tisdag 24 mars 2015

ONE VOICE, EN HYLLNING TILL BARBRA STREISAND, på Klara Soppteater, föreställning 35 22/3 2015

Med Gunilla Backman, piano och arrangemang: Joakim Holgerson, Pelle Grebacken på träblås och Christina Wirdegren på cello. Låtlista: ”Alla säger bara nej” (Everybody says don´t) Txt/musik: Stephen Sondheim Svensk text Erik Fägerborn. ”Minnen” (The way we were) Musik: Marwin Hamlich text   Alan& Marilyn Bergman   Svensk text Erik Fägerborn. ”Regn på min parad” (Don´t rain on my parade) Musik: Jules Styne Text Bob Merill, svensk text Bosse Carlgren. ”Pappa kan du höra?” (Papa can you hear me?) Musik: Michel Legrand Text:Alan& Marilyn Bergman. Svensk text: Al Sandström. ”Somewhere”( Någonstans) Musik: Leonard Bernstein Text: Stephen Sondheim Svensk text: Erik Fägerborn. ”Evergreen”  Musik: Barbra Streisand Text: Paul Williams. Svensk text Erik Fägerborn. “In med en clown” (Send in the clowns) Text/music Stephen Sondheim Svensk text Erik Fägerborn. “Guilty”  Text/music Barry Gibb, Robin Gibb, Maurice Gibb.“People” Musik: Jule Styne Text: Bob Merrill.“ Over the rainbow”  Musik: Harold Arlen Text: Yip Harburg. “Happy days” Musik: Milton Ager Text: Jack Yellen

Never judge a book by its cover. 
The thing that counts is what's inside. 
Never judge a lady by her lover -- 
It isn't a reliable guide.
The lady may decide her obligations 
Are merely to reflect his expectations. 
If his idea of ecstasy's 
To see what he expects to see -- 
Well, ignorance is bliss. 
But think of what he'll miss...
She was smart, tart, dry as a martini. 
Ah, but underneath... 
She was all heart, something by Puccini, 
Ah, but underneath…
AH, BUT UNDERNEATH
ur FOLLIES
Stephen Sondheim.

Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:
“Sometimes—there’s God—so quickly!”
Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:
”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”
Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.
Det roliga är att jag gillar Gunilla Backman mer än jag gillar Streisand. Nu för tiden i alla fall. Min kärlek till Streisand är mycket tidsbegränsad: Jag gillar hennes tidiga saker, från Funny Girl till What’s Up Doc, från hennes tidiga tv-shower och skivor fram till början på 80-talet. Och så Broadway-skivorna. Efter det tycker jag att hon liksom vattnades ut. Blev förutsägbar, nästan en parodi på sej själv. 
Så är det inte med Patti-Li. Nog för att han gillar Gunilla Backman, men han älskar Barbra Streisand. Hur mycket älskar han Barbra Streisand, undrar du? Så mycket att han en gång flög till Kanada och såg en konsert med henne, en liten resa på 48-timmar. Han åkte dit, såg henne, och åkte hem igen. Han älskar hennes så mycket att han för några år sen nosade upp att hon skulle göra samma konsert i Amsterdam och åkte dit. Jag hängde med, och blev gladeligen överraskad: hon hade plötsligt blivit mer lättillgänglig, och rösten var inte längre så där nästan irriterande perfekt. 
Vi bestämmer ett datum, och lägger på. Efter en stund ringer han upp igen: Det finns inte en enda biljett kvar.
”Inte en enda biljett?” undrar jag.
”Inte en enda biljett,” svarar han. 
Det är tydligen enklare att få en biljett till en verklig Barbra Streisand-konsert än till en hyllningskonsert på Soppan. 
Vi lägger på. Vi glömmer, och går vidare. 
Tills jag plötsligt lyckas få en biljett till en söndagsföreställning, en dag när Patti-Li inte kan. 

Nästan den första jag möter när jag kommer ner till Soppteatern är Gunilla Backman. Klädd i vit smoking och leende minglar hon runt, välkomna och kramar. Det är svårt att tänka sej Barbra Streisand göra samma sak. Nästan omöjligt. Helt omöjligt, faktiskt. Om Barbra skulle stå där och möta oss skulle det vara bakom ett skottsäkert glas, ljussatt, och vi skulle kanske bli tvungna att ta av oss skorna, så att vårt klampande inte skulle störa henne. 

När jag hörde att man skulle översätta ABBA-låtarna till den svenska versionen av Mamma Mia, trodde jag man tappat hatten, men jag hade fel: den nya texten gjorde att man lyssnade på ett helt annat sätt. Det är samma sak här: merparten av sångerna är översatta, och jag lyssnar med nytt intresse. Många är mycket bra översatta, av Erik Fägerborn, Bosse Carlgren och Al Sandström, även om jag tror det är högst omöjligt att översätta Send In The Clowns och Don’t Rain On My Parade om man vill behålla en bokstavlig clown- och parad-symbolik. V i har inte dom uttrycken i Sverige. Man har dom inte ens i USA.
Det svåra med att sjunga låtar som någon annan gjort känd, är att jämförelser är ofrånkomliga. Jag har hört Barbra-hyllningar där man ton för ton, andetag för andetag, ner till minst intonation, betoning, klang, totalt kopierar originalet, och ärligt talat, det finns bara en Barbra, och resultatet blir mer en uppvisning i vad imitatören saknar, som en slags dragshow med livesång och eget hår. 
Jag har också sett versioner där man bestämt sej för att absolut inte göra som originalet, vilket gör att man undrar varför dom valde att sjunga låten över huvud taget. 
Gunilla Backman gör det smarta, och attackerar låtarna som om dom vore hennes egna, som om dom vore nya, specialskrivna, bara för henne. Det är lite spejsat att sitta och lyssna på något man kan mycket väl, och hör det på ett helt nytt sätt. 
Mellan låtarna berättar hon lite om Barbra, på ett skönt, ostrukturerat sätt, som om detta var saker hon bara kände till, fakta om Barbra hon snappat upp. 
Vi har inte många musikalstjärnor i Sverige. Gunilla Backman är en av de få, och under applådtacket sitter jag och funderar på vad vi ska göra med henne. Vad vill jag se henne i? Jag missade henne som Desiré Armfelt i Sommarnattens Leende på Malmö Opera, tyvärr. Grizabella i Cats, javisst, men det hoppas jag dröjer. Aurora i Kiss of the Spider Woman, absolut!

Efteråt, innan jag låser upp cykeln, skickar jag ett SMS till Patti-Li och säger att han ska hålla ögonen öppna, för visst måste dom väl släppa flera föreställningar av det här?
Och då, Boom! slår det mej. Det kommer till mej som en överfall av en svartklädd ninja, från ovan, och jag är helt oförberedd: 
Jag vill se Gunilla Backman göra rollen som den kalla och polerade Phyllis i Stephen Sondheims Follies! Och jag vill att Helen Sjöholm ska spela hemmafrun Sally. Jag vill höra Gunilla sjunga Could I Leave You, och jag vill att man byter ut den vanligtvis sjungna The Story of Lucy And Jessie mot Ah, But Underneath.  Jag vill att Siw Malmkvist sjunger Broadway Baby, och att Lill-Babs sjunger I’m Still Here. Och jag vill att Helen Sjöholm sjunger Losing My Mind
Till hösten sätter Kulturhuset Stadsteatern upp Cabaret med Sarah Dawn Finer i huvudrollen, i regi av Ronny Danielsson, för dom som inte orkade sätta sej på lokaltåget till Uppsala och se Cabaret, med Sarah Dawn Finer i huvudrollen, och i regi av Ronny Danielsson, och för dom som missade den när den gick på teatern 2008 med Helena Bergström och Richard Wolf, eller när den gick på Dramaten 2001 när Malena Ernman och Malena Laszlo delade på rollen, eller på Tyrol 2006 när Peter Jöback gjorde come back. 
Jag antar att den här uppsättningen är en ersättare för den slopade My Fair Lady, som senast gick på Oscarsteatern 2008Jag undrar hur länge man letade, innan man bestämde sej, och om Follies någonsin varit på tal, någonstans? Jag förstår Cabaret på Parkteatern, och jag skulle till och med förstå Cabaret i regi av Roine Söderlundh på Stora Scenen, men att sätta upp Cabaret, igen, är lika intressant som att sätta upp Hamlet, år ut och år in, tills alla manliga - och en del kvinnliga - skådisar på teatern haft en chans att spela huvudrollen. 
Så vad sägs om lite Gunilla i Follies?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Världens bästa Donna! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1210:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TANGO PÅ EN SOPTIPP, med Avart Dans & Rörelse, på Dramalabbet:

”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. "

MÖTA HÖSTEN TILLSAMMANS, med STDHs Mimlinjes avgångsklass på Dansens Hus:

"Ana Stanisics karaktär Olja Wypadkova får mej att skratta så att jag får ont i nacken. Jag antar att det sitter några muskler där som drar och rycker i smilbanden. När hon, under en tillitsövning blir tillsagd att lita på dom andra och bara falla, och faller framåt rakt ner i golvet, istället för bakåt, där dom andra väntar, då sitter jag och smågråter glatt i flera minuter efteråt. Jag slutar, tänker på det som hände, och börjar igen. Slutar, tänker, börjar om igen. "

Låter det intressant? Här är resten: 

THE WEDDING SINGER med Teater Poff! på Diesleverkstaden:

"I pausen börjar jag läsa i programbladet, och det känns plötsligt lite som om jag är med i Pelikanfallet, eller Da Vinci-koden, eller nåt, du vet, när man inte riktigt tror på det man ser, att man tänker att det kan väl verkligen inte stämma:
 Att allt har regisserats av kvinnan som gör den kvinnliga birollen, och varit ansvarig för rekvisitan. Att kostym - en kostym på  mycket hög nivå - har gjorts av den kvinnliga huvudrollen, som också gjort den utmärkt intressanta koreografin."

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar