SATURDAY NIGHT FEVER på Chinateatern

Med David Lindgren, Andreas Lundstedt, Kajsa Ernst, Samuel Fröler, Peter Eggers, Kristina Lindgren, Lovisa Bengtsson, Rikard Björk, Fernando "Nando" Fuentes, Nils Reinholtz, Andreas Vilsmyr, Peter Gröning, Minou Deilert, Ulrika Ånäs, Alvaro Estrella, Zain Odelstål, Emilia Hallstensson, Louise Wallentin, Victoria Pérez, Martin Jonsson, Oscar Törnell, Albin Lindén

Kreativt Team Regi och svensk översättning - Anders Albien Biträdande Regi - Klas Wiljergård Koreografi - Jennie Widegren & Zain Odestål Scenografi & kostymdesign - Lehna Edwall Mask & Perukdesign - Sara Klänge & Catharina Lundin Ljusdesign - Palle Palmé Ljuddesign - Oskar Johansson Musikaliskt ansvarig & arrangör - Jan Radesjö Videodesign/produktion - Johan Larsson & Philip Sundbom

Jag vill börja med att ge en liten kärleksförklaring till ANDREAS LUNDSTEDT i rollen som discjockeyn DJ MONTY, och hoppas att han snart kommer tillbaka till musikalscenen, när SATURDAY NIGHT FEVER har spelat klart, för han är ett rent nöje att titta på, och under flera scener vet jag att jag inte borde titta på honom där han står i discobåset och diggar, men det är svårt att slita blicken från honom. Han är självlysande och självklar, och han är disco på två ben.

Det handlar om Tony, en ung man som bor hemma hos sina föräldrar, jobbar i en färghandel och drömmer om att en dag lämna Brooklyn, och som hoppas kunna göra det genom att dansa disco. Låter det lite konsturerat? Det är det inte. Det är nästan ovanligt naturalistiskt för att vara en musikal, men så bygger den också på en film, som visserligen innehöll mycket sång och dans, men som jag nog inte skulle kalla en musikal, utan ett drama som bitvis utspelar sej i en värld av musik och dans. 

Scenversionen, förstås, är ren musikal. Man håller sej i stort till handlingen, men har slängt in ytterligare musik för att göra det till en helafton, och trots att man skulle kunna kalla den för en juke-box-musikal, så håller jag inte med: jag brukar tänka att i såna kommer musiken först, men här kommer historien i första rummet, och musiken används till att förhöja och förtydliga.

När jag säger 70-tal och disco så antar jag att du får en ganska klar bild av hur dom var klädda? Lehna Edwalls KOSTYMER har undvikit att falla i schablonkostymfällan: hon har valt den snyggare delen av 70-talsmodet: murriga färger, brunt, vinrött, mocka och läder, inte så glansigt, inte så plastigt. Visst, det finns breda skjortsnibbar och utsvängda byxor, men det är modernt stylat. De ger ett verklighetstroget, autentisk intryck. Det här är kläder, det är inte en maskerad. Och det är snyggt.

Hennes SCENOGRAFI däremot, är underbar fantasi: fyra eller fem eller sex - jag hann aldrig räkna - fyrkantiga far runt på scenen som om det vore trolleri: de formar ideligen nya rum, och eftersom de är klädda med ledskärmar och speglar så verkar det inte finnas några gränser för vad man kan illustrera. Och jag vill påpeka: Golvet: jag sitter uppe på balkong - och kan nöjt notera att man har monterat in ljus och - tror jag - ledskärmar i valda delar på golvet. Inte hela golvet: man har varit smakfullt sparsmakad. Förhoppningsvis är tiden av tråkiga svarta scengolv förbi.

När det gäller Sara Klänges och Cahtarina Lundins MASK OCH PERUKDESIGN är Andreas Lundsteds i rollen som diskjockeyn ett litet mästerverk: han är en mycket vacker man, men genom att ge honom ett par glasögon och en tunn blond, lockig peruk som börjar någonstans bak på hjässan har de förvandlat honom till en blandning av Staffan Götestam och Art Garfunkel. Med resten av ensemblen har man gått åt motsatt håll: jag antar att det finns många peruker, men det syns inte. Det är diskret, stiligt, effektfullt. Inget skämtas bort.

Jennie Widegrens och Zain Odeståls KOREOGRAFI är en av föreställningens absoluta pelare, mot vilken mycket lutar sej. Det är ambitiöst, flashigt, och inspirerat, och nivån är mycket, mycket hög. Det är 70-talsdiscodans, men sett genom ett nutida filter. Man har lånat, utvecklat, varierat.

David Lindgren i den manliga huvudrollen gör en annorlunda Tony än Travoltas. Hans är känsligare, oskyldigare, renare. Han är inte så mycket streetsmart och sexfixerad som sökande och schysst. En modern, ung man, post #metoo.

Rikard Björk, som gjorde en fantastisk insats som Tore i SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, gör också här något fantastiskt. Han lyckas göra sin sång TRAGEDY till något som känns specialskrivet för den här föreställningen, och inte en Bee Geeslåt som skrevs två år efter att filmen haft premiär. Han lyckas göra sången till någon mycket, mycket mer, till den grad att man glömmer att han sjunger.

Det är en lyxig, fartfylld föreställning, med en bra story som inte viker för seriösa ämnen som abort, missbruk, rasism och sexism. Den är en blandning av lika delar WEST SIDE STORY, DIRTY DANCING, IN THE HEIGHTS, FAME och, förstås, filmen.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)