måndag 11 maj 2015

SKAL/TRIPPY, Urban Connection, Dansens Hus, föreställning 64 7/5 2015


Shall we dance, or keep on moping?
Shall we dance and walk on air?
Shall we give in to despair?
Or shall we dance with never a care?
Life is short, we're growing older
Don't you be an also-ran
You'd better dance, little lady
Dance, little man
Dance whenever you can

SHALL WE DANCE
Musik George Gershwin
Text Ira Gershwin

Den här föreställningen var egentligen två olika verk, men eftersom det bara var en sittande paus emellan så räknar jag dom som ett. 

SKAL med Pontus Linder & Olov Ylinenpää.
Kommer du ihåg hur gammal man var när man slutade kramas? Jag menar inte såna där kramar som säger ”Hej, vad trevligt att ses,” eller ”Oj, vad kul att träffa dej efter alla dess år!” utan sådär som kramade sina kompisar när man var liten. Utan tidsbegränsning. Man gjorde det för att det var skönt. För att det var mysigt. För att man tyckte om nån. Lite sådär som när en hund hoppar upp i soffan och lägger huvudet i ditt knä, eller när en katt kommer smygande i natten och lägger sej på dej där du ligger i din säng?
Jag minns inte, men det måste ha varit någon gång i lågstadiet. Innan saker blev sexuella, kanske. Jag minns att man brottades, ett tag, och att det var en slags legitimerad närhet. 

Till höger på den lilla scenen på Dansens Hus, står ett slags multimöbel. En garderob ihopbyggd med ett skåp, och en liten hylla, lite som en hembygd variant av ett sånt där pod-hotell man tydligen kan bo i om man besöker Japan. 
Här bor två killar. Dom är klädda i svarta chinos, collegetröjor och gympaskor. Den ene har stubbat hår, den andra har lockigt, ganska kort hår, med en lite onödigt, men charmig tofs, lite som en can-can-knut. Den ene bor nere på golvet, och den andre bor ovanpå garderoben. Det är här man samlar på kvällarna för att stirra in i lavalampans soldnedgångssliknande sken. 

Det handlar om att ifrågasätta machonormen inom hiphopen. Att separera dansformen från kulturen den uppstod ur, kan man säga. Den kaxiga gatu-attityden. Och jag tror det är svårt. Gester, poser, rörelser, allt är ett slags uppvisning i makt, lite som när en silverryggad gorilla slår sej för bröstet eller rasslar med stora grenar:
”Kolla på mej, kolla vad jag kan!”
Det blir en slags introspektiv dans, ett slags meditativt tumlande, uppblandat med energiska utfall, som när hundar leker. Jag minns stunder när dom rullar över varandra, eller, den ene rullar över scenen, och den andre liksom ligger ovanpå, och det avslutas med att man stannar till, och den ena liksom bara lägger sej på den andra. Jag minns också hur den ena försöker locka den andra, som bara ligger där, att leka. Som en hund som väntar på att pinnen ska kastas, eller att den ska bli jagad, och liksom inte kan stå still, inte kan vänta, utan hoppar, skuttar, gör utfall…
Jag tänker mycket på hundar under den här föreställningen, verkar det som.
Man lyckas också väldigt bra med att hålla homoerotiken borta. Det handlar inte om den sortens känslor. Straight, gay eller bi, det handlar inte om sexualitet, det handlar om trygghet, att veta att man kan ta initiativet till fysisk närhet utan att riskera att det uppfattas som en invit till något mer, eller att man får sej en avståndstagande putt, och det är en väldigt svår baralansakt.

TRIPPY med Tommy ”Bboy Invalido” Molitor. 
En scenkonstproducent borde ta tag i det här, snabbt som attan, för den har möjligheten att bli något riktigt bra. Något mer, något större, menar jag. Den har en enorm potential. Det här skulle kunna bli en hiphopens Billy Elliot. 
Det här en självbiografisk historia, om hur Tommy Molitor blev ”Bboy Invalido”. Huvudrollen, som dansas av Tommy Molitor själv, föddes med en slags nedsatt muskelfunktion i ben och käke, något som hindrade den fysiska utvecklingen, och, trodde man, av någon konstig anledning, den mentala. Han sattes i särklass, avskild från sina vänner, som slutade svara i telefon när han ringde. 
Han har sällskap av två andra dansare på scenen, en man och en kvinna, som trots mycket letande i programblad och on-line måste förbli namnlösa, eftersom det inte verkar finnas information om dom någonstans. Dom spelar hans mamma, hans läkare, hans sköterska och - kanske viktigast - en person som ser hans potential, och Yoda-style, lär honom dansa. Han, som inte vågat göra en kullerbytta av rädsla att han skulle bryta nacken, har efter en tid av intensiv träning börjat lära sej att bemästra breakdance. 
Vad man behöver, för att gå vidare, är en koreograf, ett yttre öga som kan utmana och ta tillvara på möjligheterna, och en dramaturg som kan maximera de teatrala möjligheterna, som kan säga: här behöver mamman en dans som visar hopplösheten, här behövs något om rektorns sätt att tänka, här behövs något om ensamhet när vännerna inte svarar, och kanske en dans för vännerna som sviker, som visar varför. Vi behöver se det första steget in i det okända. Vi behöver det första misslyckandet, och vi behöver triumfen. Och vi behöver det omöjliga: en dans om hur det känns att inte kunna dansa.
Jag ser det som en föreställning där man ibland dansar till musik, men ibland bara till talad, kanske inspelad, dialog. Det skulle vara väldigt intressanta att få se vad som är breakdansens motsvarighet till ”Jag Ger Upp!”, ”Du Är Inte Som Andra” och ”Nu, För I Helvete Kör Vi!”

På grund av - och jag hoppas jag förstått det här rätt - den nedsatta muskelfunktionen i käken, har Tommy Molitor varit rädd att tala offentligen, och när han greppar en mikrofon, och med ryggen mot publiken, utan några som helst problem, berättar att detta är första gången han talar inför en publik, då är det lite svårt att inte hoppa upp på fötter och applådera som en galning. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

LIFE BEFORE/AFTER, på Dansens Hus:

Vi sitter på Citykyrkans konditori, jag och min kompis Abercrombie Clone, och jag är ganska ordentligt avundsjuk på honom. Jag käkar en vegetarisk lasagne, och han käkar ärstoppa - det är torsdag - med pannkakor, och han berättar om sin vecka i London. Sin teatervecka i London. Sin Gypsy-, Beautiful-, The Book Of Mormon-, The Commitments-, Bugsy Malone-, Miss Saigon-, Women on the Verge of A Nervous Breakdown-, Memphis, The Woman In Black-vecka.
Är det inte så att man bara kan kräkas?

Låter det intressant? Här är resten: 

JUCK på Urban Connection, på Dansens Hus:

Kvinnorna, som ’kings’ var helt andra personer. Dom hade andra namn, andra jobb, i några fall till och med andra nationaliteter, i några fall ganska rasistiskt framställda utlänningar, och som man var det tydligen tillåtet att vara hur chauvinistisk om helst. Smockan låg snart i luften, och flera gånger kom ’män’ fram och muckade med mej. Till slut fick jag en öl hälld över mej, och jag gick hem. Jag kände det lite som om jag gått med i en demonstration mot rasism och sen fått spö för att jag var vit.

Låter det intressant? Här är resten: 

UNRULY GHAL i Urban Connection på Dansens Hus:

"Dansen är snabb, stark, energisk och hotfull. Knutna nävar, sparkar, slag. Som ett gäng bollywooddansare som är riktigt jävla förbannade. Grundpositionen - framåtböjd, krum, lite som när silverhårad gorilla visar att han inte är att leka med, eller som när brottare cirkulerar runt varandra, beredd på attack, sökande en möjlighet att bryta in - är så långt ifrån playboypinuppa man kan komma."

Låter det intressant? Här är resten:




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar