Av: Noah Haidle, Regi: Elisabet Klason (OCH SEN DÖR MAN) Översättning: Bengt Ohlsson, Scenografi: Pia Wiik (PRYDH), Kostym: Maria Felldin Almgren (PRYDH) Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones (PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, ) Ljuddesign: Daniel Douhan (OCH SEN DÖR MAN, PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, Mask: Nina Lagnefelt (PRYDH, ESPRIT!, Producent: Louise Helgesson (PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, ) med Katrin Sundberg, Reuben Sallmander, Charlie Gustafsson, Amanda Jansson, Steve Kratz, Pierina Rizzo. Alla foton är av Göran Wallgren
Jag vet att jag kommer att dö ensam, med största sannolikhet. Jag säger det inte för att jag vill ha sympatier, eller medlidande: jag tycker inte att det är speciellt synd om mej: jag är singel, och kommer förmodligen - och ganska välkommet - vara det resten av mitt liv. Och vad gäller släkt så har jag en yngre kusin - annars är alla äldre. Jag har inga - och kommer inte att få, för jag vill inte ha några - barn, och min bekantskapskrets är jag den piggaste av oss alla, så jag kommer antagligen att få begrava alla mina vänner.
Det är i alla fall vad dom själva säger. Och själv har jag lite svårt att ens tänka mej som död. Det är inte jag, liksom.
Konstigt nog pratar vi inte om döden när vi cyklar hem efter föreställningen, jag och Långskånken. Vi talar om livet. Han säger att man måste ta vara på varje sekund, och knäpper med fingrarna för att illustrera hur dom skvätter iväg för att aldrig någonsin komma tillbaka. Själv säger jag något om att han hade haft hela sin arbetslösa sommar på sej att möblera om i sitt sovrum utan att göra det, så jag antar att det här med att ta vara på varje sekund måste vara något nytt för honom.
Vi har varit på premiären av Noah Haidle’s pjäs TÅRTLJUS, på Playhouse Teater. Det har handlat om ett liv. För mer än hundra år sen lär sej en ung kvinna av sin mamma hur man bakar en födelsedagstårta och år efter år, genom decennier, bakar hon samma tårta på sin födelsedag. Och under tiden hinner hon gifta sej, skaffa barn, barnbarn, skilja sej, gifta sej igen…
Allt utspelar sej i samma kök, och under föreställningen bakar huvudpersonen EN tårta, medan årtionden svischar förbi. Hon mäter upp mjöl som tonåring, knäcker ägg som nygift, smälter smör som nybliven mamma… Du fattar? Det är ett genialt grepp. FANTOMEN PÅ OPERAN har sin mask, sin fallande ljuskrona och ljusen som kommer upp ur golvet. MISS SAIGON har sin helikopter, LES MISERABLES sin vridscen. Det här kommer att vara ”… den föreställningen där hon bakade en tårta…”
Som stripporna sjunger i GYPSY:
You gotta get a gimmick
If you wanna get applause.
Visst: det hade varit en intressant föreställningen utan bakandet; nedslagen i kvinnans tids-/livslinje hade varit tillräckligt rörande och smått nostalgiska, men bakandet binder ihop allt och säger något om tid, relationer och våra liv.
Det är lite av en speciell upplevelse att gå på teater under Coronakrisen. Det konstiga är att det inte känns så konstigt. Vi försöker undvika att trängas, vi släpper fram, backar bort, ger utrymme. Våra sittplatser är omgivna av flera tomma sittplatser, men det är något man har blivit van vid, det känns inte konstigt.
Sen händer det, en bit in i föreställningen. En kvinna i publiken nyser. Högt och ohejdat, och det hörs att hon inte har några händer eller armvecka i vägen. Vi föreställer oss alla hur coronavirus skvätter runt i salongen. Det är som om någon avlossat ett skott. Allt stannar av. Säkerligen fortsätter handlingen nere på scenen, men det är lite som om man väckts av en mardröm: det tar en stund att somna om, slappna av, fortsätta drömma.
Det här är en föreställningen för dom som vill vara säkra på att få en lyckad teaterkväll. Dom som kanske inte går på teater så ofta, och som vill vara garanterade att dom inte kastar bort sin tid, sina pengar och sitt engagemang. Det är ett gediget hantverk utan konstiga, betänkliga grepp. Man berättar en historia, och man gör det på bästa tänkbara sätt, utan att för den skulle göra avkall på det konstnärliga.
Inget i regin skriker: det här har blivit REGISSERAT!!! på det där sättet som många andra regissörer känner att dom och deras regi måste märkas, att om det inte syns att det har blivit regisserat så bryr sej ingen om att det har regisserats av dom. Här låter man verket tala för sej.
Det är också en föreställning för oss andra, vi som är lite mer vana, lite tåligare. Det är sorgligt, det är roligt, men framför allt är det förtrollande. Föreställningen leker med vår uppfattning om tid.
Det enda regi-greppet är att man har hängt ett gäng gungor runt scenen som omger den lilla köks-ön där det bakas, och där sitter skådisarna när de inte är på scenen.
Kanske hade jag föredragit om skådisarna fått gå av scenen, att huvudrollen hade fått vara ensam ibland, och att människorna i hennes liv fått göra enré, fått föra med sej en fläkt av sitt eget liv.
Och kanske, när de dog, skulle de få stanna kvar i rummet, och syssla med det de gjorde när de fortfarande var där?
Nej, jag tror jag hade önskat - om rollerna måste vara på scenen hela tiden - att de suttit på köksstolar, eller andra fåtöljer, i andra delar av huset och liksom fortsatte med sitt liv, och att huvudrollen då och då kunde kasta en blick på dom, som om dom vore foton från förr, minnen som stannat kvar.
När de som nu sitter och ser på spelet vet jag inte vad det egentligen tillför. De blir något slags mellanting mellan sitt privata jag och rollen, och att de sitter där - med fokus på handlingen - tillför ingenting.
Jag skulle vilja ha henne ensam ibland.
Katrin Sundberg är förresten mycket bra i huvudrollen. Men, förstås, hon är bra i allt, även dom gånger då det hon är bra i inte är bra. Här får jag se en lite annan sida av henne. En lite mildare, lite skörare, lite mjukare, och jag gillar det.
Någon att hålla ögonen på: Amanda Jansson, speciellt i rollen som sonens ängsliga flickvän. Hon blir aldrig för mycket, men hon är bra mycket mer än jag hade förväntat mej av rollen. I sin första entré travar hon in i ett par skor som mer verkar styre henne än hon dom, och ruskar om oss och tillför lite ny energi. Hon är väldigt rolig. Sådär rolig att man nästan blir orolig att hon inte kommer att kunna vara så rolig hela pjäsen ut.
Men det kan hon.
Jag tyckte också mycket om Maria Felldin Almgrens kostymer, i höstfärger med en känsla av sent 50-tal. Orange, korall, gammelrosa, vinrött, mjukt gula nyanser. Inslag av lugnt grönt. Marinblått. Det är så inspirerande när kläderna som skådespelare bär känns utvalda, unika, att en skjorta inte bara är en skjorta, vilken som helst; just den här har tunna, nästan osynliga ränder, och de där skorna har en detalj som skiljer dom från andra gympaskor. Vad det för färg på rutorna i den där argyle-mönstrade pullovern? Kan man kalla något blekt lever?
Som sagt, vi talar om livet när vi cyklar hem, inte om döden. Vad är ett liv? Kommer man att ligga där och dra sin sista suck och tänka: Jag trodde aldrig det skulle ta slut, vad skönt att det är över! Eller kommer simskolan att kännas som något du gjorde igår, studenten var något som hände för en vecka sen, och sexdebuten skedde för en kvart sen. Hände allt det där samma person, eller är du någon helt annan nu?
Jag känner det ibland som om mitt liv visserligen är samma pjäs, men att det är olika personer i rollen som Jag. Tonåringen spelas inte på samma sätt, av samma skådis nu som då. Killen som gjorde lumpen är en helt annan person, även om våra gemensamma minnen är dom samma. Han som flyttade till Stockholm är samma typ som han som flyttade in i sin första lägenhet tio år senare, han skulle vara inhoppare, eller spela rollen i en annan uppsättning, på turné.
Det finns ingen anledning att inte gå och se den här föreställningen.
#tårtljus #birthdaycandles #NoahHaidle #Reubensallmander #playhouseteater #corona #corvid #mustsee #tråtljuspåplayhouseteater #teatertrotscorona
#play #premiär #bakning #corvid19 #stockholm #teater2020 #teateristockhyolm #minstengångiveckan #seteater
#pjäs #Teater #stockholm #underhållning #kultur #kulturtrotscorona #Tårta #Ljus #gypsy #yougottahaveagimmick
@katrin_sundbergs @charliegustafsson @PierinaRizzo @elisabet_klason
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar