Koreografi: Mathias Reumert, Stephen Shopshire, Tim Rushton, Marcos Morau, Kostym: Kenth Fredin, Stephen Shropshire, Charlotte Østergaard, Dansare: Luca Marazia, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Fabio Liberti, Emily Nicolaou, Jessica Lyall, Csongor Szarbó, Lucia Pasquini, Joe George, Lukas Hartvig-Møller, Hollie Tuxford
”Ska vi, eller ska vi inte?” frågade jag.
”Mmm…” knarrade min kompis Skäggige Skalman, vilket ungefär betydde jag hör vad du säger, men i nuvarande läge har jag inget svar att ge dej.
Det var en av dom där sista, svettiga sommardagarna. Solen stod fortfarande högt, men banan hade börjat plana ut. Eftermiddagen närmade sej. Hösten stod och smög i skuggorna. Men det var ännu inte för kallt för ett bad; tvärtom var det ganska uppiggande.
”Om vi ska gå, så måste vi sticka om typ en timme - ”
”Vad är klockan då?” undrade Skäggige Skalman, vars inre tidsmätare alltid hade haltat. Folk som du och jag har någorlunda kolla på vad klockan är utan att behöva ta fram telefonen; vi känner av tidens gång, och i värsta fall vi kan liksom resonera oss fram till att det måste vara en bra bit efter lunch, eftersom vi börjat bli lite småhungriga, men för honom är det hela tiden som om han precis har vaknat. Han är aldrig riktigt säker på var han är, och när han är. Du vet dom där som har fått ett virus på balansnerven, och inte känner vad som är upp och ner? Han är precis sån, men kronologiskt. Och också: lite geografiskt.
Men det är en annan historia.
”Då är klockan fem,” svarade jag.
”Okej.”
”Och om vi inte ska gå, så kan vi ligga kvar lite längre. Men inte mycket längre, för i vilket fall som helst måste vi hem, byta om, och du måste hämta bilen.”
Vi låg på flytbryggan nere vid Liljeholmskajen, på en av dom där bra platserna längst ut, där man bara kunde resa sej och dyrka rakt i, utan att behöva leta sej fram till kanten, och vad vi övervägde var om vi skulle gå och se Dansk Danseteater i Vitabergsparken, eller helt enkelt bara åka till Ikea. Några dagar tidigare hade jag lyckats sparka sönder min hallspegel när jag försökte stå på händer - fråga inte - och nu var jag lite i behov av en ny, inte för att jag speglade mej innan jag gick hemifrån, utan för att jag vant mej vid att den hängde där, och nu sken väggen tom, och hallen kändes plötsligt mycket mindre.
Man märker att hösten närmar när dagen helt plötsligt bara är över. På sommaren är det som om jorden snurrar i slow motion, och det verkar som om det aldrig blir riktigt mörkt, som om det aldrig tar slut, men någon gång i Augusti är det som om ljuset förlorat kampen. Dagarna tar slut lika snabbt som man släcker en lampa, och kvällarna är inte längre charmigt långa och ljusa.
Och vi bestämde oss - eller, jag bestämde oss - för att vi skulle åka till Vitabergsparken och se dansföreställningen. Min hallvägg fick vänta på sin spegel.
Skäggige Skalman kom först, för han körde moppe. Själv tog jag lite längre tid på mej, eftersom jag cyklade, och när jag kom fram hade han lyckats fixa platser åt oss nästan längst fram, precis bakom den bänk som klart och tydligt var uppmärkt för rullstolar.
Reguljär teaterpublik vet för det mesta hur man uppför sej. Men det är lite annorlunda med en del parkteaterpublik. Eller kanske är det bara så att eftersom man inte har bestämda platser, och det är inte riktigt framgår hur många som ska få plats på en bänk, så medför det en del asocialt beteende.
”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln:
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.”
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?
Jag har börjat fundera mer och mer på det här med att vara medborgare i ett land - i mitt fall i att vara svensk - och jag tänker att det har mycket att göra med ansvar. Ingen verkar tycka att dom har några skyldigheter. Det handlar bara om rättigheter. Man ska ha rätt att göra det, det, och det, men man verkar inte tro att man måste komma med någon slag motprestation. Man anser sej ha rätt till någorlunda fri sjukvård, men anser sej inte vara skyldig att inte cykla eller gå mot rött. Man anser sej ha rätt att gå på parkteater, men man tycker sej personligen inte vara tvungen att respektera vad vanligt folkhyfs forordar: att man inte sätter sej på en plats som är uppmärkt för funktionshindrade. Den ska gapa tom, som en inbjudan, för att visa att vi som folk respekterar dom av oss som har särskilda behov.
Men karma, som dom säger, är en bitch: vad den fekala kräkningen framför mej inte hade fattat, var att anledningen till att dom märkt upp just dom platserna var inte för att personer som satt i rullstol skulle sitta där - dom satt ju redan i rullstol - utan för att rullstolarna, som stod framför, skulle kunna skymma sikten, om man var dum nog att sätta sej där.
Dessa platser var uppmärkta av hänsyn, så att ingen skulle sätta sej här och sen upptäcka att man satt bakom en vägg av rullstolsryggar.
Det var ett rent nöje att sitta där och se avskrapet framför vrida sej hit och dit, flytta sej fram och tillbaka på bänken och försöka se något genom luckorna mellan rullstolarna.
Han vände sej bakåt för att se om det fanns någon plats på vår bänk, och när våra blickar möttes log jag mot honom. Men den här gången var det inget trevligt leende.
Det var ganska länge sen jag var på en dansföreställning. För något år sen var Dansens Hus ett av det ställen jag besökte ganska ofta, men nu för tiden vet jag inte alls vad som händer där.
Om jag skulle likna den här föreställningen vid ett halsband, där varje nummer var pärlor på en tråd, skulle jag först beskriva det som tre kulor som alla handlade om ganska påklädda män som lyfte en ganska avklädd kvinna, och en kvinna som lät sej lyftas av en man, eller i ett fall: av två män. Sen, däremellan, jämnt utspridda, var två lite udda verk som byggde på ljud: ett verk med en man och två maracas, ett annat med en man i kostym bakom ett slags skrivbord som skapade ljud på bordsytan, medan andra kostymmän dansade omkring honom med tidningar.
Men när minnet har fått sortera är det två andra verk som står ut: det ena är SOLO FÖR MILOU, specialskapat för en av Danseteaterns dansare, som är höggravid, men som ändå ville följa med till Stockhom, och eftersom hon inte kunde ingå i någon av de andra danserna, fick hon en egen: ett urgulligt, charmigt nummer: Klädd i hudfärgade, vida byxor, och ett hudfärgat linne, tillsammans med resten av dansarna, i hudfärgade suspensoarer eller hudfärgade trosor och behå, framför dom en dans som för mej handlade om möjligheter: dansarna formar en slags mänsklig tusenfoting, men upprätt, eller om du tänker den en slags väldigt intim kö: de följer liksom på varandra i rörelserna, med en liten fördröjning. Jag tolkar det hela som som alla alternativ, alla människor som just det här barnet skulle kunna bli. Mot slutet, undan för undan, försvinner dansarna, tills det bara är den gravida kvinnan kvar på scenen, och bara den verkliga bebisen, som inte är en dröm eller en fantasi eller en önskan, utan något riktigt, eget, i hennes stora, runda mage.
Det andra verket som står ut är något helt annat: i VALS är dansarna klädda i svarta paljett-trikåer, i original även med huvud och ansikte täckta, men i det här lilla utdraget får vi se deras ansikten, vilket för mej tillför mycket. Jag föredrar att se dansares ansikten, och det verkar som om dom tar tillfället att förmedla en hel del känslor, när dom nu för en gångs skulle får visa sej.
Dansen påminner om en slags mångbenad insekt, kanske en svart, glänsande skorpion. Något farligt, fascinerande, hårt, men inte nödvändigtvis kallt. Jag tänker också på den där drillande rörelsen hos en fladdrande fjäril. Det är sexigt, skrämmande och väldigt vackert. Det får mej att tänka på hur rörelser kan definiera en art, vad det är i den fysiska förflyttningen, i användandet av senor och muskler, som skiljer en människa från en insekt.
Jag menar, puckot framför mej hade ju visat att det inte var hjärnan - i alla fall inte i vissa fall - som skiljde oss från de mindre förståndiga arterna.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens Friluftsteater:
Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/de-trumpna-fruarna-malarhojdens.html
PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen:
Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/prata-hogre-karin-parkteatern.html
SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern:
När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html
#liljeholmskajen #flytbrygga #hallspegel #danmark #gravid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar