Jag och Prosopagnosias är på Operahögskolan för att se ett samarbete mellan unga librettister och unga tonsättare. Vi har precis sett två, och sitter nu i auditoriet och väntar på att det tredje ska börja.
Jag ställer mej upp och sträcker på mej, och plötsligt säger någon min namn. Jag vänder mej om:
En kvinna står på raden bakom mej, och vinkar glatt. Jag känner igen henne. Men varifrån? Jag avlossar ett stort leende, som om mina gulvita gaddar kunde blända henne och vinna mej lite tid.
Jag hatar när sånt här händer, för det får mej att känna mej underlägesen, nonchalant, självupptagen: dom kommer uppenbarligen ihåg men, men jag tycker tydligen att jag är för viktigt för att vara så respektfull att jag minns och kommer ihåg människor i min omgivning.
Jag går fram, ger henne en kram - jag tror vi har den relationen - och tar till min standardcomeback:
”Har du klippt dej?” Detta för att gardera om den oigenkände misstänker att jag verkade lite osäker på vem dom var.
”Nej? Det har nog blivit längre?”
”Och mörkare?”
”Nej, det tror jag inte…”
Jag behöver liksom en time out. Jag vet att jag känner henne, jag kan bara inte placera henne. Ingens flickvän. Ingens kompis, tror jag. Det måste vara något med jobbet…
Jag tar till mitt näst bästa kort:
”Känner ni varandra?” Prosopagnosias svarar på mitt ilskna semaforerande genom att hasta över. Dom känner inte varandra, och byter namn.
Och plötsligt är det som om hon tar av sej en mask, och jag känner mycket väl igen henne. Vi jobbade ihop för nästan tio år sen.
Vi småpratar tills det är dags att sätta sej.
I programmet står det att det ska handla om den tidlösa frågan: vad händer med hemkommande soldater som varit med om svåra situationer på fältet?
I det här fallet har den kvinnliga soldaten förälskat sej i sin tolk, misstänkt honom för att var spion, skjutit honom, insett att hon haft fel, och väntar nu hans barn. Och hemma tror mamma att soldaten är död.
På något sätt känner jag att det kanske inte är det vanligaste problemet bland hemkomna soldater?
Den här kortoperan hade en lite lättare musik, även om jag har en bra bit kvar innan jag lär mej uppskatta sån här opera, och handlingen var inte så svår, även om den var lite… Vad? Såpopera?
Jag måste säga att jag beundrar librettisterna som ger sej in i en branch där story och ordet är så undervärderat. Det handlar bara om sångaren och kompositören, eller hur? Vem, förutom dom närmast sörjande, vet vem Emanuel Schikaneder var?Eller Henri Meilhac and Ludovic Halévy? Vad sägs om Giuseppe Adami and Renato Simoni?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"När man väl förstått att en av kvinnorna inte finns, och det gör man ganska snart när en manlig sjuksköterska kommer in och totalt ignorerar henne, sitter jag hela tiden och hoppas att det skulle finnas en extra knorr, som till exempel att kvinnan som försöker ta livet av sej ska vara den som egentligen är död, eller sjuksköterskan, eller något lika Sjätte Sinnet, men vad du ser är vad du får. "
Låter det intressant? Här är resten:
UNDULATER OCH IDOTER med Calle Flygare på Teater Giljotin.
"Antigones bröder Eteokles och Polyneikes har dött i den dem emellan maktkamp om vem som ska styra Thebe, och deras morbror Kreon har tagit makten, och eftersom han anser att Eteokles var den lagliga kungen, utfärdar han ett med döden straffbart förbud att begrava Polyneikes, som ett varnande exempel för andra upprorsmakare, men Antigone känner att det är hennes skyldighet att begrava sin bror.
Som Derrick skriker i Happy Endings:
”Drama!”"
Låter det intressant? Här är resten:
#ALLAMÄNNISKORÄRBOMBER, #Opera, #Operahögskolan, #STDH, #OHS, #KMH, #SandraBroström, #JerkerBeckman, #DanTurdén, #EbbaForstenberg, #StinaHedin, #Prosopagnosias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar