SADLAND pÅ kilen på kulturhuset

Fem, sex minuter in i föreställningen sitter jag och funderar på andra saker. Som till exempel ord man väljer när man ska försöka locka in en publik, kontra ord man väljer när man söker pengar för att sätta upp en produktion. Att påstå sej vara en musikal är väldigt bra, om man vill att folk ska komma, speciellt om man kan tänka sej att sjunga några sånger i föreställningen. "Musikal" borgar för kvalitet, det är inte något man bara slänger ihop. Det känns genomtänkt, workshopat, kanske till och med testat på andra scener. "Musikal" nästan garanterar att man ska bli underhållen. "Psykiskt ohälsa bland unga" är en bra fras, om man söker bidrag. På Kulturhusets hemsida presenteras föreställningen såhär: "PotatoPotatos föreställning "Sadland" är en elektronisk musikal där ångest, depressivitet och känslan av att ha förlorat något blir narrativet. Vi djupdyker i gammal och ny sadkultur för att gestalta vår tids sorgesång. Psykisk ohälsa bland unga är en aktuell ödesfråga. I föreställningen undersöker vi vad som händer om vi inte springer från mörkret, om vi ligger kvar och vägrar resa oss upp ur sängen." En fåtölj och en säng och en massa vita duntäcken. En kaffekokare, en påse med snabbnudlar, två mikrofoner, ett akvarium, chips, en rosa nalle, och två skådespelare i myskläder. Ingen direkt handling. Inget direkt manus. Jag menar inte bildligt, jag menar bokstavligt: det närmast en manusförfattare jag hittar i programmet är "Idé och regi: Linda Forsell" Och jag tror faktiskt, för att vara lite kontroversiell, att den här föreställningen hade tjänat på att ha ett manus. Någon slags handling. Nu känns berättandet som etyder som improviserats fram, och som antagits vara tillräckligt intressanta för att få vara med. Som gråt, som övergår i skratt, som sen kommer tillbaka som gråt. Vilka de två personerna är på scenen, verkar inte ha varit viktigt. Min behållning var scenografi, kostym och mask, av CMS, och jag önskar att skådespelarna fått något riktigt, viktigt att sätta tänderna i. Jag vågar påstå att det här är långt ifrån en musikal. Bara för att man tar upp en mic och river av några sånger kan man inte kalla : man kan kalla sej konsert. Eller Installation. Eller performance. Men inte musikal. Och jag vet inte vad med den här förställningen som gör att den kan sägas handla om ungas psykiska ohälsa. Unga, när man talar om "ungas psykiska ohälsa" är tonåringar, och jag kan sträcka mej upp till 22, 23, men inte längre. Är man äldre än så handlar det om vuxnas psykiska ohälsa. Eller, helt enkelt, Psykisk Ohälsa. Nånstans där ute i novemberkylan finne en föreställningen om ungas psykiska ohälsa som hade förtjänat bidrag från Malmö Kulturstöd, Statens Kulturråd och Region Skåne. Tyvärr, som man säger, kom den aldrig på pränt. På scenen: Johanna Malm och Nils Wetterholm Produktion Regi och ljus Linda Forsell Scenografi, kostym, mask CMS Ljuddesign och komposition Johan Stohne* * Praktikant från SKH