Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen christoffer svensson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen christoffer svensson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

onsdag 20 april 2022

Hösten på Dramaten


Dramatens utbud har känt ganska oinspirerande en längre tid: men det verkar som om hösten kan bli intressant: Vänligen notera ARV av Mattew Lopez, i regi av Carl Johan Karlsson. Det ser ut som om rollerna som bögar kommer att spelas av bögar. Jag antar att majoriteten är inlånade.


Jag är glad att det är dramaten som sätter upp den här produktionen. För några år såg jag den på West End, och det är bland det bästa jag har sett. 


Från Dramatens Pressrelease: 


Hösten på Dramaten bjuder på nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé. Dessutom gästspel från Belgien och Irland inom ramen för Bergmanfestivalen samt en hållbarhetspjäs som turnerar utan att resa och två urpremiärer från Unga Dramaten. Biljetterna till höstens föreställningar släpps idag den 20 april.


–Jag hoppas och tror att de enskilda delarna tillsammans ska skapa en helhet av skiftande färger, formspråk, tonlägen, subjekt, berättelser och spänna från lättaste komik till tyngsta drama, från det flyktigt banala till det evigt existentiella, allt för att kunna engagera och attrahera så många som möjligt av de som befinner sig innanför eller utanför Sveriges gränser, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Eld, specialskriven för Dramaten av dramatikern och författaren Jonas Hassen Khemiri och i regi av Antú Romero Nunes öppnar säsongen på Stora scenen. Urpremiär den 25 augusti. På Lilla scenen undersöker teaterchefen Mattias Andersson verklighet och fiktion inom Sveriges främsta kulturella exportmärke krimgenren, i Nordic Crime, med bland andra Krister Henriksson, Jakob Eklund och Rebecka Hemse i rollerna. Urpremiär 8 september.

Flera internationella regissörer gästar Dramaten i höst; bosnisk-kroatiske Oliver Frljić regisserar Dostojevskijs Brott och straff och den franske regissören Stéphane Braunschweig gör Tid för glädje av norske Arne Lygre.

Sex timmar teater blir det när succén från London och New York Arv (The Inheritance), av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson, får Sverigepremiär. Dessutom får två klassiker ny form när Anna Petterson tar sig an Ibsens Ett dockhem och Carolina Frände regisserar Brechts Galileis liv med Staffan Göthe i huvudrollen.

Inom ramen för Bergmanfestivalen blir det gästspel med det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans The Sheep Song med sexton levande får på scenen och det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s Chekhov´s First Play i december.

Unga Dramaten har två urpremiärer på repertoaren; Hur vi försvinner av Eva-Maria Benavente Dahlin i regi av Måns Lagerlöf (15 september) och Lilla Dödsdansen av Kristian Hallberg i regi av Elin Skärstrand (28 oktober). 

En internationell turnerande föreställning som inte reser. En pjäs för de levande i en döende värld är ett koncept skapat av den brittiska regissören Katie Mitchell för en hållbar teater. Svensk produktion i regi av Malin Stenberg. Premiär på Tornrummet den 20 augusti.

Nedan följer höstens premiärer och nypremiärer i datumordning. Med reservation för eventuella ändringar.

En pjäs för de levande i en döende värld – av Miranda Rose Hall, Sverigepremiär 20 augusti, Tornrummet
En pjäs för de levande i en döende värld (A Play for the Living in a Time of Extinction) handlar om vårt ansvar och våra möjligheter att påverka den kommande ekologiska katastrofen. Monologen är skriven av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall och föreställningen är skapad av Katie Mitchell.
All energi till pjäsen alstras live av cyklister på scen. Föreställningen ingår i projektet Sustainable Theatre.
Koncept och originalregi: Katie Mitchell. Av: Miranda Rose Hall. Regi: Malin Stenberg.Kompositör: Paul Clark. Ljuddesign: Electric Farmer (Elisha Millard). Dramaturg: Ntando Cele. Översättning: Amanda Svensson. Medverkande: Helmon Solomon.

Eld – av Jonas Hassen Khemiri, urpremiär 25 augusti, Stora scenen
En gång om året möts fyra vänner i skogen för att låta elden styra framtiden. Alla har med sig något de vill bränna upp, något de vill lämna bakom sig. Den här gången bär någon med sig något ovanligt explosivt ur sitt förflutna. Jonas Hassen Khemiris nya pjäs, skriven för Dramaten, handlar om ett kompisgäng som plötsligt är mitt i livet och inser att allt kanske inte blivit som de tänkt sig. För regi står Antú Romero Nunes som tidigare satt upp flera av Khemiris pjäser i Tyskland. Produktionen genomförs med stöd av Goetheinstitutet.
Av: Jonas Hassen Khemiri. Regi: Antú Romero Nunes. Scenografi: Matthias Koch. Kostym: Lena Schön, Helen Stein. Musik: Anna Bauer. Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Bahador Foladi, Electra Hallman, Hamadi Khemiri, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri. 

Nordic Crime – av Mattias Andersson, urpremiär 8 september, Lilla scenen 
Sex påhittade tv-poliser kastas in på teaterscenen. Från sitt fiktiva universum möter de den brutala sceniska verkligheten och ställs inför ett antal uppmärksammade autentiska rättsfall från senare år. De reproducerar jargonger och klichéer från Sveriges främsta kulturella exportmärke - kriminalserien - samtidigt som de försöker borra sig ner och ge trovärdiga tonfall till de dokumentära domstolsbesluten och förhörsprotokollen på scenen.
Av och regi: Mattias Andersson. Scenografi: Ulla Kassius. Kostym: Moa Möller. Ljus: Charlie Åström. Mask och peruk: Sofia Ranow Boix-Vives. Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir.Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani.

Galileis liv – av Bertolt Brecht, premiär 13 okt, Lilla scenen
Året är 1609. Nyligen brändes en man till döds i Rom för att ha påstått att jorden kretsar kring solen. Nu har Galilei, tack vare sin nya kikare, bevis för att påståendet stämmer; att det alla framstående vetenskapsmän och kyrkan påstår är falskt! Jorden – och människan – är inte världens centrum. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei i denna pjäs om vetenskap och alternativa sanningar. 
Av: 
Bertolt Brecht och Margarete Steffin. Regi: Carolina Frände. Scenografi: Karl Svensson.Kostym: Charlotta Nylund. Ljus: Karl Svensson. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Musik: Hans Eisler. Dramaturg: Joakim Sten, Irena Kraus. Översättning: Ulrika Wallenström.Medverkande: Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Lotta Tejle m. fl.

Ett dockhem – av Henrik Ibsen, premiär 20 oktober, Stora scenen
Regissören Anna Pettersson ligger bakom en rad uppmärksammade och hyllade uppsättningar av Ibsens och Strindbergs klassiker. I hennes händer återuppstår högaktuella berättelser med kopplingar mellan de existentiella villkoren i dåtid och nutid. Nu tar hon sig an Ibsens Ett dockhem och skapar ett verk av musik, rörlig bild och text som fond till skådespelarnas gestaltning. 
Av: Henrik Ibsen. Regi: Anna Pettersson. Scenografi: Anna Pettersson. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Max Mitle. Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg. Musik: Gustave Lund. Dramaturg: Anneli Dufva. Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Melinda Kinnaman, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.

Arv – av Matthew Lopez, Sverigepremiär 5 november, Målarsalen
Den flerfaldigt prisbelönta pjäsen Arv (The Inheritance) har gjort succé i såväl London som på Broadway. Arv är en episk och mångfacetterad heldagsföreställning i två delar om elva homosexuella män i New York. Här möts den yngre generationen som lever ett liv i relativ frihet och den äldre som överlevde både AIDS-epidemin och ett samhälle fullt av förtryck.
Av: Matthew Lopez. Regi: Carl Johan Karlson. Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Jasminda Asplund Blanco. Ljus: Åsa Frankenberg. Musik: Christoffer Karlsson. Dramaturg: Anneli Dufva. Översättning: Jonas Brun. Medverkande: Kicki Bramberg, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Per Öhagen, Marcus Berg (praktikant) m. fl.

Tid för glädje – av Arne Lygre, Sverigepremiär 17 november, Lilla scenen
En kvinna har hittat en perfekt begravningsplats till sig själv. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Pjäsen hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner. För regi står Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l'Europe i Paris, som tidigare med stor framgång satt upp flera pjäser av Lygre.
Av: Arne Lygre. Regi: Stéphane Braunschweig. Scenografi: Stéphane Braunschweig. Kostym: Thibault Vancraenenbroeck. Ljud: Xavier Jacquot. Ljus: Marion Hewlett. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Dramaturg: Irena Kraus. Översättning: Marie Lundquist. Medverkande: David Book,Lena Endre, Hannes Fohlin, Maia Hansson Bergqvist, Ellen Jelinek, Marall Nasiri, Shanti Roney, m fl.

Brott och straff – av Fjodor Dostojevskij, premiär 24 november, Stora scenen
Fjodor Dostojevskijs psykologiska roman gavs ut 1866 och har sedan dess aldrig upphört att fascinera. Nu kastas publiken in i Raskalnikovs febriga sinnevärld, i en bearbetning som är inspirerad av Dostojevskijs dagbok. För regi står Oliver Frljić som ligger bakom en rad uppmärksammade uppsättningar, bland annat Klątwa (The Curse) i Warszawa som kritiserade den katolska kyrkan och den regerande polska nationalismen och möttes av stora demonstrationer.
Av: Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić. Regi: Oliver Frljić. Scenografi: Igor Pauška. Dramaturg: Jacob Hirdwall. Översättning: Anders Duus. Medverkande: Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Pettersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanovic, Kristina Törnqvist.

The Sheep Song – gästspel med teaterkompaniet FC Bergman, 2-4 december, Stora scenen.
The Sheep Song ären modern fabel om en varelse som inte längre är nöjd med sig själv och som bestämmer sig för att genomgå den ultimata förvandlingen. Det är en ordlös berättelse om vår rädsla för och samtidigt längtan efter förändring i våra liv. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten, Marie Vinck.

Chekhov’s First Play – gästspel med teaterkompaniet Dead Centre, 15-17 december, Stora scenen.
Ett gästspel av det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s hyllade uppsättning av Tjechovs första och, enligt många, ospelbara pjäs. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Text av Anton Tjechov, Ben Kidd och Bush Moukarze.

Unga Dramaten

Hur vi försvinner – av Eva-Maria Benavente Dahlin, Urpremiär 15 september, Lejonkulan
I ett skolbibliotek sitter fem ungdomar instängda för att svara på frågan ”Vem är du om 30 år?” i varsin essä. Skrivandet går sådär och tiden kryper fram. Någonting allvarligt pågår därute. Men ingen verkar kunna ge dem svar på vad eller hur länge det kommer att hålla på. En nyskriven pjäs för högstadiet och gymnasiet, inspirerad av intervjuer med ungdomar från skilda delar av Sverige. För regi står Måns Lagerlöf, tidigare konstnärlig ledare för ung scen/öst, Örebro länsteater och Riksteatern. Från 13 år.
Av: Eva-Maria Benavente Dahlin. Regi: Måns Lagerlöf. Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson. Ljus: Jesper Larsson. Musik: Hampus Norén. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Wayra Monasterio, Sofia Pekkari, Erik Svedberg-Zelman, Dodona Imeri (praktikant) m. fl.

Lilla Dödsdansen – av Kristian Hallberg, urpremiär 28 okt, Tornrummet
I August Strindbergs Dödsdansen grälar ett gift par så att det osar. Dag in och dag ut är det bråk och de är fruktansvärt elaka mot varandra. I Lilla Dödsdansen får vi se vad som händer i rummet bakom, där parets två barn håller till. Uppsättningen ingår i Unga Dramatens serie Unga klassiker med nyskrivna pjäser baserade på klassiska verk. För mellanstadiet. 
Av: Kristian Hallberg. Regi: Elin Skärstrand. Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulsson. Kostym: Pia Gyll (Praktikant från SKH). Ljus: Jesper Larsson. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Arman Fanni, Rita Hjelm, Victor Ström.


Nypremiärer av vårens föreställningar

Exit Parkour – nypremiär 19 augusti, Lilla scenen
Exit Parkour är en föreställning av Ada Berger om och med Matar, en av världens främsta parkourutövare. För regi står Örjan Andersson.

Natthärbärget – av Maksim Gorkij, nypremär 8 september, Stora scenen
Den ungerske film- och teaterregissören János Szászs uppsättning av Maksim Gorkijs mest kända pjäs utspelar sig på en teaterscen, i en nära förestående framtid.

Linje Lusta – av Tennessee Williams, nypremiär 14 september, Lilla scenen
Föreställningen spelade för utsålda salonger efter premiären 2019 och belönades med Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt. I regi av Stefan Larsson.

Lilla Svansjön – nypremiär 24 november, Lejonkulan
I stället för de graciösa svanarna besökaren förväntar sig dyker istället tre figurer upp på scen som provar flygturer, tar sig an en silversjö och hittar bästa stegen för fåglar i grupp. Iscensättning och koreografi av Claire Parsons.


tisdag 12 mars 2019

LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, genrep, Rival, föreställning 9 14/2 2019


Regi: Anna Ståhl, Idé och manus: Lisa Nilsson, Regi och koreografi: Anna Ståhl, Rådig rådgivare: Sissela Kyle, Textförfattare: Calle Norlén, Kostymdesign: Camilla Thulin, Dansare: David Dalmo, Musiker: Mattias Torell, Peter Forss, Per Lindvall, Björn Arkö och Pål Svenre

Jag var både peppad och lite trött. Det hade varit skönt att få cykla hem och slänga mej i bingen och läsa en bok, men - har jag lärt mej - det är ofta då de verkligt stora upplevelserna kommer. Tyvärr var det inte riktigt så den här gången. Det var lite vingligt. Visst, detta var ett genrep, så mycket kan hända, men det var nog mer materialet som kändes svajigt. Lisa var suverän.

Jag har sett Lisa Nilsson på scenen några gånger, DN-KONSERT MED KUNGLIGA FILHARMONIKERNA OCH LISA NILSSON PÅ GÄRDET, CHICAGO, och NEXT TO NORMAL, och hon har alltid varit toppen. Mitt intryck av henne är att hon är inte bara begåvad, utan också självsäker och stark. Cool.
Och det var det där med titeln. Kvinnan Som Är Jag. För mej utlovar det en förställning sett ur perspektivet som kvinna. Och en föreställning berättad av en stark, cool kvinna är något jag gillar.
Hon är en bra mycket större artist än jag trodde, och då menar jag inte populärare, utan som scenpersonlighet, som tolkare av sångtexter.

Texten är full av en slags motsättningar. Lisa Nilsson förklarar att hon alltid försöker tillfredsställa människor - i början av showen berättar hon att hon hade haft en känsla av att vi, publiken, hade haft en förväntan att hon skulle komma ut i just den slags klänning hon hade, och det var därför hon valde den - men det är inte en bild av en person som försöker vara alla till lags som visas upp. Tvärtom, precis som förväntat, målar hon upp en stark, egensinnig person.

Man riktar sej i första hand - förstås - till verkliga Lisa Nilssonfans. Jag, som bara har en vag uppfattning om vem hon är, upplever att jag missar saker i hennes mellansnack, som när hon benämner en man som ”Den andre värmlänningen i mitt liv” och detta får mej att sitt och undra vem som var den förste. Hon ikläder sej också - mot slutet av showen - rollen som två personer, ett slags alter egon, vad jag förstår, och där hänger jag inte alls med.

Mellansnacken, tycker jag tyvärr, är lite för långa, och börjar i ett slags kronologiskt berättande, för att sen abrupt sluta någonstans i Brasilien, 2007, och showen går då över i lite av vad som blev kvar när man spånade idéer. 
Ofta upplever jag det också som om pratorna inte leder fram till sången som följer. Det är som om man hade en lista över sånger hon ville sjunga, och så har man slängt in dom varannan sida i manuset. 
Det hade varit okej om texterna varit i samma klass som hennes sång, men tyvärr känns det som om de tar tid från musiknumren.

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 

Tyvärr blev jag lite besviken på vad jag hade hoppats skulle vara en feministisk föreställning, framförd av en stark kvinna. Istället för att till exempel berätta hur hon hanterade några #metoo-situationer - en musikproducent som säger att han får ståfräs när hon sjunger vissa toner, och en dansk som berättar att hon var ett onani-objekt för unga pojkar under början av 90-talet - så får vi intrycket att hon kände sej lite obekväm. Jag är för dramatisk frihet - speciellt som ingen namnges - så jag anser att det hade varit mycket bättre om man fabulerat ett suveränt sätt på  vilket hon hanterade situationen, om inte annat så för att visa andra hur det ska göras. 
En annan gång när feminismen inte funkar är när hon berättar att hon har letat älskare bland sina manliga anställda, och sett ur ett jämlikt tänkande är det något som en manlig artist inte skulle kunna stå på scen och säga.

Jag går från föreställningen med ett lite grumligt intryck. Musiken är oklanderlig, och jag önskar att det hade varit mer av den. Texterna däremellan var mer förvirrande. Som pussel funkade det inte riktigt. Det verkar fattas bitar, ibland verkar det finnas för många versioner av samma bit, och vissa bitar verkar inte alls höra dit.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: 

"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.

 ORFEUS STIGER NER, på Dramaten: 

"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej." 



måndag 11 mars 2019

DANCING FORWARD, repetition, Kungliga Operan, 8 13/2 2019


KOREOGRAF Serge Lifar, KOREOGRAFASSISTENTER Charles Jude, Stephanie Roublot, MUSIK Edouard Lalo, MUSIKALISKT ARRANGEMANG Serge Lifar, KOSTYM Maurice Moulène, LJUS Francois Saint Cyr, ARRANGEMANG Foundation Serge Lifar, HUVUDANSVARIG REPETITÖR Marie Lindqvist, REPETITÖRER Marie Lindqvist, Eva Nissen, Massimo Murru, Nicolas Le Riche, 
JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS KOREOGRAF Jérémie Bélingard MUSIK VACARME / Gaspar Claus, Christelle Lassort och Carla Pallone, MUSIKALISKT ARRANGEMANG Francois Rousselot Publishing, KOSTYM & SCENOGRAFI Blanca Miró Skoudy från O Creative Studio, LJUS Erik Berglund, ARRANGEMANG François Rousselot, HUVUDANSVARIG REPETITÖR Hlin Hjálmarsdóttir, REPETITÖRER Hlin Hjalmarsdottir, Yuri Zhukov, MEDVERKANDE DIRIGENT Philippe Béran, KOMPANI Kungliga Baletten, ORKESTER Kungliga Hovkapellet,  SUITE EN BLANC LA: SIESTE Coralie Aulas, Natalie Ogonek, Minji Nam, Moe Nieda, Mayumi Yamaguchi, THÈME VARIÉ:  Luiza Lopes, Kentaro Mitsumori, Erik Rudqvist, Madeline Woo, Calum Lowden, SÉRÉNADE:  Emily Slawski, Kaho Yanagisawa, PRESTO:  Desislava Stoeva, Frei Ruhl, Jérémie Neveu, William Dugan, Hiroaki Ishida, Emily Slawski, Julien Keulen, Hampus Gauffin, Jonatan Davidsson, LA CIGARETTE:  Haruka Sassa, Luiza Lopes, MAZURKA: Dmitry Zagrebin, Hiroaki Ishida, Erik Rudqvist, ADAGE: Haruka Sassa, Calum Lowden, Luiza Lopes, Samuele Ninci, LA FLÛTE: Kisa Nakashima, Calum Lowden, Kentaro Mitsumori Erik Rudqvist, Lisa van Cauwenbergh, Samuele Ninci, Alessa Rogers,
JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS, WOMEN: Coralie Aulas, Daria Ivanova, Alina Lagoas, Sarah Jane Medley, Moe Nieda, Natalie Ogonek, Emily Slawski, Lisa van Cauwenbergh, Madeline Woo, Kaho Yanagisawa, MEN Mackenzie Farquhar, Anton Valdbauer, Javier Rojas, Oscar Salomonsson, Julien Keulen, Hiroaki Ishida, Jérôme Marchand, Gabriel Barrenengoa, AdiLiJiang Abudureheman, Hampus Gauffin, The Royal Swedish Ballet, The Royal Swedish Orchestra

Vet du vad som är underbart? Att Kungliga Operans har infört biljettbokning för sina genrep. Innan dess dök alla bara upp och slogs om platserna, och resultatet  blev en stressad, missunnsam stämning. Nu bokar man istället sin plats, och kan glida in, sätta sej, och bara njuta.
Det vill säga, om man lyckas boka i god tid.
”Vi sitter inte sådär jättebra,” sa jag till min kompis Lady Lake, när vi träffades på trappan utanför Operan. En slags bedräglig vår hade tittat fram bakom ett fuktfruset februari, och folk runtomkring oss stod och blundade, med ansiktena vända mot solen, som om vore de solrosor som på något sätt överlevt vintern. 
”Det gör inget,” svarar Lady Lake. Hon är inte svår på så sätt. 
”Vi sitter visserligen på parkett,” fortsätter jag, när vi öppnar den stora dörren och börjar ta oss uppför den breda, mattklädda trappan.
”Vad bra…”
”Det är bara det att vi sitter absolut längst bak.”
”Okej.”
Hon låter inte besviken. 
”Jag har tagit med en kikare,” försöker jag bliga någon som inte behöver bligas.
Det visar sej att våra platser inte alls är dåliga. Vi ser bra, mycket bra, och kikaren åker bara upp när jag vill ta mej en närmare titt, på ögon, blickar och sånt.

Allt detta tittande på föreställningar har gjort mej bättre. För några år sen hade jag inte tittat på den här föreställningen som jag ser den nu. Då kände jag till lite grann om teater, och en sån här dansföreställning, utan någon direkt handling, någon genomgående historia, en berättelse, hade förvirrat mej. Visst, jag hade uppskattat den - min första erotiska upplevelse var när jag såg Rudolf Nurejev hoppar runt i vad jag trodde var vita strumpbyxor - men själva verket hade fått mej att känna mej lite exkluderad. Jag hade inte kunnat acceptera att det ”bara” var dans för skönheten och rörelsens skull, utan hade trott att det måste finnas något därunder som jag inte förstod, ett språk, en sofistikering som exkluderade mej. 

Detta är en föreställning ihopsatt av Kungliga Operans någorlunda nya chef för Kungliga Balettet, Nicolas La Riche, bestående av något gammal, och något nytt. Det handlar i stort om att ta med sej det förgångna, historien, in i framtiden. Detta är ett tankesätt jag totalsympatiserar med. Att lära sej av det förgångna för att gå vidare, att inte förkasta det som varit.

Första delen, SUITE EN BLANC, skapades redan 1943, och heter så eftersom alla dansarna på scenen har vita kläder. Nästan. En och annan svart trikå dyker upp, men är mer anmärkningsvärda i det att de inte är anmärkningsvärda: det svarta liksom försvinner mot det svarta golvet, mot den svarta fonden, på den svarta scenen, och männen blir liksom bara överkroppar, och de får mej att tänka på fåglar; deras vida skortärmar blir vingar i flykt. 
Det är fantastiskt vackert, klassiskt som marmorskulpturer och fräscht som en grönsallad. Den kanske borde kännas gammal, men här finns ingenting av damm eller patina. Det är underfundigt, fyndigt och fint. 

Musiken är av fransmannen Édouard Lalo, som när verket skapades hade varit död i 51 år, och ursprungligen användes den till Namouna, en numera förlorad balett av Petipa.
Koreografen, Serge Lifar,  en av 1900-talets bästa ballettdansörer, föddes i Kiev, 1905, i vad som då var det Ryska Imperiet, och som idag är Ukraina. Han dog så sent som 1986, efter att ha återuppväckt Parisoperans balett, och blivit både dess ledare, koreograf och premiärdansör. Han koreograferade till Stravinsky, Prokofiev, och Ravel, han dansade Apollo, Alexander Den Store, David, Aeneus, Bacchus, och Don Juan, och han jobbade med Picasso, Bakst, Benois, Cocteau, och Chagall. Han anklagades för att var nazi-kollaboratör, och var tvungen att fly den franska motståndsrörelsen, men samtidigt vägrade han möta Hitler och skyddade bland annat Rolf De Marés museum och bibliotek från tyskarna. 

Det skrivs för lite pjäser om klassisk ballet. Eller, jag menar, det görs för lite föreställningar om ballett. Här, är vad jag föreslår till Kungliga Baletten: Skapa en balett om Serge Lifar. Ett slags dansad biografi, byggd på musik från hans liv, jag menar, vi börjar med folkmusik från Ukraina och jobbar oss framåt i kronologisk ordning, men med bara skymtningar av hans egen rekonstruerade koreografi.

Den andra delen, JE T'ATTENDS, JE T'ATTENDS, JE T’ATTENDS, är ett helt annat djur, från en helt annan bur. Om första akten var champagne, chic och charm, är det här neuroser, symbolism och modernism, och scenografi och kostym är en så stor del av helhetsintrycket att det är svårt att tänka sej koreografin med ett annat utseende. Man refererar till Picasso, till Dali, till modernism, kubism och surrealism. Här finns kullar som dras in i snören, händer som sticker ut ur skärmar, en kvinna i en svart, ärmlös snäv klänning med handapplikationer, en man med en enormt lång arm, en annan med en hand på huvudet. Det är mycket händer och armar, inser jag nu, efteråt. 
Vad jag också tycker är intressant, är att om jag inte hade vetat i vilken ordning det två verkan skapats, så skulle jag ha svårt att säga vad som kom först.
Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket. Det känns som om jag har sett en parodi på det här, och nu får jag se originalet. Och jag är charmad och förförd. 

Detta är en föreställning för dom som inte känner att de behöver förstå, som inte behöver gymnastisera sitt intellekt, utan bara kan uppskatta skönhet för skönhetens skull. 

Vad jag tar med mej från föreställningen, är skönheten i rörelse, det fantastiska med fantasi och hur något som är så svårt kan se så lätt ut. 

LÄNKAR:


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


USHER på Folkoperan: 

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 

My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.

 ORFEUS STIGER NER, på Dramaten: 

"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej." 


MARY PAGE MARLOWE, på Dramaten: 
När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?





måndag 4 mars 2019

USHER, Folkoperan, Repetition, 7 12/2 2019


MUSIK Claude Debussy, Annelies Van Parys, LIBRETTO Claude Debussy (efter Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe), Gaea Schoeters, FRANSK ÖVERSÄTTNING Suzanne Notte, FÖRLAG Deuss Music, Den Haag, SVENSK ÖVERSÄTTNING Mira Bartovx, REGI, SCENOGRAFI, KOSTYM & LJUSDESIGN Philippe Quesne, MUSIKALISK LEDNING Marit Strindlund, DIRIGENTER Marit Strindlund, Michael Bartosch, BITRÄDANDE REGI, SCENOGRAFI, KOSTYM & LJUSDESIGN Francois-Xavier Rouyer, LJUDDESIGN Annelies Van Parys, Roel Das, MASK & PERUK Therésia Frisk, DRAMATURG Magnus Lindman, Roman Reeger, Med Ola Eliasson, Olle Persson, Alexandra Büchel, Rickard Söderberg ORKESTER KammarensembleN, INSPELAD KÖR VoNo under ledning av Lone Larsen

”Nej,” sa jag till min kompis Lady Lake; efter föreställningen, ”jag tycker inte man ska tänka så. Om vi inte förstår, eller inte känner något, är det dom som har misslyckats, inte vi. Jag tycker det är farligt när folk låter konst få dom att känna sej, underlägsna, dumma, när de liksom accepterar att de är lägre stående, mindre värdiga och värda. Som om man inte vore fin nog för finkultur.”

Vi var nämligen mycket väl förberedda, jag och Lady. Innan föreställningen träffades vi i restaurangen ovanför den ekologiska butiken Paradiset, på Brännkyrkagatan, bara runt hörnet från Folkoperan. Lady hade läst på handlingen, och jag hade försökt sätta mej in i Debussy, och Edgar Allan Poe, och över sallader, kaffe och rawsemla jämförde vi och delade med oss. 

Jag förstår att man sätter upp den här operan, men det är mycket med den här uppsättningen jag inte förstår. Edgar Allan Poe och The Fall of the House of Usher är båda mycket kommersiellt intressanta, så jag förstår inte varför man på valt att kalla verket USHER, när jag tror de flesta associerar till den amerikanska sångaren, eller varför man på vissa ställen omnämner författaren som E. A. Poe. Jag förstår också att man valt att göra en mycket intressant och lockande trailer, men jag förstå bara inte vad den har med föreställningen att göra. Jag förstår att man tycker det är intressant att sätta upp den här ofullbordade - nu fullbordade - operan av Debussy, i ett samarbete med en massa andra, utländska teatrar. Det ger kred. Samtidigt är det värt att notera att man - i dessa tider - sätter upp en opera med 75% manliga roller, och en kvinnlig roll som är så passiv att hon är så gott som katalepsisk. 

Regissören Philip Quesne har också gjort scenografi, kostym och ljusdesign, och han var på så sätt ansvarig för allt jag inte tyckte om. Jag förstod inte regin, själva berättelsen och berättandet, trots att själva grundhistorien inte är så svår att förstå: I Poes berättelse - jag begrep inte riktigt den här bearbetningen - så handlar det om ett olikkönat tvillingpar, de sista två överlevande av en amerikansk ätt som bor tillsammans i ett hus i förfall. Mannen, Roderick Usher, kontaktar en ungdomsvän och ber honom komma, då han är sjuk och behöver hjälp. Båda syskonen är sjuka i mystiska, svårbotade sjukdomar, och när systern dör bär man ner kroppen till en krypta i väntan på en permanent begravning. Men är hon verkligen död?
Jag kunde inte relatera till, eller förstå någon av människorna på scenen, vad som drev dom eller varför det kände som de gjorde. Jag förstod inte valet att istället för att söka sej till det mörka, kusliga, stämningsfyllda, har man valt att iscensätta allt i ett rum som ser ut som ett ofärdigt utställningsrum på Ikea, innan dekoratörerna kommit in och gett det någon slags personlighet. Jag förstod inte varför man ställt in teveapparater på scenen, och visade filmer på olika katastrofer. Jag tillbringade den mesta tiden med att titta på film, kände jag. Det är svårt att slita sej från en skärm, och teatern är kanske inte platsen för avvänjning.
Det jag tyckte var mest intressant var att man klämt in orkestern i detta vardagsrum.
Kostymerna hade varit helt okej i något av Norén. 

Det här är en föreställning för en mycket snäv publik: de som inte har kommit för att bli underhållna, skrämda, eller förströdda, utan för dom som helt enkelt vill se vad det blev av Debussys oavslutade verk. Jag tror inte att man i första hand sätter upp den här föreställningen med tanke på en publik: man sätter upp den för att sätta upp den, som en fjäder i hatten. Och jag förstår dom.

Föreställningen får mej att tänka på vad  Gypsy Rose Lee säger i musikalen GYPSY: 
My mother, who got me into this business, 
always told me make them beg for more and then...don't give it to them

Vi får nämligen inte alls något av vad vi vill ha.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ORFEUS STIGER NER, på Dramaten: 

"Jag har inget emot Björn Bengtsson, men jag hade föredragit en yngre man, därför att vi på scenen så sällan får se en attraktion mellan en yngre man och en äldre kvinna. David Book, Erik Ehn, Otto Hargne, Adam Lundgren, eller Rasmus Luthander, hade passat bra, men helst av allt hade jag nog sett Christoffer Svensson i rollen. Han har något av en trött, kantstött ängel över sej." 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/orfeus-stiger-ner-dramaten.html

MARY PAGE MARLOWE, på Dramaten: 
När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/mary-page-marlow-dramaten-forestallning.html

SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera: 

När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi: 
Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.
Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång. 
En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll. 

Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/something-rotten-musikal-wermland-opera.html