller fram ett tomt vinglas för att få påfyllning.
”Jag tror man kan säga lite hur man vill,” piper det förnumstigt bakom mej.
”Visst, man kan säga lite hur man vill, men det är inte rätt,” vill jag säga, men är tyst. Det är vad Barbra skulle ha sagt. Har jag förstått. Hon kunde inte hålla klaffen, verkar det som. Och jag tror inte Cyrano hade suttit tyst.
Cyrano är en av mina favoritpjäser. Jag gillar det olyckliga i kärlekshistorien, elegansen, hjältemodet, uppoffringen, tragedin. Jag antar att jag är svag för - om jag får parafrasera Wilde - Loves that dare not speak their name. De som älskar på avstånd. Som avstår. Jag såg den uppförd, för länge sen, på gamla stadsteatern, med Viveca Sehldal som Roxanne, och Stefan Sauk som… Cyrano? Eller Christian? Nej, Wollter gjorde ju Cyrano, så Sauk måste ha gjort Christian. Tänka sej ändå.
Jag har haft pjäsen i en beige pocketupplaga, men när jag letade i bokhyllan var det tomt. Jag antar att den Feng Shui-ades iväg någonting i ett hoppfullt ögonblick. Jag minns lösryckta ord, som ”… värjan i min hand”, ”Gesten, gesten!”, och monologer som nästan måste avslutas med en uppsträckt arm.
Och jag gillar föreställningar på vers. Alexandrin, i det här fallet. Ett sexfotat versmått. Typ:
En park i Hägersten. En solig, kylig dag.
Längst fram vid scenens kant, i mitten, sitter jag.
iPhonen ringer. Det är Skäggige Skalman:
”Jag är i Hägerstensåsen. Nu då?”
Nu då? Hur förklarar man det här? Jag cyklade Bäckvägen, som sen blev Sedelvägen, eller var det Sparbanksvägen? Någonting med pengar, i alla fall.
”Åk till den gatan där tunnelbanan ligger,” svarar jag ”och sen kör du den gatan tills den tar slut, fast åt andra hållet, och då kommer du till en park.
Den blonda flickan bredvid mej avbryter:”
”Det är skyltat från tunnelbanan.”
Jag ler mot henne och gör tummen upp.
”Det är skyltat från tunnelbanan. Följ skyltarna.”
Han säger nåt, och jag lägger på.
Bakom mej har dom slutat med ostbricka och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna.
Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!
Skäggige Skalman kommer äntligen, med vattenflaskor i metall han snott på ett hotell i Aruba, Barbra försvinner ner i min ryggsäck, den ryggsäcken som snart ska upp och bli barrikad-bråte på scenen, och vi hinner knappt börja prata innan det sätter igång.
Detta är min första parkteaterpjäs för sommarn 2014. Jag måste säga att jag var lite besviken när programmet kom. Eller: först blev jag väldigt glad. Jag såg Flinkas och Rung på omslaget, och tänkte, eftersom dom båda varit med i tre musikaler det senaste året, att man antagligen sätter upp musikalen Cyrano. Sen förstod jag att det inte var musikalen, och var inte riktigt lika glad, men glad ändå, och sen började jag kolla in vad mer som bjöds, och det var då jag blev lite besviken. Så mycket barnteater. Inte för att jag missunnar ungarna teater, tvärtom, men varför ska det ena utesluts det andra, och vad ska man göra alla kvällar? Under Juni är Cyrano det enda från parkteatern som börjar klockan 19.00. Allt annat går klockan 11.00 och 13.00. Det finns en himla massa tomma parker kvällstid. Jaja, jag antar att det är politik, de med makten vill väl kunna visa på att man visst gör något för barnen, se bara hur mycket teater det bjuds. Och när det nu inte bjuds på bröd i många skolor kanske man tycker att skådespel ska väga upp?
Det börjar lite stapplande. Det ska verka som om det börjar utan att man ska märka att det börjar, lite sådär som att skådisarna, som sej själva, pratar med publiken, förklarar läget, men sånt är svårt. Det ska liksom bli en pjäs i pjäsen. Skådisarna presenteras, och när så den store skådespelaren Montflery börjar, faller allt på plats. Cyrano kommer rusande och avbryter föreställningen. Man kan andas ut. Nu är det ordentlig teater, det vill säga: på låtsas på riktigt.
Pjäsen, som skrevs av Edmond Rostand 1897 handlar om den franske 1600-talsadelsmannen Cyrano, en verklig person, en poet och soldat, samtida med Molière, som dog när han bara var 36 år, som älskar sin kusin Roxanne, som älskar Christian. Den eviga trekanten. Nej, triangeln, säger man. Christian är vacker, men dum, Cyrano är smart, men har en olidligt stor näsa, och Roxanne är en sån där smart modern och vacker kvinna som visst tycker att hon kan ställa krav på karlar. Hon vill ha både skönhet och smarthet. Så Cyrano, hellre än att själv våga stiga fram och förklara sin kärlek, gömmer sej bakom Christians vackra yttre, och agerar sufflör.
Mask och peruk är mycket underhållande, speciellt om man sitter långt fram. Kladdiga, dammiga, eller lite nedskvätta är grunderna till sminket, och djärva, enkla, nästan tecknade linjer används.
Kostymt är det varierade gymnastikkläder som grund: adidasoveraller, kortbyxor, vindkläder, t-shirtar med tryck, trikåer och såna där tajta svarta byxor alla killar börjar ha på gymmet. Jag tror det är meningen att man ska jogga i dom. Till det har man valt lite sportiga attribut: flytvästar, axelskydd, brottarluvor, pungskydd, gummistövlar, fotbollsstrumpor och gympaskor, och så avslutar man med lite tidstypiska detaljer: pipkragar, plymhattar, kragstövlar och krinoliner. Färgerna är sportigt grälla, med inslag av neon.
Jag har mycket roligt. Man har bearbetat pjäsen kraftigt, strukit och ersatt, men man har behållit kärnan. Det är nästan om om man varit lite rädda att vara för ”vuxna”, för ”klassiska”. Och om sanningen ska fram så är detta kanske också en uppsättning som vänder sej till ungdomar. Eller, den blir en slags brygga, mellan ungdomar och äldre. Vi, de äldre, får vårt i valet av en klassiker, med någorlunda mogna känslor och problem, men scenspråket är ungt, underhållande, riktat till de yngre. Lite sådär som sånt som visas på Elverket eller Stadsteatern Skärholmen? Jag gillar dom här stora, yviga känslorna. Att formen drar lite åt commedia del’arte. Att det är rymt och tempo som styr.
Efteråt, när det var över och Albin Flinkas har kommit ner och lämnat tillbaka min ryggsäck, och jag och Skäggige Skalman börjar leta oss därifrån, är det ganska svårt att sluta tänka, och tala, på Alexandrin:
JAG: Visst var det ganska kul?
S.S: Jag skratta’ gång på gång.
JAG: Jag gillade de Guiche,
S.S: Och stegen som balkong?
JAG: Den lösningen var bra, och hur man duellera’
till ljudet av en strid, men vapenlöst.
S.S: Och mera?
JAG: Jag älskade Roxanne.
S.S: Ett proffs i träningsdräkt!
JAG: Och Robin Keller?
S.S: Vem?
JAG: Vår Cyrano!?
S.S: Perfekt!
Jag vet redan vad jag önskar mej av parkteatern nästa år. En riktig jäkla musikal. Och jag vet redan vilken: Stephen Sondheims och George Furths Company, en musikal om tvåsamhet och äktenskap från 1970. Man kan köra några vändor inne på stora scenen, under våren, om man vill, och sen ta den ut i parkerna. Flinkas som Robert och Maja Rung som Amy. Efter kvittrandet i ”Kiss Me” i Sweeney Todd borde ”Getting Married Today” inte vara något problem för henne. Jag undrar om Per Öhagen kan sjunga? Och vem ska spela Joanne? Kajsa Reingardt? Eller är det dags att Joanne spelas av en man? Jag undrar om Per Öhagen kan sjunga? Hur skulle det funka, textmässigt? Here’s to the Ladies Who Lunch? Skål för er människor på lunch? Nej, ingen lunchar nu för tiden, man fikar. Kan man få in fika i texten? Skål för dom fikande… Skål för er kvinnor på fik? Skål, ni som hänger på fik. Skratta, allihop.
Jag undrar om Per Öhagen kan sjunga?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6935:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ESPRIT! med Loa Falkman, på Drottningholms Slottsteater:
"Flickan i den vita empireklänningen rusar upp för trapporna och fram till vår bänk, böjer sej fram och viskar:
”Jag är ledsen, men det är inte tillåtet att fotografera här inne…”
Hon var snabb. Jag hade bara hunnit ta två foton, och ett av dom en helt oduglig selfie, där jag är för nära skärmen och Achromotrichia är så mörk att han försvinner i motljuset från scenen.
Det blixtrar till någonstans bakom henne, och hon vänder sej om: Lite längre bort står en kvinna och fotar taket. Hon rusar dit, snabb som en oljad blixt från början av 1800-talet."
Låter det intressant? Här är resten:
ROCK THE NIGHT, med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.
”Sångerskan verkar fortfarande ha lite problem vokalt, men hennes humör är det inget fel på.
De fyra kvinnliga dansarna är ofta lite lättklädda, men även två av den fyra manliga dansarna lättar lite på kostymen och blottar bringor och sexpack, till glädje för många tanter i publiken och minst två medelålders herrar. "
Låter det intressant? Här är resten:
NEVER-ENDING NIGHT med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.
"Det är lite som en dröm. En kvinna inne i ett litet inglasat kontrollrum utropar vad jag antar är namnet på nästa sångare och sång, och någon som tidigare överlämnat en skriftlig intresseanmälan, släntrar över till det lilla podiet med mikrofonstativet, och börjar sjunga. Det är väldigt sällan det finns någon slags show över framförandet, det är som oftast mer likt en bikt vi inte kan förstå. Översatt och utan musik skulle det kunna lyda:
”Hejsan, jag heter Janniki, och jag är alkholist, och jag började dricka vodka redan som tonåring. Min mamma såg mej inte, min pappa var på sjön…""
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar