MUSIK Giuseppe Verdi, TEXT Francesco Maria Piave, efter Victor Hugos pjäs Le roi s’amuse, REGI Sofia Jupither, SCENOGRAFI Erlend Birkeland, KOSTYM & MASK Maria Geber, LJUS Ellen Ruge, MED Leonardo Capalbo, Karl-Magnus Fredriksson, Ida Falk Winland, John Erik Eleby, Katarina Leoson, Susann Végh, Kristian Flor, Anton Eriksson, Jihan Shin, Jens Persson, Emma Vetter, Ella Morin, Lionel Bringuier
Det har hänt något underbart på Kungliga Operan. Jag pratar inte om Sophia Jupithers uppsättning av RIGOLETTO, som jag tyckte var ganska oengagerande, präktig och tråkig, utan om att man har börjat använda sej av platsbiljetter på sina öppna repetitioner. Förut var det fri sittning, och resultatet var alltid som en mellandagsrea fylld av förfördelade: folk armbågade sej fram, tog mer plats än de behövde, och stämningen var alltid stressad och hetsig. Dessutom var man - om man ville sitta bra - tvungen att var ute i så god tid att man när föreställningen började var ganska utmattad av all väntan.
Nu gick jag bara in på nätet: bokade en plats på parketten, och dök upp i lagom tid till att det skulle börja.
Det här är första gången jag ser RIGOLETTO, så jag vet inte hur den brukar göras. Men jag antar att man i den här versionen, efter #metoo och kulturprofilen, har försökt vrida den till något som man anser vara mer aktullt, vilket för mej har gjort att den havererat totalt. Istället för att ge kvinnorna makt har den i sin iver att visa påvisa manliga övergrepp totalt gjort samtliga kvinnor till offer.
Scenografiskt använder man sej av murar och väggar, och det blir tröttsamt ganska fort. Två gånger går en svart ridå ner, och när den efter en stund går upp möts publiken första gången av en mur, andra gången av en vägg. Och allt, antar jag, för att man ska kunna välta, riva ner en vägg i slutet av pjäsen. Lite för bokstavligt för min smak.
Kostymerna är välskräddade men lättglömda.
Jag tyckte mycket om ljuset, som fick mej att tänka på Rembrandt.
Personregin tyckte jag var statisk och stel, av typen stå still och sjung. Ibland kan bristen på rörelser ge ett mardrömslikandne fokus, här satt jag mest och frågade varför ingen rörde på sej. Det kändes ibland nästan som om jag tittade på foton av föreställningen, medan en inspelning spelades.
Tyvärr, tycker jag, när man försöker göra såna här omtolkningar, så berättar man mer om sin egen syn på verket, än man låter verket i sej tala. Man säger att Hertigen är en en skitstövel, istället för att visa att han är det, om det nu är vad man anser. Det berättas för oss, istället för att vi får upptäcka det, så det känns inte som om man tar någon egen ställning. Det blir som om man gjort en produktion för att visa hur dåligt, förlegat och gammaldags ett verk är. Och ofta resulterar det bara i att man undrar varför dom överhuvudtaget sätter upp det.
Vanligtvis handlar det om en hertig, en rik, snygg libertin vars största intresse är sex med så många kvinnor som möjligt. Han har en puckelryggig narr, Rigoletto, som hetsar honom och hånar männen till de kvinnor han förför. Hertigen har blivit intresserad av en ung kvinna han sett i kyrkan, och som visar sej vara Rigolettos dotter, men de hånade hovmännen, som tror att hon är Rigolettos älskarinna, kidnappar henne, och för henne till hertigens palats, där han hittar henne. Rigoletto hyr en yrkesmördare för att hämnas sin dotters heder, men mördarens syster förälskar sej i hertigen och mördaren lovar henne att om det dyker upp någon annan de kan mörda så ska han skona honom. Dottern hör detta och offrar sej, trots att hon vet att hon inte betyder något för hertigen.
Det är farligt att börjar bena i såna här historier. Att fippla med vissa dramatiska verk är lite som att spela Jenga, det där spelet där man bygger ett torn av träblock, och sen plockar loss bitar och bygger på, förhoppningsvis utan att rasera allt.
Här, tycker jag, rasar alltihop från början, och man lyckas inte bygga upp någonting. Och nästan allt har med första scenen att göra.
Anslaget, tvärtemot många andra uppsättningar, är sexuellt maktmissbruk.
Jag har ganska många väninnor - och vänner - som skulle kunna tänka sej en omgång med Brad Pitt, Leonardo DiCaprio, Cristiano Ronaldo eller Matt Damon. Det är inte det att dom förväntar sej evig kärlek, en snabbis skulle räcka långt. Och det är precis så jag tänker mej att hertigen ska spelas. Men i den här versionen verkar ingen intresserad av att ligga med honom, trots att han är den mest attraktiva, mäktiga mannen i rummet. De förhåller sej till honom som om han vore ett avskum, en dracula, en despot, ett öde värre än döden. Rigoletto blir i detta en slags demon som uppmuntrar övergreppen, vilket gör att vi inte känner någon empati för honom när hans dotter kidnappas och förs till hertigen. Hon, dottern, förlorar all trovärdighet när hon offrar sej för någon så ovärdig, och hennes död blir inte något upphöjt, utan patetiskt och beklagansvärt.
Opera, för mej, är stora, starka känslor, och här kände jag ingenting alls.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
K på Kulturhuset Stadsteatern:
Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta.
SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern:
Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…
Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.
Låter det intressant? Här är resten:
GHOST på Chinateatern:
Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande.
