onsdag 9 augusti 2017

PRATA HÖGRE KARIN, Parkteatern, föreställning 47, 8/8 2017.

Av Lotta Olsson, Regi Olle Törnqvist, Musik Georg Jojje Wadenius, Scenografi och kostym, Annsofi Nyberg, Ljus Lina Kramar, Mask Anna Jensen Arktoft, Kapellmästare, Fredrik Meyer, Koreografi Anna Ståhl, Medverkande Emeli Jeremias, Fredrik Meyer, Maria Kulle, Nils Axelsson, Ayla Kabaca

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel. Samma kvinnor som förfasar sej över att män manspreadar på tunnelbanor och bussar, tycker att dom har all rätt i världen att breda ut sej och boka upp två, tre platser mer än dom behöver, och man kanske förhåller sej välvilliga till invandring och flyktingar i allmänhet, men här är man väldigt motvilliga till att maka på sej, ge plats och släppa in. Solidaritet och hänsyn är något andra ska visa, inte något man själv ska behövas tvingas till. 
”Parkteatern är er kulturella skatteåterbäring,” brukar parkteaterchefen Sissela  Kyle ofta säga i sina mycket roliga försnack, och många av de här tanterna försäkrar sej om att de verkligen får tillbaka vad de tycker dom har rätt till. 
”Hon får väl komma i tid som alla vi andra,” proklamerar tanten bakom mej till sin väninnna, efter att ha kört bort en kvinna som undrade om hon fick plats bredvid dom. 
Jag har minsann suttit här i timmar, i gassande sol, verkar hon säga, och då ska det banne mej inte komma någon och tro att dom kan komma här och få plats. Jag var här först: dom här platserna är tjingade.

Något annat som alltid fascinerar mej på Parkteatern, är det som händer en kvart innan föreställningen börjar. Dels är det optimisterna som kommer insläntrande, yngre, och oftast en hel familj, och alltid lika överraskade av att andra människor har kommit dit och tagit de optimala platser optimisterna trodde skulle vara lediga, dels är det fenomenet jag kallar Kulturälvorna. Det är mitt namn för dom där knullrufsiga, utstuderat slarvigt klädda och sminkade kvinnorna som inte har några kvinnliga vänner och uteslutande riktar in sej på män. Du vet, dom där som på min tid hängde på Kvarnen och andra ställen på Söder dit kulturkillar drogs. De är kanske inte konventionellt attraktiva, deras dragning bygger på att dom odlar en slags mystisk aura, och ser ut lite som om dom precis har stigit upp ur sängen, sin egen eller nån annans, dragit på sej något, och gått hit, lite kantstötta, intressant nötta.

Hit, till parkteatern kommer dom inglidande Grizabella-likt, riktar in sej på de första tre raderna, pekar på varje decimeter synlig träbänk, ler och frågar:
”Finns det plats där?”
Det där leendet är viktigt. Det är lite hoppfullt, skyggt, lite undergivet och framför allt naturligt näpet. Om de lyckas hitta några straighta män, eller flator med en fallenhet för fadersrollen, händer det ofta att man makar på sej, och dom får sitta. 
Som bög är jag givetvis immun mot såna fasoner, och de får oftast samma svar av pansartanterna:
”Tyvärr inte.”
Dom blir inte arga. Det är inte deras stil. Dom bara driver vidare. 

Det här är faktiskt den första parkteaterföreställningen jag ser i år. Jag har inte varit vidare aktiv vad gäller parkteatern den här sommaren. För något år sen försökte jag se allt, men i år verkar jag ha kommit av mej. Jag har svårt att få en överblick, att komma in i det hela, att fatta vad jag borde se, vad som är intressant, vad som spelas inom cykelavstånd, och vad som händer i Skarpnäck och Vällingby. Visst, jag kan cykla dit, men inte gärna.

Det är knepigt det här med titlar. Vissa fastnar, som EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, BORTFÖRD VID MIDNATT, eller VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF, medan andra, som den här, liksom aldrig får fäste. 
”Jag ska gå på… TALA HÖGRE, KARIN,” förklarade jag för vänner, när jag frågade om dom ville hänge med.
”Vem vill hänge med på PRATA HÖGRE, KERSTIN ?”
”TALA HÖGRE, KERSIN, nån?”
Det enda ord jag prickade in, varenda gång, var HÖGRE, fast nån gång kan jag mycket möjligen ha påstått att föreställningen hette VAD SA DU, KERSTIN?
Jag tror att min oförmåga att minnas titeln har att göra med att jag inte får någon direkt bild. Jag vet inte vem den här Karin är, och varför hon inte hörs. 
Faktum är att jag länge hade den förutfattade meningen att detta handlade om en skandinavisk, kvinnlig poet eller författarinna som tystats av patriarkatets kvävande och allomfattande censur. Lite Karin Boye, lite Märta Tikkanen, men mer anonym, liksom. En tystad kvinna, tänkte jag. 

En revy om Sveriges tryckfrihetförordning, från 1776, är en ganska intressant premiss för en revy. Tyvärr, tycker jag, blir det lite av en oförlöst idé. Det är inte dåligt, men det handlar mycket mer om mycket annat. Ibland är det riktigt roligt, träffande, utmanande och provokativt, några gånger dippar det, men jag tycker nog inte jag vet mycket mer om 250-åringen när jag går, än när jag kom. Jo, att G3, Gustav III, införde vissa inskränkningar: man fick inte tala illa om hovet.  

Det är en slags soppteaterrevy, skulle man kunna säga. Fem personer på scenen, tre kvinnor, två män, varav två spelar instrument: piano och cello. 

Föreställningen är en timme lång, vilket känns lite för kort. Det känns som om om den borde varit lite längre. Nu skimmar man över mycket, utan att riktigt landa ordentligt i vissa nummer. Det borde kunnat utvecklas. En återkommande tidningsredaktion är mycket rolig, och skulle ha kunnat fungera som ramberättelse, och kanske är det tänkt att den gör det, och mot slutet dyker titelns Karin upp, som en kvinna som upplever det som att ingen lyssnar på henne, och som hittar sin röst som ett av trollen på internet. Ett litet ovanligt dramaturgiskt val är att efter den scenen låta samma karaktär sjunga en sång med samma innehåll som monologen som just framförts. 
Nästan lika uppmärksammad som revyn i sej har kompositören Jojje Vadenius, blivit. Och det är några fina melodier. Jag vet inte om jag var okoncentrerad eller distraherad, för flera gånger, under de nyskrivna sånginslagen, hade jag svårt att förstå vad det var sångerna handlade om, vad man ville få sagt, och hur dom relaterade till ämnet. Jag har lite lättare att hänga med när man bara sjöng nya texter till Hej, Tomtegubbar och Kungssången.

Det kanske hade varit intressant med en inblick i tryckfriheten under andra världskriget, till exempel, och hur internet och pk-poliserna har inskränkt på yttrandefriheten. 
Kostymerna är i de flesta fall konfektionsydda, omönstrade nutidskläder, ett stylat ihopplock med skolkritsfärgade accenter som en solgul kjol, tomteröda stumpor eller en granfrön tröja. Twisten ligger i att dom genom tryckta ord på sina kläder kan skriva ordet tryckfrihet om dom står på i en viss formation. Scenografin består av tre kontorssolar av lite lyxigare sort, såna som ser ut lite som slimmade bilsätet.
Uppsättningen är inte skapad för en utomhusscen, och det blir lite omständigt när personer som inte är med i vissa nummer ska ta sej ner från scenen, runda något av partytälten som står på scenens sidor, och försvinna bakom. Det blir också lite distraherande när dom dyker upp, och måste börja agera, så fort som syns, för att inte sno fokus. Det hade kanske varit enklare om dom bara stanna på scenen.

Sen några år tillbaka har jag varit lite trött på det politiskt korrekta. Jag vill ha tillbaka provocerande, utmanande, tänkvärd teater. Att om och om igen säga samma sak till en publik som alltsomoftast sympatiserar, blir lite tröttsamt i längden. 
På scenen, anser jag, ska man inte bokstavligen berätta det man vill säga, ord för ord, utan man ska gestalta, visa, illustrera, dramatisera, belysa hur det kan gå, hur det skulle kunna gå, hur det var, och hur det kan bli igen. 
Men vad som är intressant i det här sammanhanget, är att jag liksom har kommit att förvänta mej, och läsa in, politiskt korrekta inslag, även när dom inte är där. 
Det är nästan som om jag har sett lite för mycket teater för mitt eget bästa. Jag är lite skadad. I revyn, när den kvinnliga chefen på en lokaltidning frustrerat skriker åt sina anställda, är det väldigt roligt, men jag hinner samtidigt tänka att A: Man tar en klar och tydlig ställning genom att låta en medelålders kvinna ha en maktposition, B: man skulle aldrig komma undan med att en manlig medelålders man skrek åt sina anställda, man hade varit tvungna att modifiera hans ilska och kanske förlöjliga honom för att få skratt, och behålla vår sympati, och C: för några år sen hade jag inte reflekterat över varken A eller B, därför att 90% av alla mina chefer i verkliga livet har varit kvinnor.
En av de manliga skådisarna har en monolog om att han inte vet vad han ska kalla kvinnan han är gift med, ”min” låter så possessivt, och ”fru” och ”kvinna” låter nedsättande, och till och med ”regeringen” trots att ordet implicerar makt, insinuerar också ett visst förtryck. 
Han nämner också ordet ”Hen” och det här plötsliga användandet av ordet ”en” istället för ”man”, som gör att uttryck som ”Man vet inte längre vad som är upp och ner,” numera skrivs ”En vet inte längre vad som är upp och ner,” och trots att publiken skrattar, och jag antar vi skrattar åt samma sak, så är jag osäker, eftersom texten levereras av en man. Hade den levererats av en kvinna hade det varit en helt annan sak, då hade jag vetat vad man ville påstå, vad man ville säga. Nu är jag inte lika säker.
En man som tar plats i en sån här fråga, och förlöjligar användandet av könsneutrala personliga pronomen? Ska vi verkligen skratta åt det han säger, det vill säga, stå på hans sida? Menar dom inte att vi ska skratta åt honom, och alla dom andra löjliga männen, som inte förstår? 
Det känns inte så, men jag noterar min reaktion, och att jag börjar fundera på om jag kanske måste börja på någon slags avvänjningskur, för nu är överdosen nära.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”


ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio: 

”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "



#manspread #manspreading #parkteatern #Sisselakyle 

Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)