Regi och koreografi Anna Ståhl, Text och musik Emma Sandanam, Mette Herlitz, Scenografi och kostym, Annsofi Nyberg, Mask Carina Saxenberg, Kapellmästare Carina E Nilsson, Rekvisita Anja Liedtke, Musikbearbetning Carina E Nilsson, Fredrik Meyer, Ljudeffekter Fredrik Meyer, Sångcoach, Sara Nordenberg, MED Ellen Lindblad, Robert Noack, Joanna Perera Eriksson, Sofia Jung, Oscar Karlsson, Nilas Kronlid, Rigmor Bådal, Albin Flinkas, Fredrik Meyer, Carina E Nilsson
Hur det slutar? Jo, senare på kvällen är foten så svullen att jag knappt kan gå.
Hur det började? På en vanlig Friskis&Svettisklass där jag tar ett steg bakåt, vaden viker sej, och plötsligt sitter jag där, på rumpan. Nej, ingenting brutet, lite ont, men det försvinner när jag fortsätter hoppa och skutta.
Jag känner ingenting när jag cyklar ut till Hägersten - i god tid - och får plats längst fram i mitten, och tillbringar en och en halv timme med att bläddra och läsa i Anna Bergman och Nils Harnings bok Teaterns kläder - 100 år av dräkter på Dramaten.
Kanske hade det hela slutat annorlunda om inte -
Men jag går händelserna i förväg:
Det handlar om en cirkustrupp som av någon anledning berättar historien om Elvira Madigan, en lindansös och en gift löjtnant som förälskar sej i varandra, rymmer, och sen begår självmord. Eller, han skjuter henne, och sen sej själv.
Min absolut största behållning var skådespelarna och musiken. Ellen Lindblad, i huvudrollen, gör sin musikaldebut, och det verkar inte finnas något hon inte kan göra: hon sjunger, dansar, flyger och far, och eventuella brister är inte hennes egna: jag tror att med en mer ingående personregi och en mer tydligt definierad roll hade hon kunnat komma mycket längre. Jag önskar också att hon hade fått en mjukare mask, den hon har nu - kraftig röd ögonskugga upp till ögonbryn och ut till hårfästet vid tinningarna - ger henne en hård, kall personlighet, tvärtemot den oskyldiga, naiva roll man försöker förmedla. Jag skulle vilja se henne som Tintomara i en musikalversion av Carl Johan Love Almquista DROTTNINGENS JUVELSMYCKE, gärna med musik och text av Emma Sandanam och Mette Herlitz, men med hjälp i dramaturgin. Och det är också en helaftonsföreställning, tack, så inget för Soppteatern eller Parkteatern. Det är dags att lämna småproduktioner bakom sej och ta steget fullt ut.
Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk?
Som Tim Gunn säger: Make it happen.
Jag förstår att det känns frestande att låta en historia om en cirkusartist berättas av cirkusartister, men problemet är att man här har ett otydligt förhållningssätt. Det är grumligt om man är en trupp som visar upp en sorglig historia, som en slags vandrande Commedia dell’arte-grupp, eller om man är sina roller, och det yttre bara är en slags inramning, ett formspråk utan dramaturgiska konsekvenser, lite som Ronny Danielssons vitvarumusikaler, där karaktärerna i CATS skulle kunna befinna sej i en swimmingpool, utan att någon av rollerna ens är medveten om att de är blöta.
Här blir det hela bara lite av en slags maskerad, ett yttre grepp, lite som man ofta har Clowner i GODSPELL, eller mimare i STOPPA VÄRLDEN JAG VILL HOPPA AV.
Kostymanalytiskt är det också lite förvirrande: Robert Noack (MY FAIR LADY, BILLY ELLIOT, ) gör entre som starke man, för att sen byta om till löjtnantsuniform, medan Ellen Lindblad, i rollen som Elvira, redan från början är i kostym, och Johanna Perera Eriksson (JONAS GARDELL: MITT ENDA LIV) som Sixten Sparres fru, grevinnan Luitgard Adlercreutz, och Sofia Jung (WALLMANS och BIG FISH) som Elvira Madigans mamma Laura Madigan, har inga byten alls, trots att det för tydlighetens skull - de spelar även flera småroller - borde bytt till något som förtydligar vem och vad det är de spelar. Nu blir det ibland förvirrande. Jag är till exempel fortfarande osäker på om man menar att berätta att Elviras mamma också var cirkusdirektör, eller om det var två olika roller.
Det verkar som om upphovsmänniskorna inte riktigt har klart för sej hur de ska berätta historien, varför de har valt den här historien, och vad de vill använda den till att säga. Såhär efteråt uppstår en massa frågor: Vem var Sixten? Är han en bluff, en lögnare, en mytoman som medvetet ljuger och luras, eller är han en världsfrånvänd romantiker som likt Blanche DuBois i LINJE LUSTA (”I don’t want realism. I want magic!” flyr in i en fantasivärld? Är han ansvarig för sina handlingar, eller han sjuk?
Dramaturgiskt ligger inte tyngden på honom, utan på Elvira, men om hans roll vore tydligare skulle vi inte lägga tid på att försöka förstå honom, utan skulle fokusera på henne, och hennes roll skulle bli lättare att förstå, i hennes förhållande till honom:
Om han är medvetet lurar och förför henne - köper hon hans lögner, eller gillar hon att han är en bad guy? Om han lever i det blå, lever hon där med honom, eller är hon en fattig cirkusartist utan utsikter som ser honom som en chans att komma upp sej i livet? Ser hon honom, eller ser hon vad hon vill se?
Jag blir lite förvirrad av valen man inte har gjort. Lättaste sättet att berätta historien - om man vill fokusera på Elvira - borde väl vara att öppna föreställningen med att hon uppträder, och hur hon sen, bakom scenen, får besök av en man som är helt betagen i henne. Han frågar henne om hennes liv, och hon berättar. Hon får inte veta mycket om honom, vilket gör att hon blir intresserad, men undan för undan kommer det fram fakta, saker som han till en början kan förklara bort, men det blir svårare och svårare att väja för. Att låta oss, publiken, lära känna Sixten genom Elvira, och samtidigt lära känna henna, gör att vi också dras in i deras kärlekshistoria.
Detta är upphovsmakarna Emma Sandanamns & Mette Herlitzs (ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, och DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER) andra musikal som blir uppförd på Parkteatern. För tre somrar sen satte man upp TROLLFLÖJTEN 2.0.
Musikaliskt är de alltid intressanta, och deras sångtexter håller hög nivå, men jag tycker ibland att det brister i manus. De här är också deras första verk där de inte har en förlaga, ett färdigt verk, en beprövad dramaturgi de kan använda sej av, och det känns lite som dom famlar.
Kanske skulle de behöva blanda in en tredje person, någon som styr upp dramaturgin, för nu känns det lite som att man har tonsatt lite där man fick feeling, vilket medför att många partier - som borde berättas i sång - måste berättas för publiken, med ord, rakt upp och ner.
Jag förstår också att man vill berätta en historia där kvinnan inte framställs som ett offer, men kanske borde man i såna fall ha valt en annan historia? Jag har sett några uppsättningar av Hamlet där man försökt att göra Ofelia till en starkare kvinna, och det har inte funkat, eftersom hennes roll är maktlös, ett offer.
Här är det lite samma sak, maktlösheten ligger inbyggt i berättelsen, och vill man visa henne som starkare, så måste man ge henne styrka, eller i alla fall ge henne en längtan efter styrka. Här är hon totalt dominerad av sin mamma, och när hon sen börjar uppvaktas av Sparre är hon så passiv att jag satt och undrade om detta var ett inlägg i samtyckeslagen.
Det är värt att notera att den enda gången hon har makt är när hon går på lina och är ”Artist”, och där har man valt att låta henne tvivla på vem hon är: Elvira eller Hedvig, hennes privata jag. Och det är intressant att notera att den enda makt hon har, den som artist, överger hon för att fly med honom.
Jag hade önskat att man för en gångs skull hade fått se en framgångsrik kvinna som inte hade några tvivel om sin karriär och sina val.
Regissören och koreografen är i det här fallet samma person, och det är kanske lite olyckligt, för det känns som om koreografen får styra mycket mer än regissören borde.
Det är nästan som om de två yrkesrollerna vore oense om vems uppgift som är den viktigaste, och det känns som om koreografen tycker att själva berättelsen, den nödvändiga dispositionen är tråkig: många gånger lämnas en eller flera sångare på scenen med en sång att framföra, medan det i bakgrunden försiggår hejdundrande akrobatik. Vem man väljer att titta på? Givetvis inte det som man borde koncentrera sej på: den som framför berättelsen. Det blir vackra bilder, vackra tablåer, som när Elvira står uppe på cirkustaket klädd i en enorm röd kjol som räcker ända ner till golvet, och håller i ett fång stora, röda heliumballonger: det är en vacker bild, men sången i sej berättar inget nytt, och dramaturgiskt är det ingen viktig scen.
Det blir för mycket yta och för lite substans.
Kanske hade det varit enklare för Regissören/koreografen om detta inte vore ett nytt verk, om någon liksom redan gjort en bearbetning och gjort tydliga val, för jag för mej känns detta mer som en välrepeterad workshop än en färdig föreställningen.
Nu undrar du säkert hur det gick med mitt ben? Kanske var vaden liten svullen när jag suttit i två timmar, men när jag kom till min cykel, upptäckte att jag fått punka och var tvungen att leda cykeln hem till Midsommarkransen, jag tror det var det som gjorde det. Knappt hade jag rivit av några avsnitt på Youtube med benen upplagda på Klippansoffans armstöd, innan vaden började pulsera något alldeles våldsamt. Ytterligare någon timme i den ställningen, och jag såg ut som Quasimodo när jag hasade ut i köket för att koka te.
I skrivande stund är jag helt återställd, tackar som frågar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, med Spångs Orkester på MOMENT: TEATER:
"Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det.
För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:
”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. "
Låter det intressant? Här är resten: YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF
THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium
Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det.
Låter det intressant? Här är resten: THE THEORY OF RELATVITITY
CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning,
Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?
