Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard, Scenversion Lee Hall, Översättning Calle Norlén, Regi Ronny Danielsson, Komposition Martin Östergren och Mathias Venge, Koreografi Roger Lybeck, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Mask Katrin Wahlberg, Ljus Fredrik Jönsson, Ljud Petter Samuelsson, medverkande Will Shakespeare Alexander Karim, Philip Henslowe Dan Ekborg Hugh Fennyman Christer Fant, Richard Burbage Robin Keller, Christopher”Kit"Marlowe Shebly Niavarani, Ned Alleyn Jan Mybrand, Webster Bahador Foladi, Ralph Kardo Mirza, Sam Victor Morell, Nol Anders Johannisson, Peter Magnus Borén, Robin Oskar Roslund*, Adam, Max Ulveson** Wabash Tim Dillman, Quickly Odile Nunes, Paulina Elsa Fryklund, Viola de Lesseps Sofia Ledarp, Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza, Lady de Lesseps Odile Nunes, Lord Wessex Peter Gardiner, Amman Gunilla Röör, Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf, Sir Edmund Tilney, Lars Lind
Som Harvey Fierstein sa: ”This is not going to be pretty…”
”Jag antar att han är en bra arbetsledare,” avslutar jag, när jag och min kompis Soleil efter föreställningen står och småhuttrar vid våra cyklar och diskuterar genrepet vi just har sett. Vi har inte varit imponerade, och vi har mest stått och diskuterat regissören.
Det är lika bra att jag kommer ut: jag har aldrig varit en stor fan - eller ens ett litet fan - av någon av Ronny Danielssons uppsättningar. Faktum är att jag har avskytt de flesta. Det är inte det att jag inte vill att han ska göra fler produktioner - även om jag nog inte ska gå och se några fler - men jag är förvånad att inga andra, mer kapabla regissörer har kommit och axlat hans mantel. Det verkar inte så svårt att göra ett bättre jobb. Är det storleken på produktionerna som skrämmer dom andra?
Det finns vissa regissörer som hjälper och gör skådespelarna bättre än dom tidigare varit, där dom i samarbetet hittar nya sidor, utvecklas, blir tydligare, och kan lita på att det yttre ögat i salongen är där för deras skull. Jag antar att Ingemar Bergman var en sån.
Jag tror inte Ronny Danielsson ligger högt upp på någon skådespelares lista över regissörer dom vill arbeta med. I de flesta fall blir skådespelare lite sämre - många gånger mycket sämre - när det arbetar med honom, och de som klarar sej bäst är de som kan regissera sej själva, som har förstått att de inte kommer att utvecklas, få någon hjälp, eller ingående personregi, skådisar som själva bestämmer om dom ska gå till höger eller vänster, när dom ska stå still och hur och vad dom levererar. Bäst i den här produktionern klarar sej personer som Dan Ekborg, som liksom känner sitt eget brand, sin egen image, och förstår vad de är där för att leverera.
Ronny Danielssons storhet, tycker jag, ligger inte i regin, utan i att han faktiskt sätter upp vad han sätter upp, och att han lyckas ro projekt iland, i tid. Jag tror att han hade kunnat bli en bra producent, en sån där amerikansk producent som har en övergripande kreativ vision, men som inte lägger sej i finliret med regi.
I en musikal märks bristen på personregi inte så mycket, då stor scentid upptas av sång och dans, och där mycket styrs av musiken. Det är lite värre när man sätter upp en pjäs.
Jag var så där underbart brinnande vansinnig när jag gick hem från föreställningen. Gick? Jo, det visade sej när jag skulle börja cykla att jag fått punktering, så jag tog det exekutiva beslutet att leda cykeln hem till Midsommarkransen. Vilket var tur. Det tog någon timme, och jag fick liksom osa av mej det värsta. Om du var en av dom som följe min Instagram Story den dagen fick du det tveksamma nöjet att höra den ocensurerade versionen av vad jag verkligen tyckte.
Att säga att jag är besviken är en underdrift. Det fanns ärligt talat inte mycket jag tyckte om här, förutom många av skådisarna, och scenografin, även om jag många gånger upplevde den som onödigt ödslig och kanske verkade höra hemma mer på en operascen än i en pjäs om det överbefolkade, trånga, skitiga renässanslondon. Jag hade också uppskattat det om man hade kunnat arbeta med ett större och mindre scenrum.
Vanligtvis brukar det finnas en massa vitvaror i en Ronny Danielsson-uppsättning, men här har de ersatts av en viktoriansk järnsäng som också fyller alla de funktioner som kundvagnar brukar fylla i hans tidigare produktion: den liggs i, när den får vara sängs, sitts i, när handlingen ska utspela sej på ett värdshus, och stås och klivs i lite däremellan, och när dom rullar ut den förstår jag inte varför dom gör det just då, och inte tidigare, och varför dom inte bara låter den stå kvar, när vi ändå har vant oss vid den.
Mask- och perukdesignen av Katrin Wahlberg, tyckte jag mycket om, men kostymerna var jag mer ambivalent inställd till. De kändes lite plastiga, och även om det är kul med färg hade jag uppskattat mer historisk exakthet, och en hel del patina, för nu såg kläderna så gott som oanvända ut. De fick mej att tänka på hur det hade kunnat se ut om konfektionsföretaget Zara hade gett ut en Shakespelare-linje.
Jag förstår att man vill säga att detta inte utspelar sej i en specifik tidsperiod, utan mer är en lek med det, men jag hade uppskattat en definitiv datering, då ämnena den avhandlar, som Shakespeare, kvinnoförbud på scenen, är starkt historiskt hållna.
Den förvirrade, ofokuserade regin gör också att jag har svårt att hänga med i berättelsen, och trots att jag kan filmen nästan utantill, blir jag flera gånger tvungen att tänka efter: vem är skyldig vem pengar, vem äger vilken teatern, och vad är det egentligen som står på spel? Att berätta detta borde var det primära, det absolut viktigaste med att regissera: att fableln kommer fram.
Det kan vara värt att notera att man inte gjort någon distinkt skillnad i spelstilen vad gäller om man agerade på scenen - det handlar trots allt om den fiktiva tillblivelsen av en klassisk pjäs - eller om man var privat. Flera gånger missförstod jag och trodde att det var Romeo som talade, när det var Shakespeare själv. Det kanske ska tilläggas att jag vid det här laget var lite uppgiven.
Jag bög hängde jag också upp mej på en scen när Shakespeare för första gången kysser vad han tror är en man. Kyssen övergår från att vara en teaterkyss till att bli en utdragen, äkta kyss, och när den är över väntar jag spänt på en reaktion från den heterosexuelle Shakespeare: något som visar för publiken att detta inte tillhör vanligheterna. Men ingen reaktion kommer. Han agerar som om han hela tiden visste att det var en kvinna han kysste, och publiken kan vara lugn; man försöker inte säga något om bisexualitet eller förbjudna, nya känslor.
Det är också intressant - speciellt i dessa tider - att en kvinnlig teaterchef sätter upp en pjäs med så många manliga roller, och så få kvinnliga. Visst, pjäsen handlar någonstans om att kvinnor inte fick agera, men det budskapet - som så mycket annat - sjabblas bort. På något sätt lyckas man återigen hindra att kvinnan tar plats på scenen. Och jag förstår problematiken, jag anser absolut inte att man ska försöka klämma in några kvinnor bara för att det ska vara kvinnor på scenen, men jag saknar en kommentar.
Shakespeare in Love, filmen, kom 1998, den nominerades för 13 Oscars, och vann 7, däribland bästa film, bästa kvinnliga biroll, till Judi Dench, och bästa kvinnliga huvudroll, till Gwyneth Paltrow, vilket ledde till det böligaste tacktalet tills Halle Berry kom några år senare, och verkligen sopade banan.
Filmen är skriven av en av mina favoritdramatiker, Tom Stoppard, tillsammans med den inte fullt så produktive filmförfattaren Marc Norman, och är en slags underbar fantasi om hur det skulle kunna gått till när Shakespeare skrev Romeo och Julia.
Det är också något av en omöjlighet att översätta den här pjäsen från engelska till svenska, utan att förlora något. I filmversionen hör man alla referenser till repliker ur andra verk, på svenska är de inte lika bekanta.
När nu Lee Hall, mest känd för filmmanuset till Billy Elliot, gör en pjäs av filmen, förlorar den något, och kanske, i en annan uppsättning, hade den vunnit något. Den förlorar det fullproppade berättandet, de många snabba klippen, de snabba referenserna till andra verk, den naturalistiskt, historiska scenografin, och jag saknar också scenerna med ”psykologen”.
Kanske hade den vunnit något i att en pjäs om skapandet av en pjäs, om livet på en teater, sätts upp på en teater. Om detta hade varit en bra uppsättning.
För mej handlar det - pjäsen, inte uppsättningen - om poesi, om skapandet, om passionen till det kreativa, om dikt och drama. Om varför vi som älskar teater älskar teater.
På scenen visas något som mer verkar vara tillrättalagt och riktat till en utseendeintresserad tonårspublik.
Under föreställningen sitter jag och funderar lite på #metoo och vad den verkar ha medfört. Den har gett en massa förbud och förordningar, vilket är bra, men den verkar inte ha förändrat något av det vi ser på scenen.
Jag trodde att man efter att bland annat ha fokuserat på den felaktiga fixeringen vid skådespelares utseende, att vi skulle få se en annan typ av människor på scenen. De fula, de inte fullt så fagra, men de mer kompetenta. Uppenbarligen har det inte slagit igenom. Jag hänger ogärna ut skådespelare, men jag är övertygad om att Alexander Karim, som säkert är en kapabel filmskådis, och som här spelar Shakespeare, har fått rollen mer för sitt utseende, än för sin kompetens att framföra sonetter, för hans textbearbetning lämnar mycket i övrigt att önska. Nog måste det väl ha funnits mer kompetenta, men kanske inte fullt så sköna skådisar?
Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…
Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GHOST på Chinateatern:
Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande.
KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra:
”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel.
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.
DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern:
"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt.
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?
Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.
