For en English translation, please press here.
Okej, jag erkänner, jag är fördomsfull. Jag försöker ha ett öppet sinne, men ibland går det inte. Som när jag hör talas om en teatergrupp som heter Teater Tillsammans; då skapar jag med en gång vissa förutfattade meningar. Teater Tillsammans, det låter nästan lite religiöst, lite sådär: Alla kan sjunga. Hellre än bra, liksom. Konfliktlöst. Som någonting där alla håller varandra i hand och sopar problemen under mattan. Bildligt. Bokstavligt kan man inte hålla händer och sopa samtidigt.
Okej, jag erkänner, jag är fördomsfull. Jag försöker ha ett öppet sinne, men ibland går det inte. Som när jag hör talas om en teatergrupp som heter Teater Tillsammans; då skapar jag med en gång vissa förutfattade meningar. Teater Tillsammans, det låter nästan lite religiöst, lite sådär: Alla kan sjunga. Hellre än bra, liksom. Konfliktlöst. Som någonting där alla håller varandra i hand och sopar problemen under mattan. Bildligt. Bokstavligt kan man inte hålla händer och sopa samtidigt.
Jag går in på deras hemsida, och intressemätaren går upp, lite. Det är en väldigt snygg hemsida, och bilderna från avslutade produktioner ser mycket proffsiga ut. Vad är det här för teatergrupp? Dom gästspelar på Moment: Teater, så jag undrar om dom ens är baserade i Stockholm? Kanske är dom jättestora i Göteborg eller Malmö eller… nån annan mindre stor svensk stad. Jag läser:
”TeaterTillsammans verkar långsiktigt för ungas samhällsengagemang genom tysk dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige.”
Vad fasiken? Snacka om att nischa sej. Okej, intressemätaren upp lite till, lite grann. Tysk dramatik? Goete och Schiller? Verkligen?
Jag läser om föreställningen, och blir ännu mer intresserad. En 60-talspjäs om förföljelse av homosexuella? Jag googlar författaren, och tillbringar timmar med att med att på Google Translate översätta tysk wikinformation till engelska. Det finns inte mycket, varken på engelska eller svenska om Martin Sperr, men nu är jag ganska ordentligt intresserad.
Och affischen, är väldigt, väldigt snygg. Så snygg, faktiskt, att jag dagen efter föreställningen cyklar till Hägerstensåsen, där jag minns att jag efter en parkteaterföreställning sett en affisch på en anslagstavla. Men någon annan har hunnit före. Någon som älskade affischen. Eller som hatade den. Eller någon som bara ville sabba, ingenting personligt.
Jag är väldigt sällan sjuk, men dagen innan föreställningen åker jag på någon nedrans sommarförkylning. Näsan rinner, och med jämna mellanrum skakas hela jag av explosionslika nysningar, såna där som kan ge en diskbråck, om man inte passar sej. Jag är tvungen att boka om biljetten, till dagen efter. Ögonen var liksom rödgråtna av sej själva, och näsan var helt oanvändbar som andningsorgan: ömsom en öppen kran, ömsom helt ”däppd”. Jag hade varit helt meningslös som publik.
Men dagen efter mår jag bättre. Lite nässpray är allt som behövs. Och en snytning då och då.
Jag vill inte vara ute i för god tid, men jag vill heller inte behöva stressa. Om jag cyklar hemifrån två timmar innan föreställningen börjar, har jag en timme dit, och sen en timme där, för fika eller sightseeing. Jag bestämmer mej för att åka 17.00, och 16.45 sitter jag redan på cykeln. Tålamod; ditt namn är inte mitt.
Kartfunktionen på min iPhone leder mej över tvärbanan i Årsta, och vid Valla Torg hittar jag en second handbutik, där jag gör ett långt, fruktlöst besök. Tomhänt kommer jag fram till Gubbängen 17.37. Nästan en och en halv timme innan det börjar.
Gubbängstorget påminner mej om något Gertrude Stein skrev i Gertrude Stein, Everybody's Autobiography; ”There is no There there". Det känns, tycker jag, som om man står på en bakgata, bakom ett centrum, och det är först efter att man slagit en lov i grannskapet som man inser att detta faktiskt är själv torget, själva centrum. Det är inte det att det är dött, det finns flera intressanta butiker och restauranger, det är bara det att allt känns bara konstigt decentraliserat, ur balans, vid sidan om. Som om det inte riktigt kan bestämma sej vilken slags förort det är, som om man byggt upp ett centrum runt en torg som inte finns.
Teater moment i Gubbängen har en av Stockholms snyggaste foajéer. Det är som någonting pimpat av Tom Ford. Träpaneler, läder, marmor, 50-60-tal, snurrfåtöljer i svart läder. Man väntar sej nästan att Colin Firth, från Fordfilmen A Singel Man, efter Isherwoods bok, ska komma in, rock över armen, glasögon och hatt, gå fram till disken och beställa en svart kaffe.
Bakom disken står en kvinna med rött hår, bakåtstuket i en tofs. Hon ser ut som hon skulle kunna passa i en elisabetansk pjäs, där hon skulle bära en sån där urringade vit blus med knytkant, korsetterat liv och ankellång kjol, bara fötter, och kunde ha jobbat som bar-mamsell, eller kammarfru åt grevens dotter Olivia. Jag är lite tidig, säger hon, men jag får min biljett och ger mej på jakt ut efter var ”här” är i Gubbängen. Jag är än idag inte övertygad att jag hittade det, men jag fann ett avundsvärt och oförskämt välsorterat och stort Konsum.
Tillbaka på teatern, efter en liten tur runt i kvarteren, köper jag kaffe och en ostmacka med tomat, kryddor och olivilja. Man har till och med tryckt upp tygkassar med föreställningens logga på. Vilken fri grupp är så ambitiös att dom trycker upp tygkassar? Jag är impad, och lite sugen på att köpa en, men så tänker jag på alla tygkassar från ICA som ligger oanvända mitt köksskåp och stålsätter mej.
Några av föreställningens skådisar sitter i den stora skinnsoffan och snackar om erfarenheter av att planka på tunnelbanan.
Jag snyter mej och plockar upp min bok, en biografi över Barbra Streisand, från 1997. Den är bara tillräckligt intressant för att jag ska fortsätta bläddra, men den vill liksom aldrig ta slut, och intrycket jag får är av en kvinna jag inte alls tycker om.
Skådisarna försvinner in i salongen och efter en stund hör jag hur dom börjar sjunga Where Have All The Flowers Gone, på tyska. Sag Mir Wo Die Blumen Sind. Jag blir lite orolig, igen. Det är en mycket söndersjungen sång, och jag associerar till en Marlene Dietrich-sketch av French & Saunders. Kommer den att sjungas ironiskt, eller blir det lite som när den där tanten från Folkpartiet sjöng We Shall Overcome?
Jag snyter mej.
Jag snyter mej.
Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej.
Det är nästan fullt i foajén. Det dricks vin. Det är väninnor överallt. Äldre väninnor, medelålders väninnor, unga väninnor. En gråhårig man i turkos- och svartrutig skjorta och denimkavaj verkar känna alla, och som en social fjäril fladdrar han från bord till bord.
Så släpps vi in. Jag drar i mej några nässprayssprut och hoppas på en torr men lättandad föreställning.
När man kommit upp i en viss ålder blir komforten mer viktig. Den är inte helt styrande, jag går fortfarande och tittar på teatrar där man måste sitta på träbänkar, #ÅrstaTeater, men en skön stol kan förhöja nöjet.
Här har dom vinröda, plufsiga biografstolar, och det är lite som att sitta på memory-foam. Rump-tempur.
Scenen är uppbyggd av nya, fräscha lastpallar, och i fonden har man rest en husfasad i obehandlad plyfa, med dörr, fönster och farstutrappa. Nästan lite som en byggbarack. Någonting tillfälligt.
På lastpallar på sidorna av scenen, i väntan på att göra entré, sitter skådisarna.
Det handlar om en liten by, 1948, i postkrigets Tyskland. Ont om jobb, ont om pengar. Abram, en ung man som suttit i fängelse, har just kommit till byn. Hans mamma, Barbara, vill inte veta av honom. Han är nämligen en sån där som gör det med karlar, ryktas det. Byfolket, som tidigare mest skvallrat om bondfrun, som efter att hennes man försvunnit i kriget, nu lever med sin dräng, och byhoran, och bondfruns konstige son, känner nu vittring av ett nytt villbråd. Jaktsäsongen har börjat.
Författaren, Martin Sperr, som också var skådis, debuterade 1962 på Teater 44 i München som Lennie i Möss och människor, och det är också Steinbeck jag sitter och tänker på, mer och mer, som pjäsen spelas upp. Och George Büchners Woyzeck. Och i viss mån Tennessee Williams.
Mask och kostym är anmärkningsvärda. Jag sitter, Anna Wintor-aktigt, längst fram, som på en modevisning. Det går i chokladbrunt, beige, vitt, helfärgat eller med diskreta, intressanta, tidstypiska mönster, och varje hängsle, varje förkläde, varje örhänge eller klocka känns utvald. Det här är inte bara kostymerat eller sminkat och friserat. Det är stylat. Och följaktligen får varje skådis en stil, ett utssende, ett intressant ansikte, en look. Vrålsnyggt. Utan att förta det realistiska i efterkrigstidens mode har något modernt, avundsvärt införts. Varje plagg är fascinerande, och helheten blir som något ur en prêt-à-porter-kollektion. Wartime Vintage. Eller som ett uppslag signerat Grace Coddington.
Det är läskigt välspelat. Man bjuder inte på några förmildrande omständigheter, men inte heller på ett gottande i Sturm und Drang. Det är i det förefallande normala resonerandet som det skrämmande ligger. Det här är inga monster, och det är det som upprör. Karaktärerna blir omänskligt mänskliga.
Skådisarna är kanske i några fall lite för unga för rollerna dom spelar, men det funkar eftersom dom fokuserar på rollens intentioner istället för dess ålder.
Man har gjort många imponerande val: de riktigt otäcka scenerna utspelar sej bakom oss, publiken, i gången ut till foajén, och just det att vi bara kan höra gör det så mycket otäckare. Man väljer också att spela flera scener inne i huset, så att vi bara kan se det vi lyckas se genom fönstret.
Kanske mest imponerande är att jag inte tycker mej känna varken sympati eller aversion för någon i föreställningen. Alla är människor, och alla gör fruktansvärda val.
Man har gjort många imponerande val: de riktigt otäcka scenerna utspelar sej bakom oss, publiken, i gången ut till foajén, och just det att vi bara kan höra gör det så mycket otäckare. Man väljer också att spela flera scener inne i huset, så att vi bara kan se det vi lyckas se genom fönstret.
Kanske mest imponerande är att jag inte tycker mej känna varken sympati eller aversion för någon i föreställningen. Alla är människor, och alla gör fruktansvärda val.
Just den homosexuella aspekten i häxjakten får minimalt utrymme, och det känns rätt, eftersom det i grunden inte handlar om homofobi. Det handlar om oss och dom, och idén att för att det ska finnas ett Oss så måste det finnas ett Dom. Det andra laget. Det andra landet. Det andra folket. Fienden. Någon att slåss mot, gemensamt. Enade vi stå, men vi måste ha en front, annars faller vi.
Det här är en föreställning som behövs, speciellt nu, när så många i vårt land har börjat pekar finger, leta efter skydliga, sprida rykten.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Julia och Teater Tillsammans.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna.
Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"
Låter det intressant? Här är resten:
ESPRIT! med Loa Falkman, på Drottningholms Slottsteater:
"Flickan i den vita empireklänningen rusar upp för trapporna och fram till vår bänk, böjer sej fram och viskar:
”Jag är ledsen, men det är inte tillåtet att fotografera här inne…”
Hon var snabb. Jag hade bara hunnit ta två foton, och ett av dom en helt oduglig selfie, där jag är för nära skärmen och Achromotrichia är så mörk att han försvinner i motljuset från scenen.
Det blixtrar till någonstans bakom henne, och hon vänder sej om: Lite längre bort står en kvinna och fotar taket. Hon rusar dit, snabb som en oljad blixt från början av 1800-talet."
Låter det intressant? Här är resten:
ROCK THE NIGHT, med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.
”Sångerskan verkar fortfarande ha lite problem vokalt, men hennes humör är det inget fel på.
De fyra kvinnliga dansarna är ofta lite lättklädda, men även två av den fyra manliga dansarna lättar lite på kostymen och blottar bringor och sexpack, till glädje för många tanter i publiken och minst två medelålders herrar. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar