(For English: please go HERE)
Det var inte förrän jag satte mej ner och började sörpla soppa inne på Seyhmus Vegetariska Restaurang på Varvsgatan som jag slutade nynna på Non più andrai, farfallone amoroso, ur Figaros bröllop. Det är väldigt svårt att nynna och sörpla soppa samtidigt. Den hade varit vår avskedssång, och vi hade sjungit den, allsång-style, när föreställningen var över. Inte med den italienska texten, givetvis, majoriteten av oss hade inte ens börjat skolan, utan vi sjöng:
”Säg farväl nu med handen och vinka.” Eller nåt sånt, jag minns inte: jag hade testat en himla massa alternativa textrader på min cykeltur från Galärparken till Söder.
Vi hade varit och tittat på opera för barn, Under Eken, på Djurgården, jag och en drös väluppfostrade fem-plussare. Inte tillsammans, givetvis: jag känner inte några ungar, varken i den ålderns, under eller över.
Det handlar om Madeleine och Sara, som är operasångerskor, och Karin, som kan spela piano så att det låter som en hel orkester. Sara spelar teater att hon är en pojke, och Madeleine är en prinsessa, och skickar ett kärleksbrev till Sara, och Sara, som inte vet att det är Madeleine som skickat brevet, för det är amomymt, ger sej ut i världen för att leta efter den som skrivit brevet, och under tiden provar Madeleine en massa fina halsband, men dom är förtrollade, och hon blir borttrollad, men tack vare att vi låter som regn och vind så trollar vi fram en god fe, och allting slutar lyckligt.
Och det sjungs givetvis en himla massa bra opera. Gluck, Mozart, Gounod, Bach, Verdi, Massenet och Puccini, och så lite Offenbach, där vi alla får vara med och sjunga. Det är dom där lätta, omedelbara melodierna, alla med hemsnickrad lättförstådd svensk text.
Man har grå-vita rokoko-peruker, vitpudrade ansikten, och riktiga klä-ut-sej-kläder: utsvänga rockar, stor-kjolade klänningar och kortbyxor, och scenografin är enkel, men stilig: ett bord och två stolar i tidstypisk stil, och en stor skärm att gömma sej bakom.
Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater
"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."
Låter det intressant? Här är resten:
"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna.
Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"
Låter det intressant? Här är resten:
ESPRIT! med Loa Falkman, på Drottningholms Slottsteater:
"Flickan i den vita empireklänningen rusar upp för trapporna och fram till vår bänk, böjer sej fram och viskar:
”Jag är ledsen, men det är inte tillåtet att fotografera här inne…”
Hon var snabb. Jag hade bara hunnit ta två foton, och ett av dom en helt oduglig selfie, där jag är för nära skärmen och Achromotrichia är så mörk att han försvinner i motljuset från scenen.
Det blixtrar till någonstans bakom henne, och hon vänder sej om: Lite längre bort står en kvinna och fotar taket. Hon rusar dit, snabb som en oljad blixt från början av 1800-talet."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar