Artisterna: Emma Andersson, Emelie Karlsson, Anniela Andersson, Sofia Jung, Claes Grufman Björnlund, Jörgen Olsson, Robert Lukian och Henric Flodin.
Night time sharpens, heightens each sensation
Darkness stirs and wakes imagination
Silently the senses abandon their defenses
Slowly, gently night unfurls it's splendor
Grasp it, sense it, tremulous and tender
Turn your face away from the garish light of day
Turn your thoughts away from cold unfeeling light
And listen to the music of the night
Close your eyes and surrender to your darkest dreams
Purge your thoughts of the life you knew before
Close your eyes, let your spirit start to soar
And you'll live as you've never lived before
Softly, deftly, music shall surround you
feel it, hear it, closing in around you
Open up your mind, let your fantasies unwind
In this darkness which you know you cannot fight
The darkness of the music of the night
The Music of the Night
ur PHANTOM OF THE OPERA,
av Andrew Lloyd Webber och Charles Hart
Så hände det där i Paris, och världen blev lite… Vad är det för ord jag letar efter? Verkligare? Vidrigare? Otryggare? Skörare? Ännu-mer-jävla-jobbigare?
Facebookprofilbilder täcks av franska flaggor, och en journalist skriver att hon inte tänker byta bild, för att ingen byter bilder för alla andra terrordåd i världen. Bra sätt att klandra dom som bryr sej. Hon skriver också om att det som hände i Paris kommer att påverka henne själv negativt. Jag tänker på Jonas Hassen Khemiris JAG RINGER MINA BRÖDER, och förstår vad hon menar, men önskar att vissa människor ibland bara kunde hålla klaffen. Det är inte hennes fel, förstås, det var bara nån idiot på en tidning som tyckte det var passande att ta in texten en så kort tid efteråt. Kontraproduktivt, är ordet jag letar efter. Att spela dom andra i händerna. Hon är journalist, så ingen reagerar, det fria ordet och allt det där, och det är lättare att ge sej på Miljöpartiets Åsa Romsons, och hennes twitterblunder. Jag antar att det här att bry sej om människor inte är hennes styrka. Hade nån sprängt ett stall hade hon kanske visat mer empati.
I Norrland jagar man den Säpo och tidningarna är övertygade är den skyldige till alltihop. ”Skjut först, och fråga sen,” verkar vara den allmänna inställningen. Man tillochmed publicerar hans foto om någon vill leka vara hjälte och leka prickskytt.
Klockan är runt sex, på kvällen. Det är mörkt, det är kallt. Det är ännu inte första advent, men man har redan börjat julpynta. Det glittrar i fönster och lyser i gatukontorets juldekorationer i Gamla Stan
Jag och min kompis Patti-Li Leuk har mötts vid Gustav III:s staty, på Skeppsbron, mittemot Slottet, och cyklar nu mot gränderna på Blasieholmen. Vi ska på Wallmans. Vi ska äta middag och se på show. Vi ska försöka glömma och gå vidare.
Det är en kort kö utanför, och jag får en flashback till den där tiden tiden på 80-talet, då jag stod i kö utanför gayklubben Hus1 på Sveavägen. Jag hinner också tänka på dödskjutningen vid Stureplan, på det som hände på konserthuset Bataclan i Paris, och jag tycker mej märka ett passande allvar hos dörrvakterna.
Vi kommer in. Vi hänger av oss. Vi går ner.
Du vet den där texten i Willkommen ur Kander och Ebbs CABARET?
”Leave your troubles outside,
So- life is disappointing?
Forget it!
We have no troubles here!
Here life is beautiful…”
Det funkar faktiskt. Det är som om vi zappade över till en annan kanal på teven, eller öppnade en ny sida i webbläsaren. Från fundamentalist-islamist-terrorister som hotar att döda oss alla, till en alldeles förtjusande kväll, där de enda problemen är hur man ska få plats med all mat, och när man ska hinna springa på toaletten.
Det börjar redan ute i baren.
Man har byggt om sen jag var här sist. Och med ”sist” menar jag för nästan tio år sen. Då, minns jag, var det lite småtrångt, lite slitet, lite bierstube. Lite dammigt, lite sjavigt, men charmigt.
Nu är det nytt, öppet, glittrande och luftigt. En stor, rund, glänsande bar står mitt i rummet. Pelarna är klädda med spegelglas. Det hela har lite känslan av en hotell-lobby, och vi är de nya gästerna som har checkat in.
Man pekar ut vår servitör, och vi går fram till honom. Han välkomnar och informerar. Stämningen här inne är redan som om festen hade pågått ett par timmar, trots att det inte var länge sen man började släppa in de första gästerna.
Vi beställer en varsin gin och tonic av bartendern, och har precis hunnit doppa fingrarna i de små skålarna med chips som står utställda lite här och var, när underhållningen börjar.
 |
| Det börjar uppe på baren... |
En kvinna har klättrat upp bland flaskorna inne i den runda baren, och börjar sjunga. Hon är klädd i vitt, vit skjorta, vita byxor, vitt förkläde, och så bryter man av med svart slips, röd handduk nedstucken i förklädeskanten, och röda kängor. Så tar någon annan över, med en ny sång, och någon annan, alla likadant klädda, alla uppklättrade någonstans så att vi kan se, någon till och med hänger i en gunga i taket, och vi, nere på golvet, vrider och vänder oss för att inte missa vem som sjunger vad varnågonstans. Deras version av Katy Perrys Roar dundrar genom lokalen, och lika plötsligt är det över, dörrarna till restaurangen slås upp, och vi väller in.
Jag vet inte hur dom har fått plats, jag menar, varifrån dom har tagit ytan, för det känns som om lokalen är nästan dubbelt så stor som jag minns den. Bara det här rummet, en restaurangen med en ganska stor scen, känns större än hur jag uppfattade att hela lokalen var, innan ombyggnaden.
Vi får ett bord längst bak, i en slags alkov, men eftersom lokalen är ganska liten, måste detta vara en av de bästa platserna. Man ser scenen klart och tydligt, inget händer bakom oss, och vi behöver inte dela bord med någon.
 |
| Soppa och surbröd. Och Patti-Li. |
Och det står en skulptur på bordet. En slags postmodernistisk sak i glas och stål, som vid en närmare titt visar sej vara våra vinglas, våra servetter, ett par champagneglas och ett varsitt brandgult gummiarmband. Och mitt i alltihop, lite gömt, står vår första förrätt. Japp, den första förrätten, för det blir fler. I en liten konserveringsburk, du vet en sån där i glas, med gummipackning, hittar vi pumpasopppa med ingefära, morot och curry, och i en brun påse bredvid hittar vi vårt surdegsbröd.
Jag har en vän, Toreador Hastings, som hela tiden blir uppgraderad. Råkar han befinner så på en flygplats så finns där alltid någon snäll personal som helt utan anledning flyttar hans reservation till något mycket bättre, och går han ombord på ett plan blir han omedelbart omdirigerad till bakom skynket - eller var det nu är man sitter bättre på ett plan, jag vet inte - och vi ska inte tala om hur man behandlar honom när han checkar in på hotell - sviter och havsutsikt - men jag misstänker att han på något sätt ha samma namn som någon som skriver för någon resetidning, för det verkar nästan som om han knappt behöver visa sej innan dom bokar in honom på presidentsviten och fullständigt kastar fruktkorgar och flaskor med bubblande förfriskning efter honom.
Den här kvällen känner jag mej som om jag vore Toreador Hastings.
För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna.
Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.
Knappt har vi hunnit börjar skeda i oss soppan innan det är dags för nästa showsjok. Vi hälsas välkomna med One Night Only, ur DREAMGIRLS, som går över till Magic To Do, ur PIPPIN, I Gotta Feeling av Black Eyed Peas, Pinks Get The Party Started, Lady Gagas Born This Way. Man börjar lugnt, med solosång och pianospel - en av servitörerna är fena på att kittla tangenterna - för att sen ta över ute i lokalen, för att sluta, i sprintertempo, uppe på scenen.
Det är tur att soppan ska vara rumpstempererad, för jag glömmer helt bort att äta, och vi, som plötsligt känner att vi är på semester, bubblar och babblar så att vi knappt har hunnit skrapa rent i glasburkarna innan vi hör Gershon Kingsleys låt från 1969, Popcorn. Och våra servitörer kommer in med nästa förrrätt: Ungsbakade rödbetor med getost, solroskärnor, tryffelhonung och balsamico. Vi beställer in vin, och lutar oss tillbaka för en ganska fenomenastisk kväll.
 |
| Boybandmedleyt börjar... |
Man bjuder på Boyband-medleyn, Flashdance-medleyn, Björn- och Bennymedleyn, Rock-medley och pop-medley, på rödingfilé eller falafel med potatisgnocci, porkneck - eller oumph för oss vegatarianer - med potatispuré med tryffel, smörstekt savoykål, äpple och chili sås och lite bacon, följd av osttallrik och äppel-tarte tartain, med cheesecake och nötkross. Och nånstans, mellan att stå på scenen och mellan att servera oss, hinner dom byta kläder. En massa gånger.
Man hinner till och med göra en liten ”live” check-in på hur dom har det på Wallmans i Köpenhamn, den största av Wallmans Salonger, inhyst i en cirkusbyggnad i den danska huvudstaden.
Jag minns att förra gången jag var här tyckte jag nästan att det var lite jobbigt att bli serverad av artisterna. Gå upp och ställ dej och sjung och låt någon annan göra det där, tänker jag, när dom jäktade stressade fram till vårt bord för att byta tallrikar, mellan klädbyten och scenframträdanden. Jag minns också att vissa av shownumren kändes för avancerade för den lilla scenen, men jag minns inte varför. Kanske hade dom tillochmed ändrat sminkning, kanske var klädbytena för maxade, eller var scenografin för avancerad?
Nu är det inte alls så. Det känns strömlinjeformat, effektivt, gemytligt.
Nån gång under kvällen - och kom ihåg att det serverades vin - kom jag att tänka på att detta måste vara ett toppenställe att fira sin födelsedag på, och jag frågar vår servitör om det är många som fyller år
”Fyller ni år?” frågar han, och jag tror ”spefull” är en bra beskrivning på hur han ser på oss.
”Kanske det,” säger jag, och försöker se ut som en någorlunda manlig version av Mona Lisa. Jag misstänker att jag såg ut som en någorlunda dragen Inga Gill.
KLIPP TILL: jag och Patti-Li, lite skämsigt flinande, när alla sjunger Ja, må dom leva, för oss. Jag blev lite yngre, men Patti-Li, stackarn, fick fylla nio år äldre än vad han är, och ingen hade vett nog att protestera, inte ens jag, som var för upptagen med att råflabba.
Och det kanske underbaraste av allt födelsedagsfriande: man råkar ”glömma” en födelsedag, en medelålders kvinna vid ett bord precis framför oss, och man gottgör det hela genom att stämsjunga Simon&Garfunkels Cecilia, där man bytt ut titelnamnet mot Camilla, vilket är födelsedagsfirerskans namn. Det blir lite fnissigt när man kommer till raderna:
Making love in the afternoon with Cecilia
Up in my bedroom,
I got up to wash my face
When I come back to bed,
Someone's taken my place,
för Camilla verkar inte alls vara den typen av kvinna. Och många av pojkarna verkar inte vara den sortens pojkar.
 |
| Motsatsen till Ryan Air? |
”Det där,” säger jag, nån gång under kvällen, till Patti-Li, och gestikulerar mot servitörerna med nåt bestick ”vore jag urkass på. Inte nog med att man ska kunna sjunga, man ska kunna servera också!”
För jag tror, av dom två, är det nästan serveringsbiten som skrämmer mej mest.
Jag är inte direkt tondöv, men om musik vore färger hade jag nog haft lite svårt att skilja på röda och gröna nyanser. Jag kan nog ta mej igenom en sång helt okej, sådär som man gör när man är på gott humör, men om du spelar två toner som ligger nära varandra i skalan, så skulle jag nog ha lite svårt att säga vilken av dom som är den högre. Det hindrar mej inte från att njuta av min egen röst i vissa trapphus, och från att roa mina medcyklister när jag i mina hörlurar hör Mikas Good Wife, och jag plötsligt får för mej att jag är kapabel att lägga en andrastämma. Jag ser det här med att sjunga som en talang, som en begåvning, som att vara lång eller lockhårig. Vem som helst kan se att jag inte är lång eller lockig, och vem som helst kan höra att jag inte kan sjunga, så det är liksom inget att skämmas för.
Men det här med att servera är en annan sak. Det är något man kan lära sej, och det är något jag inte har lärt mej. Min morfar ägde en gång ett hotell, ett bageri, och en annan gång ett pensionat. Jag lärde mej dammsuga och bädda sängar, göra rent handfatoch toaletter, vara trevlig mot gäster och skrapa plåtar, men jag lärde mej aldrig hur en kassa-apparat fungerar, och jag lärde mej aldrig servera. Jag kan inte ens duka av ett bord så att det ser ut som om jag vet vad jag gör.
 |
| Vår servitör. |
Dom här människorna har lärt sej att servera, vilket kanske inte är lika imponerande som deras sång, som är fenomenastisk, men på något sätt imponerar det, nästan lika mycket. Det är därför jag kallar dom servitörer, när jag lika gärna skulle kunna kalla dom stjärnor. Det här är artister som har varit med i musikaler, som haft roller, som har varit med i melodifestivalen. Det här är människor som har imponerat på mej förut. Där är killen som sjöng Tragedy, i SATURDAY NIGHT FEVER, för tio år sen, på Oscarsteatern. Där är killen som var med i PRISCILLA på Göta Lejon, och som spelade huvudrollen SPRING AWAKENING på Kulturhuset Stadsteaern. Där är hon som spelade Catherine i Kulturamas uppsättning av PIPPIN, och som sen imponerade som fasiken med sin version av T.M.I på CLUB CORNER OF THE SKY, på Kulturhuset Stadsteaterns Soppteaterscen.
Och några jag aldrig har sett, men kommer att komma ihåg.
För det här är nog inte direkt ett jobb man blir gammal på, men jag kan tänka mej att det här en sjuhelsikes skola. Tänk dej: att kunna servera.
Vi rumlar ut i vintervärmen, några av dom sista, låser upp våra cyklar, börjar cykla hemåt. För en stund, för en kväll, för några timmar, har vi glömt allt det otäcka, det här utanför.
Meine Damen und Herren-
Mes dames et Messieurs-
Ladies and Gentlemen,
Where are your troubles now?
Forgotten, I told you so!
We have no troubles here
Here life is beautiful.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis inträde och show, tack Henric! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:
Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.
Låter det intressant? Här är resten:
URINETOWN, på Teater Pero:
"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/urinetown-pa-teater-pero-forestallning.html
KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket.
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/kreutzersonaten-av-beethoven-och.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar