Nån gång, fram mot eftermiddagen, precis hemkommen från gymmet, slår jag mej för pannan, så där teatralt som dom ibland gör på film, men väldigt sällan på teater. Senare på kvällen ska jag till Årsta Teater och se Stockholms Operastudios avgångselevers framföra Kärleksdrycken och Orfeo ed Euridice, men jag har totalt glömt bort att när det gäller opera kan man inte bara dyka upp, man måste plugga lite innan. Jag kollar på klockan. Hon är tre. Jag behöver cykla hemifrån senast halv sju. Det ger mej tre och en halv timme. Jag skulle behöva fem, sex, tio timmar.
Jag hoppar in i duschen och tänker på Maskhål, eller Worm Hole, som vi säger som är hur bekanta som helst med relativitetsteorin. Ett sånt hål är en slags genväg genom rumstiden. Jag skulle behöva ett sånt, tänker jag. Men sen tänker jag om: jag behöver ju inte komma fram snabbare, det är ju precis tvärtom, jag behöver mer tid innan jag kommer fram.
Jag hoppar ur duschen, och fortfarande blöt och inlindad i handduk letar jag fram en version av Kärlekdrycken med Anna Netrebko och Rolando Villazon på Youtube, lägger mej på golvet i min saccosäck och letar upp Orfeo ed Euridice i Wikipedia på min iPad. Operan är drygt två timmar lång, och på Wikipedia finns det massor av information om kompositörer, operor och musikhistoria.
Jag behöver åtta dagar i veckan, 25 timmar om dygnet, tretton månader om året för att se allt det jag vill se, och för att hinna skriva om allt det jag har sett. Vad kallas ett sånt hål? Eller är det ens ett hål? Det är mer som ett rum dit man kan gå in och som inte låter sej påverkas av tiden som går, därute. Man har sin egen lilla tid. Man kommer ut och har hunnit med en himla massa när man kommer ut. Tiden går extra fort därinne, vilket gör att man hinner med en himla massa, jämfört med vad man hinner med när man är utanför. En slags tidsfördröjningsgarderob. Man går in, och kommer ut nästan med en gång, med 48 färdigskrivna teaterrapporter. Och man är mer vältränad än nånsin, för man kan ta friskisklasser därinne, speciellt anpassade för oss som sällan hinner.
Det går inte att läsa librettot till en opera samtidigt som man lyssnar på en annan. Jag hoppar upp och pausar Youtube-operan, går ut på Wikipedia och omvandlar information om kompositörer och libretto till pdf-filer, som jag sen överför till min iPad, så att jag kan ta den med mej till Årsta. Jag slänger på mej lite kläder, hela tiden med ett öra och ett öga på vad som händer på Youtube.
Min kompis Achromotrichia, som sagt att han kanske skulle hänga med, sms:ar och säger att han absolut ska med, och ska han köpa biljetter åt oss? Jag som hatar att shoppa på nätet versal-sms:ar tacksamt JAAAA TACK!
Tillbaka till sacco-säcken.
Jag sitter i solen på Årsta Torg, tuggar jelly beans och läser librettot på min iPad när Achromotrichia dyker upp, en kvart tidigare än kvart i. Jag har precis läst klart librettot till Orfeus ed Euridice, och känner att jag nog har lite koll. Jag håller fram min godispåse, men han säger att han gärna väntar.
"Passa på, för dom här godbitarna går åt som smör i solsken," säger jag, och låtsas att jag är lite av gangster.
Vi är ett bra team, jag och Achromotrichia. Han gillar att köpa biljetter och planera resor och sånt, och jag är i mångt och mycket lika finkänslig som en quarterback i en porslinsaffär när det gäller att ta mej förbi stora människoskaror och göra platsanspråk.
Vi går in i foajén, tar ett varsitt program och går ut och sätter oss i solen igen. Om man ska döma sommaren på det lilla vi har sett av den måste man ta tillvara på de korta soliga stunderna.
Första akten är Orfeo ed Euridice, av Christoph Willibald Gluck. Det är ett namn man inte hör ofta. Willibald, menar jag.
Den uruppfördes 1762, och librettisten Ranieri de' Calzabigi, en italiensk poet som träffade Gluck i Paris, var kompis med Casanova. Det är lite kaxigt.
Greken Orpheus var musiker, poet och profet, och han kunde charma allt levande, till och med stenar, med sin musik. När hans fru Euridice på deras bröllopsdag jagas av en Satyr och dör av ett ormbett i hälen, och när Orfeus sjunger ut sin sorg tillåter Amor honom att gå ner i underjorden och hämta sin älskade, med det lilla aber att han inte får tala med eller se på henne. Vilken kvinna kan finna sig i att bli så ignorerad?
På den gamla goda tiden lyckades dom alltid skaka fram en kastrat för rollen som Orfeus, men nu för tiden, med BRIS på frammarsch, har tvångsmässig kastrering av barn blivit något man inte direkt uppmuntrar, och man verkar mer fallna att ge rollen åt en kvinna.
När dörrarna öppnas rusar jag fram till andra bänkraden, som visar sej vara reserverad, hela raden, så jag rusar vidare, och lyckas fixa oss platser på tredje bänkraden, lite åt vänster.
Aktörerna sitter redan och väntar på scenen. Dom är klädda lite som om dom ska föreställa tuffingar från filmen Grease: Jeans, vit t-shirt och läderpaj. Vi vet att skolans förstaårselever är med som kör, och medan vi väntar roar jag mej med att försöka gissa vilka som är kör, och vilka som har roller. Vissa ser lite osäkra ut, och jag noterar dom som förstaklassare, och dom som ser lite mer rutinerade ut måste alltså vara avgångsklassen.
Det visar sej att dom alla tillhörde kören. Solisterna skulle givetvis göra entré.
Vi befinner oss på ett sjukhus, och Euridice har just dött. Kören är bokstavligen närmast sörjande. Klädd och friserad som Danny Zuko var i Summer Nights, gör så den ”manliga” huvudrollen entré.
Den här våren har varit full av kvinnor i manskläder. Byxroller, tror jag man kallar det inom opera. Och även om alla har varit förvånande bra är den här Orpeus något extra. Jag har en hel del väninnor som föredrar hallongrottor framför finska pinnar, och som definitivt skulle gå igång på denna Orfeus, och några förvirrade killkompisar, alltid på jakt efter ett litet kex eller en mer rejäl Budapestrulle, som nog skulle känna ett förvirrande söt-sug.
Jag vet inte vad dom gör med sina elever andra året på Kulturamas Operastudio. Skillnaden mellan etta-kladdarna och avgångseleverna är så stort att man nästan skulle kunna tro att dom tagit ett sabbatsår och studerat operasång intensivt någonstans där operasång intensivt kan studeras.
Och nu talar jag inte nödvändigtvis om sången. Hela scenspråket, utspelet, närvaron är helt förändrad.
Detta är en ganska statisk opera, och den sjungs på italienska, så jag är mycket glad att jag pluggade lite innan, för utan förkunskaper hade jag nog varit lite förlorad, och som det nu var kunde jag riktigt ge mej hän åt alla dom här starka, passionerade känslorna utan så mycket som ett frågetecken.
Ingen använder den reserverade bänk raden framför oss, och när vi i pausen står ute på torget och pratar om det vi just sett bestämmer vi att den kommande akten nog kommer att börja med att folket i den lilla byn där allt utspelar sej, kommer att börja med att sångarna sitter i publiken, för att sen gå upp och börja berätta.
Andra akten är Kärleksdrycken, en belcanto-opera från 1832 av Gaetano Donizetti(1797-1848).
Nemorino, en fattig bonde, är kär i Adina, en rik godsägare som inte vill veta av honom, utan uppvaktas av sergeanten Belcore, och Nemorina köper vad han tror är en kärleksdryck av en charlatan - Adolfo Pirelli, anyone? - och när han sen ärver en rik morbror flockas alla flickorna i byn runt honom och får honom att tro att kärleksdrycken fungerar, och för att få råd att köpa mer elixir går han med i armén, men Adina, som fått upp ögonen för honom köper hans kontrakt och allt slutar lyckligt.
Och det finns en sång. En sång, som när jag låg där på golvet och slölyssnade fick mej att sätta mej upp och börja höra efter. Faktum är att sångaren fick ta om hela arian. Den heter Un Fortima Lagrima, En förstulen tår, och är lite oförglömlig.
Här har man valt att låta handlingen utspela sej i Carmens värld, Spanien. Soldater, spåkärringar och zigenerskor. Jag vet inte varför. Nemorino är redan soldat, och när man kommer fram till stället där han som bonde tar värvning, blir han istället torreador, eftersom Belcore här är matador. Adina har blont hår, klippt i en frisyr som får henne att verka lite hårdrock, lite Joan Jett, och hon har en röst som en valkyria, som en furie.
Man har strukit ganska mycket, men det känns som om man får med allt av det jag minns från synopsisen. Kärleksdrycksförsäljarens assistent - Tobias Ragg, anyone? - en liten kvinna med stora tofsar, sjunger mej veterligen inte en ton, men är helt bedårande. Hon agerar som om hon gick i tvåan, men hon måste verkligen ha misskött sej om hon fått en stum roll i sitt eget uppspel. Jag tror vi får se mer av henne nästa år. Jag hoppas hon kan sjunga.
Väl ute på gatan inser vi att ingen satt på den reserverade bänkraden i den här akten heller.
När jag cyklar hem tänker jag igen på det där rummet, där man hinner skriva och friskis-å-svettas, och jag inser att det måste finnas en lektionsssal för Operastudenter där, dit man får nyckeln när man börjar andra året på skolan. Kulturamas Operastudio är en slags Hogwarts för sångare.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Biljettpris 120:-
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6360:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BALETTAKADEMIEN OCH KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN: CHAPTER NUMBER TWO på Dansens Hus.
"Först ut är Kungliga Svenska Balettskolan. Detta är slutet för en gymnasieklass. När stan nu under början av Juni fylls av lastbilar på vars flak det står en massa brölande tonåringar som under några timmar faktiskt får glömma att dom är arbetslösa till hösten, kan jag inte låta bli att undra hur man firar att man går ut Kungliga Svenska Balettskolan. Jag har lite svårt att tänka mej dom skränande på ett dunka-dunkande flak, sprutande billig skumpa och långsamt rullande nerför Hornsgatan. Mitt tips är att dom nog firar genom att dricka lätt-cider och hoppa runt barfota i Tantolunden i ett försök att genom dans i ett experiment återuppväcka Isadora Duncan. Isadora Franken-Duncan-Stein, liksom."
Låter det intressant? Här är resten:
PURER AIR THAN MORTALS på Operahögskolan.
"Jag och Prosopagnosias sitter på Operahögskolan, där dom idag ger fyra nyskrivna kortoperor, och tack vare att jag i en podcast hört ett reportage om människor som misslyckats med att nå Mount Everest, kände jag mej lite… insatt.
Det handlar om en bergsbestigarexpedition 1924, där två av tre deltagare försvinner, och detta är deras sista timmar tillsammans. "
Verkar det intressant? Här är resten:
ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER, en kortopera på Operahögskolan.
"Jag behöver liksom en time out. Jag vet att jag känner henne, jag kan bara inte placera henne. Ingens flickvän. Ingens kompis, tror jag. Det måste vara något med jobbet…
Jag tar till mitt näst bästa kort:
”Känner ni varandra?” Prosopagnosias svarar på mitt ilskna semaforerande genom att hasta över. Dom känner inte varandra, och byter namn.
Och plötsligt är det som om hon tar av sej en mask, och jag känner mycket väl igen henne. Vi jobbade ihop för nästan tio år sen. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar