Jag och min kompis Achromotrichia är på Dansens Hus för att se Balettakademiens och Kungliga Svenska Balettskolans avgångsklasser visa upp vad det är dom har lärt sej.
Först ut är Kungliga Svenska Balettskolan. Detta är slutet för en gymnasieklass. När stan nu under början av Juni fylls av lastbilar på vars flak det står en massa brölande tonåringar som under några timmar faktiskt får glömma att dom är arbetslösa till hösten, kan jag inte låta bli att undra hur man firar att man går ut Kungliga Svenska Balettskolan. Jag har lite svårt att tänka mej dom skränande på ett dunka-dunkande flak, sprutande billig skumpa och långsamt rullande nerför Hornsgatan. Mitt tips är att dom nog firar genom att dricka lätt-cider och hopsa runt barfota i Tantolunden i ett försök att genom dans återuppväcka Isadora Duncan. Isadora Franken-Duncan-Stein, liksom.
Man börjar med det muntra divertissementen från tredje akter ur den danska En Folksaga, från 1854. Japp. 1854! Inte 1954, utan 1854. Mitt under Krim-kriget, samma år som det bestäms att judar har rätt att bosätta sej i alla Sveriges städer, Oscar Wilde föds, och två år innan Isaac Singer börjar producera symaskiner. Den här koreografin har överlevt två världskrig och tre danska melodifestivalvinster. Jag kan inte komma ihåg stegen till fågeldansen, macarena eller the hustle, men någon minns en dans som är 160 år gammal!
Koreografen, August Bournonville, är kanske mest känd för att ha koreograferat La Sylphide. Hans far var en fransk balettmästare, vars svenska hushållerska, som slagit sej ner i Danmark, blev hans mamma. Så den kanske mest kände danske koreografen kom från invandrade föräldrar. Nånting att tänka på, i främlingsfientliga Danmark.
Musiken är av Niels Wilhelm Gade och Johna Peter Emilius Hartmann, två spjutspetsar inom den danska musikaliskta högromantiken.
Dansarna är klädda i en slags folkdräkter, kvinnorna i tåspets och knälånga kjolar, och killarna i vita tights och västar.
Jag älskar sån här klassisk ballett. Det är liksom dans-dans. Man går in för att briljera, och så gör man det. Grande jetéer, piruetter, och andra steg som för mej låter som något ur en kokbok av Julia Child.
Som publik är det bara att luta sej tillbaka och njuta av det som bjuds. Här finns inget av den där nästan mimlikande tecken-tolkandet som man ibland kan bli utsatt för. Jag tycker mej nästan minnas blomsterkransar och midsommarstänger.
Härnäst följer Dist av Melina Mastrotanasi och Josef Palm. Det här är modernt. Jag frågar Achromotrichia - som vet en hel del om dans - vad han skulle kalla den här typen av dans, och han svarar att den bygger på kontaktimprovisation. Jag minns snurrningar och vridningar och folk som liksom ligger på varandras rygger. Men jag kan ha fel. Jag kommer inte ens ihåg vad dom hade på sej. Jag tror att dom hade träningskläder på sej, men när jag sms:ar Achromotrichia och frågar säger han att han kommer ihåg det som något mörkt. Dom hade i alla fall en violinist på scenen. Det var inte det att jag inte tyckte om det, det var bara det att det fanns annat som jag gillade mer.
Jag gillar när jag liksom försvinner in i dansen, när jag liksom sveps med, börjar associera och - fast jag är närvarande - tänker på annat. Evening Songs, från 1987, av den tjeckoslovakiske koreografen Jirí Kylián, påminde mej om blommor, som slår ut, i synkoperad ultrarapid. Knoppar som brister, liksom. Den där blandningen av det plötsliga och det långsamma. Kvinnorna hade långa, vita rundskurna klänningar i vitt, tunt tyg som liksom plisserar sej, och jag tänkte på liljor och änglatrumpeter.
Man dansar till Vier Lieder für bemischten Chor, opus 29 och In der Natur, opus 63 av Anton Dvorak, det är vackert, och lite läskigt, som om dansat av ett gäng gudar eller übermenschen, på väg mot en värld där det inte finns plats för alla.
The Plough av Helena Franzén var ett moderna verk. Jag minns att dansarna var klädda i något som såg ut som nattsärkar.
Så var det dags för Balettakademien. Detta är en eftergymnasial utbildning som startade i Stockholm 1957. Jag vet inte var folk fick och lärde sej dansa innan dess? När man 1956 satte upp Can-Can på Oscarsteatern, var hade man då lärt sej Can-Canna?
Där Kungliga Svenska Balettskolan hade fyra killar i sin avgångsklass har Balettakademien bara en.
När jag - en gång på 90-talet - fick för mej att jag skulle lära mej dansa flamenco anmälde jag mej till en kvällskurs där det visade sej att jag var enda killen. Följaktligen fick jag sitta nästan hela lektionen, fram till slutet, då jag, ensam, fick gå upp och stå och stampa och räkna till elva. Jag tog två klasser, och tredje veckan stannade jag hemma, permanent.
Jag undrar hur det är att vara ensam kille i en avgångsklass? Blir man extra mycket sedd eller får man liksom sitta och vänta, hoppfull om att det nog snart är ens tur?
När jag försöker minnas Eleven before white av Lotta Melin, tänker jag: det där Japanska. För det här var lite smågalet, lite knäppt, lite Avant Garde. Man pratar i mikrofon och är ganska roliga, minns jag.
Soul Jazz
Jag har aldrig varit ett stort fan av melodifestivalen. Det har aldrig varit min typ av musik, och på senare år känns det verkligen som ett koncept, där samma arketyper bara byter ut varandra. Man kan se på varje akt vad dess förlaga varit. Det här är årets så-och-så, och det här är årets hårdrockare och det här är den gamla schlagerräven vi dammade av för den här deltävlingen.
Men när jag för några år sen stod uppe i baren på Göta Lejon och slötittade på en inspelad sändning av Melodifestivalen och Loreen plötsligt dök upp, då ställde jag ner min gin och tonic och skärpte till mej.
Ni vet när man plötsligt blir medveten om att man ser något? Inte bara ser, utan verkligen upplever något utöver det vanliga? Som när man i en olyssnad opera plötsligt hör ”hiten”?
Så var det för mej med Loreen. Det var något utöver det vanliga. Plötsligt hade konsten smugit sej in på Melodifestivalen, för första gången någonsin.
Jag tittade inte på fler deltävlingar det året. Jag behövde inte. Jag visset vem som skulle, eller i alla fall borde vinna.
Ambra Succi, koreografen till Soul Jazz, låg bakom Loreens nummer.
Det handlar om ett gäng tjejer som ska ut och festa. Dom förfestar, festar och kommer så slutligen hem, och det slutar när dom börjar ta av sej partyblåsorna. Det är roligt, fartigt, och jag önskar bara att man kanske hade gett tjejerna lite individuella historier: vem blir fullast, vem har för höga förväntningar på kvällen, vilka har svårt för varandra? Vem får skavsår och vem super bort sin väska?
Musiken är av Sicania Soul, en ny bekantskap som nu letat sej in i min spellista på Youtube.
Otolith21, av Satoshi Kudo
För mej var det här det starkaste verket. Det handlar om balans, jämnvikt och bristen på stadga. Jag mindes hur det var när man som liten blev buren, hissad, och hur man var så säker på att man aldrig skulle bli tappad att man inte ens tänkte på möjligheten. Hur man var liksom tyngdlös, och hur det, dom gångerna man drömmer att man flyger, måste vara detta man minns. Jag associerar också till insekter, ödlor, skorpioner och krälande saker.
Pulp av Subjazz. Jag antar att det är detta, denna sorts dans som gör att många söker sej till dansutbildningar. So You Think You Can Dance?-dans. Det handlar om de döda, om Mardis Gras, om The Corpse Bride och A Nightmare Before Christmas.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack, Dansens hus!
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PURER AIR THAN MORTALS på Operahögskolan.
"Jag och Prosopagnosias sitter på Operahögskolan, där dom idag ger fyra nyskrivna kortoperor, och tack vare att jag i en podcast hört ett reportage om människor som misslyckats med att nå Mount Everest, kände jag mej lite… insatt.
Det handlar om en bergsbestigarexpedition 1924, där två av tre deltagare försvinner, och detta är deras sista timmar tillsammans. "
Verkar det intressant? Här är resten:
ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER, en kortopera på Operahögskolan.
"Jag behöver liksom en time out. Jag vet att jag känner henne, jag kan bara inte placera henne. Ingens flickvän. Ingens kompis, tror jag. Det måste vara något med jobbet…
Jag tar till mitt näst bästa kort:
”Känner ni varandra?” Prosopagnosias svarar på mitt ilskna semaforerande genom att hasta över. Dom känner inte varandra, och byter namn.
Och plötsligt är det som om hon tar av sej en mask, och jag känner mycket väl igen henne. Vi jobbade ihop för nästan tio år sen. "
Låter det intressant? Här är resten:
ETT GRYMT OCH OHYGGLIGT SKÄMT på Operahögskolan:
"Jag tror det handlar om en man som ska dö. Eller är död. Eller har fått en stroke. Han vaknar på sin soffa av att en lampa och en säng pratar med honom. Bland rollerna i programmet står dom införda som Hypnos och Döden, så jag hade både helt fel och inte så jäkla fel i alla fall. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar