Av Lars Norén, Regi Lars Norén, Scenografi Lars Norén, Dick Sandin, Ljusdesign Egil B Hansen, Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson, Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson, Med Per Mattsson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund, Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm
Det här är första delen i en trilogi, som också innefattar VINTERMUSIK som sattes upp på Kulturhuset Stadsteatern, och POUSSIÈRE/STOFT, som hade urpremiär på Comédie-Français i Paris och båda sattes upp förra året.
Kanske är det inte riktigt rättvist, för jag kom från en fantastisk föreställning, DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern, och var ganska peppad av all talang på scenen. Inte för att det inte finns en massa talang på den här scenen. Talang är vad som är den stora behållningen.
Det handlar om åldrande och åldringar, om människor på ett servicehem. Ingenting verkligt dramatiskt händer. Det sitter där, och tiden går.
Min mormor, efter en stroke, satt länge på vårdhem, där även min mamma arbetade i större delen av sitt liv. Och när jag gjorde lumpen, som sjukvårdargruppbefäl, praktiserade jag på ett vårdhem. Så det här är inte en okänd värld för mej. Eller, det borde inte vara det.
Det här handlar inte om vad det handlar om, tänker jag, där jag sitter, i salongen. Det här är en slags privilegierad ålderdom, en slags fantasi om hur det är att bli gammal, detta är en idé, snarare än en initierad kommentar om åldringar och åldringsvård. Vem känner någon som sitter på ett sånt här hem? Vem känner någon som har råd att sitta på ett sånt här hem? Kanske ute i landet, men i Stockholm sitter, ligger eller förvaras de flesta hemma i sina lägenheter. Det här är en väldigt värdig ålderdom. Här finns inga blöjor, inget bajs, inga borttappade löständer, medicin och dagar uppdelade i när man får mat och fika. Här finns ingen ensamhet eller isoleringar.
Det här är förhöjt, det är teater. Man använder åldrandet för att säga något, men man säger inte nödvändigtvis något om åldrandet. Och jag tycker faktiskt inte att något nytt blir sagt. Detta är teater för teaterns egen skull. För att man hade all denna tid kvar, så man skrev en pjäs, för vad annars finns det att göra?
I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs.
För mej fungerar det - efter en stund - som en slags scenisk meditation. Jag slutar tänka, försöka förstå, och bara tar in.
Jag försvinner iväg, och tänker på Marie-Louise Ekamans DÖDSPATRULLEN, FÖRSÖKSKANINER, och PAPPAN på Kulturhuset Stadsteatern.
Jag går från teatern med en aldrig sinande beundran för skådespelare och skådespeleri.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern:
Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris.
Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.
Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.
Låter det intressant? Här är resten:
ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern:
Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta.
Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”?
Låter det intressant? Här är resten:
ART på Rival:
Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar