Regissör och dramatur Nick Wolf, ljus Martin Hamberg, Mask Cecilia Blomqvist, Rekvisita Marika JOhansson, Kostym Yasmina Nasaibia och Ilona Autio, Med Lars-Henry Larrson Göran Holm, Mats Cronhamn, Anton Samuelsson, Terese Zoë Richert, Astrid Jansson, Maria Blomster, Anna Berg, Micaela Braunander.
What do I do to make you want me
What have I got to do to be heard
What do I say when it's all over
And sorry seems to be the hardest word
It's sad, so sad
It's a sad, sad situation
And it's getting more and more absurd
It's sad, so sad
Why can't we talk it over
Oh it seems to me
That sorry seems to be the hardest word
Sorry Seems To Be The Hardest Word
Music: Elton John Lyrics: Bernie Taupin
”Hallå? Är du kvar?”
Det dröjer, så kommer ett något lakoniskt:
”Ja.”
”Ah, jag trodde du lagt på eller något,” säger jag.
”Nej,” säger hon.
Jag väntar. Hon väntar. Det är som om vi leker en statuslek.
”Jag ska bara skriva klart om Wallmans, och sen är det er tur…” försöker jag, som precis blivit avbruten i mitt Wallmansrapporterande av det här telefonsamtalet.
”Jag vet inte hur länge Wallmans spelar, men vi spelar bara fram till den trettonde. Kanske kan dom vänta?” föreslår hon. Eller föreslår och föreslår, det låter inte så.
”Nja, jag försöker att alltid skriva om föreställningar i den ordning jag ser dom…”
Det är tyst igen. Den här gången tänker jag inte prata först.
”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.
”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”
”Så tisdag?”
”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”
Det är tyst i luren.
Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg.
Jag och min kompis Patti-Li Leuk går på museum minst en gång i månaden, och i November var det Medeltidsmuseets tur. Har du inte varit där? Det är absolut värt ett besök. Egentligen är namnet lite konstigt, det borde heta Stockholms Medeltidsmuseum, eftersom det i första hand berättar om huvudstadens historia, från dunkel begynnelse och fram till renässansen, ungefär. Museet hamnade där det hamnade för att man hittade en bit av Stockholms ringmur där, när man på 80-talet började gräva för att bygga ett parkeringshus åt Sveriges nya priviligierade samhällsklass, politikerna. Jag vet inte hur dom har löst parkeringproblemet, men jag är säker på att det har stått högt upp på någon lista. Ärligt talat är jag lite förvånad att dom inte dämt upp strömmen. Förstå, hur jobbigt det måste vara för dom, att behöva parkera som vanligt folk?
Vi kom dit en halvtimme efter att dom öppnat för dagen, och stannade fram till tidiga kvällen. Det är ungefär så lång tid det tar för att känna att man har fått en någorlunda klar bild av vad det är muséet har att bjuda på.
Nu när många museer också har fri entré kan man gå och komma som man vill, vilket är bra, eftersom man inte har någon restaurang. Om du går dit på sommaren finns det förstås ett cafe ute på Strömparterren, men vintertid - om du blir hungrig - blir det till att trampa över till Meldelhavmuseet vid Gustaf Adolfs Torg, eller in till något av alla restauranger och fik i Gamla Stan.
Givetvis kan den som blir småsugen gå ut till museishoppen och köpa en sötsak att smaska på, men det var något vi inte tänkte på förrän vi var på väg ut, och gick runt och fingrade på varorna. Patti-Li köpte en julklapp, så jag måste vara mycket tyst om vad det var, men han köpte också en påse gör-det-själv-glögg, och jag köpte ett smycke, en Karneol, en halvädelsten som egypterna använde som beskydd för levande och döda - mumier, du vet - och den är också modets och kreativitetens sten som för med sej välstånd, lycka och underlättar kompromisser. Kreativitet behöver jag kanske inte hjälp med, men mitt modesinne haltar. Jag har inte märkt någon större förändring i mitt sätt att klä mej, men kanske är det där plötsliga infallet att börja använda en bit sidentyg med leopardtryck som halsduk ett utslag av ett plötsligt steg mot att bli en fashionist? Faan tro’t. Jag är den där typen som hellre är sorgligt bekväm.
Vi valde att cykla upp till t-centralen - Patti-Li skulle handla något, och jag skulle upp till Odenplan för teater - när vi blev hungriga, och tryckte i oss varsin burrito på Zucalo. Egentligen försöker jag äta på nya ställen hela tiden, men när det ska gå snabbt och vara gott och fylla ut, då verkar det som om vi brukar hamna där.
Jag är på väg att se Teater Candy Canes uppsättning av två scener ur Bertolt Brechts anti-nazistpjäs RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET, ett mastodontverk bestående av runt 24 kortare pjäser. Jag vet inte hur lång tid det skulle ta att spela verket i sin helhet, och om man brukar göra det, för här tar bara två verk en ganska stor del av kvällen i anspråk. Båda handlar om nazisternas antisemitism.
Förra gången jag såg en produktion av den här gruppen, höll dom till på Olympia-teatern, vid Odenplan. Jag har läst att dom ska hålla till på Alias-teatern, och har fått för mej att det är namnet på den teater som ligger nästan vägg-i-vägg med deras gamla spelplats. Gissa om jag hade fel!
Jag stiger av cykeln utanför teatern på Västmannagatan, och möter min kompis Miss Austen och en väninna som också ska på teater här, men inte alls ska se den föreställning jag ska se, av den enkla anledning att den inte spelas här. Dom ska ner på Olympiateatern, för att se en av de sista föreställningarna av teater Quimeras TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), och det verkar inte spelas något alls i lokalen bredvid. Jag hojtar en snabb och förvirrade hälsning och fiskar fram telefonen och börjar googla.
Turligt nog ligger inte Aliasteatern speciellt långt bort, bara två gator västerut, på andra sidan Odengatan, på Hälsingegatan, nere i en källare.
Jag öppnar ytterdörren och möts av en stupande trappa klädd i tjock, röd heltäckningsmatta. Väggarna är av orappad röd tegel. Det har börja regna utanför, och härinne känns det varmt och mysigt.
En kvinna i svart mask och vad jag tror är en mörk pageperuk, sitter vid ett bord, en halvtrappa ner. När jag kommer fram håller hon på att fråga ut personen framför mej om han känner hennes ex, för de verkar ha samma efternamn. Något spansktklingande, lät det som. Hon har även hand om baren, informerar hon, så om man vill beställa där får man vänta. Jag antar att hon är en av kvällens skådespelare, för det känns som om hon har en ganska stark dragning åt det teatrala. När det är dags att släppa in oss har hon nästan en liten enmansshow - enkvinnshow? - när hon berättar att vi måste vänta lite. Sen berättar hon något för en av de väntande med sån intensitet att hon missar att man öppnar dörrarna till salongen - inifrån. Japp, definitivt en person med skådespelarambitioner, tänker jag.
Inne på medeltidsmuseet stoltserade man med den utgrävda stadsmuren, ett bygge på stora stenbumlingar som byggts på med tegel. Här, nere i källarn, två eller tre våningar under mark, blir jag återigen påmind om muren, och Stockholms historia: väggarna består av stora, oformade stenbumlingar som sträcker sej från golvet och nån meter upp, för att sen övergå i tegel.
I programbladet har jag läst att Teater Candy Cane är något så ovanligt som en teater som engagerar sej i Djurens rätt, hälsan och miljön. Kvällen innan hade jag på deras hemsida hittat länkar till vegetariska recept och restauranger, och jag undrar lite om det innebär att alla inblandade avstår från kött, eller om det räcker med att sympatisera med vegetarianerna, men inte nödvändigtvis följa dom.
Jag har också läst att avsikten med teatergruppen är att skapa en plattform där starka kvinnoroller kan gestaltas i en genuin anda av underground scenkonst, (Särskrivningen är deras) och jag kan inte låta bli att - när jag i skrivande stund tänker tillbaka - reflektera över att det är ett ganska oväntat val att välja att sätta upp kvällens första pjäs, RÄTTVISA - JUDICAL PROCESS - ett drama för fyra ganska stora manliga roller och en mindre, kvinnlig. Man har också valt att inte låta kvinnor spela rollerna, vilket hade kunnat bli intressant.
RÄTTVISA
På scenen står två svarta läderfåtöljer i bauhaus-stil. I taket hänger tre nazistflaggor. Två domare i diskussion, inför en rättegång, i ett samhälle drivet av rädsla. Några SA-män har stulit juveler av en judisk juvelerare, som har en icke-judisk affärspartner, och vars hyresvärd är högt uppsatt. Hur ska man döma för att göra överheten nöjd? Förväntas man göra sitt jobb, eller döma som man tror det förväntas?
Som en av domarna säger: ”Jag dömer hit eller dit, åt vilket håll dom vill, men först måste jag få veta hur dom vill ha det. Om man inte vet det, finns det ingen rättvisa kvar."
Jag är inte riktigt säker, men jag tror man har stuvat om i texten. När jag senare läser pjäsen minns jag inte att skeendet är riktigt som det man framför. Här är det två domare på scenen, redan från början, diskuterandes hur man ska döma, men i ursprungspjäsen kommer den äldre, mer uppsatte domaren in senare i handlingen, ungefär där man här har valt att låta nazisten göra entré.
Det är intressant att se äldre amatörer på scenen. Dom ger, bara genom sin ålder, en slags tyngd till sina roller. Men Anton Samuelsson, som nazisten Spitz, imponerar genom att vara både otäck och attraktiv på samma gång. Sado-sexig och skrämmande, eller är det kanske samma sak? Och, speciellt här har kostymören gjort ett mycket bra jobb. Han blir på något sätt, som en skyltdocka för vad dom kallade den rena rasen.
I pjästexten är berättelsen ganska tydlig, och jag har inga problem att följa med, och jag önskar att jag läst dramat innan jag kom, för iscensättningen gör att jag sitter lite som ett frågetecken.
Det känns som om man har koncentrerat sej på undertexter och relationer, men har glömt bort att förtydliga historien. Eller är det bara jag som är dum? Jag förstår att det dom håller på med är fel, att systemet är korrupt, men själva berättandet, vändpunkter och exakt hur snaran dras åt, går mej över huvudet.
En av domarna har en bra sångröst, och han sjunger ofta och ganska länge, vilket får mej att fundera på om det ska vara domaren som sjunger, om detta är ett grepp, eller bara ett sätt att underhålla publiken.
I gruppens förra produktion, VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?, noterade jag att mannen som spelade George hade gått lite väl hårt fram med sminket. Rouge, skuggningar och penna var på honom mer avancerat än på någon av kvinnorna, och även här finns det män som har kraftig make-up. Inte en förkvinnligande sminkning, utan mer en slags mask som är lite övertydlig. Vi sitter bara någon meter bort från aktörerna, så man skulle kunna köra utan smink, så jag antar att detta är ett medvetet grepp.
JUDITH
Kvällens andra pjäs, som i original kallas THE JEWISH WIFE, kräver att man bygger om lite på scenen. Fyra arkivskåp ställs upp, och möbler kånkas in. Jag tycker mycket om den ambitiösa scenografin och kostymerna.
Det handlar om en kvinna, en judinna, som håller på att packa för att lämna sin man, en icke-jude som arbetar som läkare. Hon ringer runt till sina bekanta, och berättar att hon ska ge sej av, för en tid, tillrälligt, kanske för alltid.
I orignaltexten finns bara två roller; mannen och kvinnan. Här har man skrivit in, och placerat uppe på arkivskåpen, de personer hon ringer till, och gett dom repliker, vilket ger en tydligare scen, mindre öppen för tolkning om vad som sägs i den andra luren.
Skådespelerskan som spelar Judith är en stark kvinna, med fallenhet för aggression, provokation och utspel, och det händer något intressant, men kanske inte direkt i linje med berättelsen, i scenen där hon ringer sin mans antisemitiska syster, för att be henne ta hand om maken hon lämnar. Kvinnorna börjar gräla, med det verkar som om hon har problem att ta sej ur grälet. Det känns som om man börjar improvisera text och inte vet hur man ska avsluta det. Man hamnar fel i status, och ingen verkar vilja backa ner, vilket gör att ingen vill lägga på.
Lars-Henry, Larson, som spelade den sjungande domaren i första akten, imponerar här som Judiths shockade, trötta, av livet tilltufsade make. Han gör entré längst bak på scenen, en slagen, uppgiven man, en helt annan person än den sturske domaren.
Och här händer samma sak: det känns som om Judith börjar provocera sin make, ger sej på honom, som om det vore han som tvingar henne att resa och det känns lite som om man plötsligt spelar analysen. Visst, Judith drivs - av omständigheterna - från sitt hem, men i stunden är det hon som väljer att gå, och det är det som gör henne intressant. Hon lämnar en - hittills i alla fall - trygg tillvaro för ett flackande osäkert liv, för att hennes man ska få ett bättre liv. Hon offrar sej. Kvinnan på scenen verkar inte göra det, utan det verkar som om skådespelerskan - med facit i hand - tycker att hon blir offrad, och inte tänker finna sej i det.
Det är premiär, och alla ska få blommor. Kvinnan i mask kommer in, med händerna fulla, väntar vid scenkanten medan de andra bugar och bockar. Så, lagom tills de andra går av scenen, går hon in, och står där, ensam, med famnen full. Hon lägger ner dom på scengolvet, vänder sej mot publiken och niger, som om applåderna vore för henne, vilket jag antar - just då - att dom är.
När applåderna dött, och vi är på väg att resa oss, kommer en av skådisarna in och ber om ursäkt för saker som inte fungerat, som en rökmaskin som inte uppfört sej, och ursäktar missar med att man bara fått tillträde till lokalen för två dagar sen. Vi, publiken, vet inte vad som skulle ha hänt, och i de flesta fall saknar man inte något man inte något, om man inte på förväg vet att det ska hända, eller också förstår man att något gått fel, och behöver inte få det utpekat.
Julia Child, en av de första tevekockarna, briljant spelad av Meryl Streep i filmen JULIE OCH JULIA, sa alltid:
“No matter what happens in the kitchen, never apologize,” och jag skulle kunna parafrasera:
”Vad som än händer på scenen, be inte om ursäkt.”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Astrid och teater Candy Cane! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
WALLMANS senaste show:
För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna.
Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/wallmans-stockholm-forestallning-137.html
MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:
Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.
Låter det intressant? Här är resten:
URINETOWN, på Teater Pero:
"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/urinetown-pa-teater-pero-forestallning.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar