onsdag 30 oktober 2019

AVGÅNG 23:11, Scalateatern, Premiär, föreställning 24 9/10 2019


Regi: Andreas Boonstra, Musik: Stefan Levin, Kapellmästare: Anders ”Zibbe” Holtz, Kostym/scenografi: Sara Kander, Mask: Cais-Marie Björnlod., Efter en pjäs av Don Allen (Tram 23.11). Svensk översättning av Jonas Nerbe., Sångtexter: Nerbe, Levin, Fägerborn, Med Jasmine Heikura, AntonioTengroth Skådespelare, Evelina Klaveus, Aida Jabbari, Sanna Martin, Zardasht Rad, Jonas Nerbe

Jag tyckte inte om den här föreställningen. Det låter kanske krasst, men det fanns väldigt lite i den här produktionen som jag uppskattade. På plussidan fanns själva ambitionen att göra en ny musikal, ett gäng bra sångerskor och några kapabla skådespelare. Och den till en början goda viljan hos publiken.

Det handlar om sex för varandra obekanta personer som vaknar på en spårvagn. Deras skyddsängel berättar för dom att de är döda, men att han bara har fem biljetter. En måste återvända till jordelivet. Och vi, publiken, ska rösta om vem det blir.

Det borde ha kunnat bli intressant. Kanske, med en annan dramaturgi, andra sångtexter, annan musik och en inte fullt så statisk regi, så hade man haft något. 

Tyvärr, för att vara en musikal, är detta en historia som inte behöver musik och sång. Eller, i alla fall inte den här sortens musik och sång. Musiken är ointressant, och verkar mer höra hemma som bakgrund i ett tevedrama än något som står för sej själv, sångtexterna är i de flesta fall vara utan några som helst rim, vilket ger en opoetisk, oengagerad känsla. Problematiken i sångerna är också ganska vattnig: i flera fall är det raka berättelser utan någon knorr, sofistikering eller någon djupare anledning till att sjunga över huvud taget. 

Vad gäller dramaturgin är den förvånande ointressant. Inget händer. Personerna vaknar upp, blir sittande på sina stolar, sjunger sin sång, och så förväntas vi, publiken, engagera oss och rösta. 
Musikalens gimmick, att publiken ska rösta vem som får komma tillbaka till livet, hade behövt en mer engagerande föreställning och karaktärer med mer intressanta motsättningar, som ”Visst, han vill tillbaka till kvinnan som han älskar, men det var också hon som förgiftade honom”, eller ”Hon har botemedlet för cancer, men hon tänker bara sälja medicin till dom som har råd.” 
I pausen, när vi förväntas rösta, känns det lite som ett sånt där år när ingen av låtarna i melodifestivalen är riktigt engagerande. 
Jag hade önskat att jag och mitt sällskap hade stått och argumenterat om vem som verkligen förtjänade att komma tillbaka.

Under föreställningen sitter jag och funderar på A CHORUS LINE, en musikal med vissa paralleller: några hoppfulla personer på scenen som alla hoppas på att bli valda, men där man lyckats få karaktärerna att interagera, hitta gemensamma nämnare, visst; där finns några få solosånger, ”I Can Do That”, ”Nothing”, "Dance: Ten; Looks: Three” och "The Music and the Mirror”, men de flesta nummer är ensemblenummer. 
Här, eftersom vi ska rösta, verkar man tycka att var och en måste ha en sång, vilket ger det hela en känsla av skolkonsert. 
Istället för att knåpa ihop nummer där var och en får sin stund i spotlighten  borde man ha fokuserat på ensemblenummer, så att karaktärerna hade fått interagera på scenen: bland sex döda på en spårvagn till de saligas hemvist borde man kunna hitta några gemensamma nämnare av allmän karaktär, sånger som skulle kunna heta: ”Om Jag Kom Tillbaka Igen”, ”Vad Jag Minns”, ”Saknad” eller kanske ”Att Nåt Ska Börja Innan Det Tar Slut”.
Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det. 


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 



SONDHEIM HT 2019, på BASE 23

"Ta till exempel låten  ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."

FRI, en reading på Ö2

"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"

Låter det intressant? Här är resten: FRI





tisdag 29 oktober 2019

Du borde inte missa -

- ÄLSKARINNOR av Ann-Sofi Bárány på Stadsteaterns scen i Årsta

och 

- GUDARNA av Emanuelle Davin med Teater Reflex på Teater Reflexen i Kärrtorp



Jag får ofta frågan vad man borde gå och se på, och för det mesta har jag ingen aning. Det är inte det att jag inte har något att rekommendera, men jag minns helt enkelt inte vad jag har sett. 

Här är två oförglömliga föreställningar som du borde skaffa biljetter till redan idag. 

torsdag 24 oktober 2019

SONDHEIM HT 2019, på BASE 23, FÖRESTÄLLNING 23, 4/10 2019


1. Invocation And Instructions To The Audience – Alina (Actor 1), Tuvalisa (Actor 2) + ensemble  Översättning Hans Marklund, utökad av Niklas Riesbeck, 2. Free – Emilia (Pseudolus) + ensemble  Översättning Ulricha Johnson, 3. Everybody Says Don’t - Nina (Hapgood), Jonathan (Fay) Översättning Niklas Riesbeck, 4. The Little Things You Do Together – Elin (Joanne), Elias (Robert) Clas (Harry), Lieze (Sarah) Översättning Niklas Riesbeck, 5. Barcelona – Elias (Bobby), Linn (April) Översättning Ulricha Johnson, 6. Broadway Baby – Alina (Hattie) Översättning Niklas Riesbeck, 7. Every Day A Little Death – Moa (Charlotte), Tove (Ann) Översättning Erik Fägerborn, 8. Poems – My (Kayama), Emma G. F. (Manjiro) Översättning Niklas Riesbeck, 9. Worst Pies In London – Patricia (Mrs Lovett), Johan (Sweeney) Översättning Calle Norlén, 10. Franklin Shepard Inc. – Jonathan (Charlie), Moa (Programledaren), Henrik (Frank) Översättning Niklas Riesbeck, 11. Colour And Light – Rebecka (Dot), Johan (George)  Översättning Erik Fägerborn, 12. Our Little World –Emma M. (Rapunzel), Vilma (Häxan) Översättning Niklas Riesbeck, 13. Hello Little Girl – Clas (Vargen), Amanda (Rödluvan) Översättning Niklas Riesbeck, 14. I Know Things Now – Amanda (Rödluvan) Översättning Ulricha Johnson, 15. Unworthy Of Your Love – Henrik (Hinkley), Linnea (Fromme) Översättning Erik Fägerborn, 16. Our Time Översättning Erik Fägerborn

Jag vet inte hur andra vaknar. Kanske är det lika för alla. För mej känns det som om jag flyter upp ur ett djupt, mörkt vatten, mot ljuset och luften. När jag bryter ytan, går från det mörka upp mot det ljusa, det är då jag går från medvetslös till medveten. Det är inte en metafor, det är en faktiskt känsla.
Långsamt, som en dator efter en omfattande uppdatering, faller bitarna på plats: vem jag är, var jag är, när jag är. 
Så ligger jag och funderar lite på vad som ska hända, vad jag ska göra, vad som ska hända. Tankar far in och ut, som diabilder på en duk.
Hjärnan är något underbart. Den här morgonen börjar jag plötsligt fundera på när det egentligen var jag var inbjuden till Niklas Riesbecks och Base23s Sondheimsredovisning. Det är ett årligen återkommande evenemang, något jag ser fram emot, och jag tror inte jag har missat en enda. 
Det borde vara nu, snart, tänker jag. Jag vänder mej, plockar upp iPhonen, men hittar inget i min kalender. Jag sätter mej upp, stel och skraltig. Sträcker på mej. Knakar loss. Knäcker till. Reser mej och pulsar ut i köket. Gör kaffe. Sätter mej vid datorn och börjar leta i iCal…

En kvart senare sitter jag på cykeln och trampar som en galning!
Det är idag!
Det är snart!
Det är bara 40 minuter tills det börjar!!!!
Jag har hunnit duscha och raka mej, slänga på med något någorlunda rent, och har tryckt i mej en banan.
Med tio minuter till godo kommer jag fram, svettig och eländig, men i tid.

Jag älskar, nej; gillar, nej; nånstans mellan älskar och gillar, ett elevuppspel. Det finns något underbart, energigivande i första gången en elev möter en publik. Jag menar, det behöver inte vara första gången, men det är första gången den får redovisa vad den har lärt, var den är på väg att bli vad den ska bli. Vi, publiken, blir liksom en slag förvarning, en barometer, en spegling av vad som komma skall. Och en reflektion av vad som går ut, och hur det uppfattas.
På bara några år har Base23 och Stockholm Musikal Utbildning lyckats etablera sej som en av de bästa musikal-utbildningarna, och minst tre gånger om året brukar jag titta in och se vad de har att redovisa: Niklas Riesbecks Sondheimsredovisningen, Tvåornas Show, och Treornas Avgångsmusikal. 

Vi, publiken, sitter på bänkar ställda i ett slags U. Jag är sen in, och hamnar lite på högersidan. Det ligger kuddar på golvet framför bänkarna, och jag, som är hur ungdomlig och vig som hest, sätter mej i skräddarställning. Några timmar senare önskar jag att jag satt mej på en bänk, för svanken värker. Ett halvår av icke-gym gör att kroppen propagerar sin försummelse.
Bakom dom som sitter på bänkar sitter eleverna när de inte uppträder. Förr om åren har vi suttit i en vanlig salongssittning, och de har suttit i en rad, längst bak på scenen, så att man liksom har kunnat iaktta dom, gissa vem som ska upp härnäst, och se när slutet närmar sej, eftersom nästan alla sjungit sin sång. Här, när det är över, och de kommer fram och bockar, överraskas jag av hur många de är.

Det intressanta, i stort, för mej, är inte att det är just Sondheimsånger. Jag är inte en Sondheimpurist, även om han väldigt länge var den enda kompositören som spelades i mina lurar.
Det intressanta är att det är svåra sånger, sånger som sångaren måste brottas med. Musiken är sofistikerad, komplex, och texterna är allt annat är lätta. 

En efter en, eller i par, går elverna upp och framför sånger ur Sondheims musikaler, ofta presenterade av andra elever. Det berättas lite om musikalen och situationen som sången är plockad ur, och så kör man. 

Det är nästan löjligt bra. Onödigt bra. Man befinner sej nånstans mellen elevredovisning och något som är större, som början på en slags föreställning. En sorts workshop som lovar något mer, något större. 

All text är översatt till svenska, och vanligtvis brukar jag sitta och småirritera mej på ordval, nödrim och inklämda toner där fler ord måste in, och sitter liksom och hör den engelska texten spela inne i mitt huvud, men den här gången kan jag släppa allt det där. Kanske för att det är väldigt bra översättningar?

Vissa nummer är små charmiga saker, andra är riktiga rysare. Och jag menar rysare i den där bemärkelsen som man inte kan slita blickan från en trapetsartist eller nån som jonglerar med knivar. 

Jag sitter och tänker på en slags arketyp i Sondheims sånger, en kvinnlig roll som jag inte tycker mej finna en motsvarighet till bland de manliga: den sofistikerade, blaserade, ironiska och tuffa kvinnan. Som Joanne i COMPANY, Charlotte i A LITTLE NIGHT MUSIC, Phyllis i FOLLIES. En slags Dorothy Parker-roll som verkar specialskriven för skådespelerskor med vissa kvalitéer. Som Dorothy Loudon, Elaine Stritch, Alexis Smith, Diana Rigg, sånger där det krävs en slags personlighet för att ge rollen rättvisa. Send in the Clowns skulle kunna vara en sån sång, om det inte vore så att den handlar om kärlek, vilket gör att också en ung kvinna kan sjunga den. 
Det är skönt att se att ingen av de kvinnliga eleverna behöver försöka ge sej på Ladies Who Lunch eller I’m Still Here. Det är inte det att dom inte skulle klara det. Det är det att ingen elev i den åldern klarar det. 

Jag går från uppspelet med ett positiv intryck av ett slags fokus-skifte. Med det menar jag att det känns som om man hade lekt med lite nya infallsvinklar. Ta till exempel låten  ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken. 
Eller Color and Light ur SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE. Jag brukar anse att det är Dots nummer, modellen som George målar av. Vi, publiken, brukar liksom följa scenen ur hennes perspektiv: hon sjunger om konstnären, och vi ser honom som hon ser honom, distanserad, främmande, onåbar. 
Här är rollerna nästan omvända: jag dras till hans fascination av henne, av hans fixering, fokus, det handlar plötsligt mer om verket som skapas än modellen som blir målad. 

Det är en mycket bra klass. Speciellt männen är överraskande starka. Och det betyder inte att kvinnorna är ovanligt svaga. 
Varje år uppför avgångsklassen en musikal, och det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FRI, en reading på Ö2

"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"

Låter det intressant? Här är resten: FRI




DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater: 

En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.


Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN

Idag ser jag fram emot -

Foto: Anders Modig

- genrepet av GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex. 

Från deras pressrelease: 

Enbart män står på scenen när Teater Reflex spelar GUDARNA – La Tragedia Umana, med premiär NU PÅ FREDAG den 25 oktober. Den nyskrivna pjäsen är baserad på Den Gudomliga Komedin av Dante Alighieri och handlar om den vita, straighta medelklassmannen. Med hjälp av ”helvetets nio kretsar” söker en stor grupp unga professionella skådespelare svar på frågan Vad händer med en människa när han utpekas som förövare?
Foto: Anders Modig

”Vi tar ett tyvärr ganska ovanligt grepp på jämställdhetsdebatten idag. Män är överrepresenterade inom alla typer av våldsbrott, såväl inom självmord som hatbrott. Varför är det så? Hur ser mansrollen ut idag och vilka konsekvenser får det för männen själva?” frågar Emanuelle Davin, regissör för projektet.
En modern, deprimerad Dante färdas motvilligt på en självrannsakande resa genom helvetet. ”Helvetets nio kretsar” är översatta till en samtida kontext där publiken får möta, incels, missbrukare, skolskjutare, högerextremister, misstänkta våldtäktsmän och ängsliga, manliga feminister.
”Det är så många som pekar på de vita, heterosexuella männen och säger: här har vi de privilegierade, här har vi förövarna. Om det nu stämmer så är det ju upp till männen själva att förändras. Så vad säger de själva? Hur formar vi män i dagens samhälle? Fostrar vi förövare? I sådana fall: hur och varför?”
En ambition med föreställningen är att nå grupper med andra åsikter än de som oftast finns representerade på teaterscenerna. I våras arrangerade Teater Reflex samtalskvällar med bland annat Gudrun Schyman och Alexander Bard och intresset för föreställningen har varit stort hos grupper långt ut till höger på den politiska skalan.

”Vi har följt debatten om hur scenkonsten inte är viktig för samhällsdebatten längre. Hur många som inte själva är vänster och feminister känner sig välkomna på svensk teater? Om analyserna stannar vid feministiska och antirasistiska slagord och målgruppen är de redan frälsta: hur kan man bli förvånad över låga publiksiffror?”
Bakom Gudarna – La Tragedia Umana står en grupp unga, professionella skådespelare som vill skapa teater som talar till människor både till höger och vänster. Vi tror att teatern har en roll att spela som motvikt till filterbubblorna i sociala medier, som ett forum och en mötesplats för olika perspektiv på samhället och som en kraft för större förståelse mellan olika människor.

Foto: Anders Modig


FAKTA
GUDARNA – La Tragedia Umana
Spelas på Teater Reflex i Kärrtorp Premiär: 19.00, 25 oktober, 2019 Spelperiod: 25 okt – 23 november 2019.Föreställningslängd: 2h 15 min inkl. paus


Regi & Manus: Emanuelle Davin Regiassistent: Kajsa Sparrefors Skådespelare: Charlie Challis, Max Nilén, Hjalmar Wide, Erik Jeansson Karlsson, Daniel Ohlsson, Mattias Tor Pettersson, Michael Forsberg, Rasmus Gisby, Martin Hendrikse, Johannes Stenmarck och Teodor Olsson
Manus: Emanuelle Davin
Scenografi och kostym: Natasia Wadsted och Charles Gustafsson
Mask: Elin Bergström
Ljus: Maja Lindström
Ljud: Jakob Lindhagen
Körledare: Maria Peters
Koreografi: Josefin Gladh
Foto: Jonas Jörneberg
Affisch: Peter Bergman
Produktion: Teater Reflex- Emanuelle Davin, Erik Jeansson Karlsson, Daniel Ohlsson, Jakob Bladh, Kajsa Sparrefors, Kajsa Nordin och Kent Ekberg.


onsdag 16 oktober 2019

Jag vill passa på att varmt rekommendera -

Foto: Elisabeth Toll

- Ann-Sofi Bárániys ÄLSKARINNOR, på Årsta Folkets Hus Teater, i regi av Philip Zandén. 

När det är som bäst påminner det mej om AFFÄREN DANTON, som gick på Stadsteatern någon gång runt 1986, och THE INHERITANCE, som gick på Noel Cowards Theatre i Londons West End 2018.

Jag har längtat efter en svensk föreställningen som jag kan se om, om och om igen, läsa på, och komma tillbaka med nya insikter om kvinnorna, deras verk och tiden de levde i. 

Det handlar om ett gäng lesbiska kvinnor som träffas i ett Paris mellan världskriget, och är något så underbart som en pjäs om kvinnor som inte definierar deras kön eller sexualitet i förhållande till mannen. Här är han inte fienden, eller antagonisten.  Han är knappt närvarande, och de gånger han är det verkar han vara varken fördömande eller fientlig. Detta är kvinnornas värld, men den existerar inte som en motpol till eller protest mot den heterosexuella mannens värld. 

Det är en underbart lekfull, superrapp och fantastiskt välspelade föreställning, nästan lite som en fotbollsmatch där ingen någonsin tappar bollen. Och det underlättar nog om man är lite påläst.

När jag cyklar hem försöker jag minnas vad det var Elisabeth Carlsson - en underbar Alice B Toklas - sa när hennes Gertrude hade dött - också hon suveränt spelad av Maria Kulle. Det var något om att varje dag som levts utan den älskade var en bortkastad dag. Och att 20 år var många bortkastade dagar. Jag minns inte ordagrant vad det var hon sa, men jag minns att jag fick en klump i halsen och hur allt blev lite suddigt, nästan som om jag var på gång att börja gråta, lite grann. 

Du hittar biljetter här

Idag ser jag fram emot -

foto Sören Vilks
- att se Ann-Sofie Báránys ÄLSKARINNOR, på Årsta Folkets Hus Teater, i regi av Philip Zandén. Två kollegor gick och såg genrep för någon vecka sen, och älskade den, så jag är mycket hoppfull. 

Hemsida hittar du här.

torsdag 10 oktober 2019

FRI, Reading på Ö2, föreställning 22, 30/9 2019


FRI av Mikael Göransson, Moderator Anki Larsson, Skådespelare Matilda Tjerneld.

Efteråt, på cykeln hem, kom alla dom där frågorna jag inte hade ställt i eftersnacket. 
Som: Varför hade man valt den här pjäsen? Vad var det man hade tyckt var intressant med den? Vad var det med den som gjorde att man kände att man ville ha en reading av den? Funderade man på att sätta upp den, eller var det bara en reading för att ha en reading? Varför hade man en reading över huvud taget?

Jag har varit på en genomläsning av pjäsen FRI, av Mikael Göransson, på Ö2 SCENKONST, en slags källarteater med ett mycket stort och luftigt scenrum och sköna sittplatser. 

FRI är en monolog som framförs av en före detta flygkapten som var den enda som överlevde en flygolycka där han var den ende överlevande. Det handlar, i stort, om skuld. 

Vi var inte många i publiken, och pjäsen var ganska kort. Som många andra läsningar bestod den av en skådespelare - bekant med texten - som satt på en stol och läste högt ur manuset. 

Eftersnacket, med manusförfattaren, men utan skådespelerskan, var ganska intressant, även om jag tror att moderatorn hoppat in i sista sekunden, för hon kändes mycket illa förberedd, och gjorde ett ganska hafsigt intryck: hon glömde presentera författaren, informerade oss inte hur långt eftersnacket skulle vara, och förklarade inte vad hon tyckte var intressant med verket. Hon verkade heller inte vidare intresserad av vad vi i publiken sa, eller vad vi tyckte om verket.

Min behållning - var humorn i texten. 

Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?
I det här fallet, en berättelse om en pilot som dekat ner sej, så finns det ett värde i om hela berättelsen är en tillbakablick, att han liksom har nått slutet, att han redan nått katarsis, att han väljer hur han berättar historien, eller om vad vi ser är nedslag i hans liv, och att, vi publiken, når katarsis i samma stund han gör det. 

Med här menar jag var vi är. Är vi på samma plats hela tiden, tillexempel under en bro, eller flyttas vi till Bankok eller barndom, eller är vi på en helt annan plats, säg dödens väntrum, och allt det som händer händer inom skådespelaren? 

För mej var det här inte så mycket en pjäs som en novell som höglästes. 

Jag saknade också en person som läste scenanvisningar, för nu fick skådespelaren läsa dom, och det blev lite förvirrande om det var repliker eller bara förtydligande beskrivningar.

Många gånger föredrar jag en reading framför en full produktion. Det är naknare, renare, mer minimalistiskt. Inte så många kockar har varit inblandade. Det handlar för det mesta om manuset och skådisen. 

Här hade man i alla fall lyckats ”konstla” till det: Huvudrollen är en man, och här hade man låtit en kvinnlig skådespelerska läsa den. Jag har inget emot något sådan i vanliga fall, om man från början hade förklarat att en kvinna läser en manlig roll, men som det var nu så trodde jag att verket var skrivet för en kvinna som framförde en mans tankar, och att pay-offen skulle vara att hon egentligen var en av de två kvinnorna piloten pratade om i texten, och att han egentligen också var död. 
Men så intressant var det inte. Den är skriven för en man, och vad jag förstå så har författaren - som också är skådis - skrivit den till sej själv. 

När jag frågade varför man gjort så, eftersom jag utgick ifrån att fler än jag hade antagit att det fanns ett konstnärligt värde, en meningen med det hela, svarade man att man tyckte det kunde vara intressant om en kvinna istället för en man läste rollen.
”Som ett slags experiment bara?” undrade jag.
”Ja?”
Jag borde ha frågat om man fått ut vad man ville med experimentet, om man hade haft en hypotes med det hela, ett förhoppning om vad som skulle ske, vad det hela skulle ge, eller om man bara gjort det för att göra det, på samma sätt som man kunde låtit 40 personer läsa en mening var i manuset och se vad det kunde ge. 
Och framför att varför man tyckte att en reading var ett bra tillfälle att experimentera, när det är verket, och inte tolkningen av det, som borde vara i fokus. 

Jag ser fram emot nästa reading. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 






DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater: 

En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.

Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN


SPELMAN PÅ TAKET på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.


Låter det intressant? Här är resten: SPELMAN PÅ TAKET