torsdag 12 februari 2015

TRETTONDAGSAFTON, av William Shakespeare, Översättning Lars Huldén, Regi Åsa Melldahl, Musiker Göran Martling, Charlie Malmberg, Tomas Norberg, Scenografi och ljus Bengt Gomér, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Linda Hyllengren, Melanie Åberg, KoreografiSara Larsson Fryxell, Musik Janne Tavares, med Jacob Ericksson, Sofia Pekkari, Rasmus Luthander. Filip Alexanderson, Alexandra Rapaport, Jennie Silfverhjelm, Per Mattsson, Andreas T Olsson, Björn Granath, Lindy Larsson, Bengt CW Carlsson, Rolf Skoglund, Sten-Johan Hedman på Dramaten, föreställning 17, 11/2 2015


Ev'ry day for a week we would try to 
Feel the motion, feel the motion 
Down the hill.

Ev'ry day for a week we would try to 
Hear the wind rush, hear the wind rush, 
Feel the chill.

And I dug right down to the bottom of my soul
To see what I had inside.
Yes, I dug right down to the bottom of my soul
And I tried, I tried.

And everybody's goin' "Whooooosh, whooooosh ...
I feel the snow... I feel the cold... I feel the air."
And Mr. Karp turns to me and he says, 
"Okay, Morales. What did you feel?"

And I said..."Nothing, 
I'm feeling nothing,"
And he says "Nothing 
Could get a girl transferred."

They all felt something, 
But I felt nothing
Except the feeling 
That this bullshit was absurd!

NOTHING
av Marvin Hamlisch & Edward Kleban
ur A CHORUS LINE

”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone. 
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar? 
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. 

Jag ville verkligen tycka om det här. Dels för kostymerna, dels för att jag verkligen tycker om pjäsen, dels för att det är en himla massa favvoskådisar med i den. Och en ny: när Rasmus Luthander kommer in på scenens sätter jag mej upp och noterar: här kommer någon lovande, någon intressant, någon som det ska bli intressant att följa. Hans roll är inte en av de stora, men han lämnar ett klart avtryck. I fantasin rollbesätter jag honom som Mercutio, som Prior Walters i Angels in America, och som Hal i Joe Ortons Loot

Jag vet många föreställningar som kunde ha räddats av Lena Lindgren. Det är inte så att jag tänker namnge dom, utan jag bara säger det: Lena Lindgren hade kunnat rädda en hel del föreställningar. Hon gör det med Trettondagsafton på Dramaten, eller, hon är en klart förmildrande omständighet i alla fall.
Visuellt, för mej, har Åsa Melldahls uppsättning av Trettondagsafton bara varit den där affischbilden; Sofia Pekkari, med svarta fjädrar som mustasch och i pipkrage, som poserar tillsammans med Lindy Larsson i mörk luva och svart nagellack. Jag har inte sett något annat. Tills minuterna innan det är dags att sätta mej på cykeln och dra in till stan för att möta min kompis Abercrombie Clone för att ta en snabb kaffe innan föreställningen: då går jag in på Dramatens hemsida och tar mej en titt. Jösses, det här ser påkostat ut! 

Även nu, när jag sitter i salongen, är det kostymerna som är den stora behållningen. Dom är, kort sagt, helt fantastiska. Långt sagt befinner dom sej någonstans mellan medeltiden och renässansen, med Olivias hushåll i en slags chokladbrun klänningar av ett slags läderimitation, Orsino i en slag orient-inspireard kaftaner i rosa ton. Det ser, och måste vara: mycket kostsamt. Bara bröllopskläderna, i finalen, är värda biljettpriset, och borde, när det här är över, ställas ut på Arkitekt- och Designmuséet. 

Kommer du ihåg hur Ballet Russes i ett slag förändrade hela modet under tidigt 1900-tal? Dessa kläder skulle kunna göra samma sak, förutom att Ballet Russes kostym var liksom del av något större, lika begåvat, medan dessa kostymer tyvärr inte backas upp av en lika fascinerande läsning. Trots detta sitter jag och längtar efter att klä mej i läder, i chokladbrunt, i linne och draperade tröjor, bära fascinerade hattar och svepa in i ett rum med långa, fladdrande ärmar, eller flaxa runt i en befransad kaftan med kantband. 

Pjäsen handlar om Viola och Sebastian, två tvillingar som skiljs i ett skeppsbrott utanför Illyriens kust, vilket vill säga en del av balkanhalvöns kustländer: typ Albanien, alltså någonstans mittemellan Öst och Väst. De tror båda att den andra har drunknat, och för att klara sej klär Viola ut sej till man, Cesario och söker jobb hos hertig Orsino, som hon med en gång förälskar sej i, men som skickar henne att å hans vägnar uppvakta grevinnan Olivio, som bums faller för den unge mannen. Samtidigt har Olivia problem på hemmafronten: hennes kammarjungru Maria har tillsammans med Tobias Rapa och Andreas Bleek af Nosen lurat henne betjänt Malvolio, att Olivia är kär i honom.
Vad själva uppsättningen handlar om vet jag inte riktigt. Man kommer i början in med en slags karnevalsmasker, så jag antar  - såhär efteråt, efter lite grävande - att man hänsyftar en slags Elizabethansk festlighet, Twelfth Night, då Lord of Misrule förkunnar att allt ska vara tvärtom. 

Mitt största problem är att jag inte hittar in i uppsättningen. Jag vet inte var det är meningen att vi ska vara, och jag vet inte vad man vill säga. Jag fattar inte, kan man säga, varken med hjärta eller hjärna. Jag förstår inte varför man behandlar Malvolio så illa, eller, varför man framställer behandlandet av Malvolio på ett så grymt sätt. När han i slutet lovar att han ska hämnas, står jag helt på hans sida. 
Jag förstår inte varför man introducerar en slags homoerotisk underton mellan Sebastian och Antonio, om det sen inte har någon konsekvens. Undertonen finns där i texten, i replikerna, om man väljer att trycka på den borde man ha en god anledning. Och det känns också som om Andreas T Olsson, som jag tycker borde vara en perfekt Andreas Bleek af Nosen, inte får nog med utrymme. 

Scenografin är förtrollande vacker, även om jag inte vet var det är meningen att vi ska vara. Det är inte förrän jag kommer hem och rotar runt på internet som jag förstår att panelväggen ska visa att vi är i The Middle Inn, den plats där den tidigast dokumenterade föreställningen av föreställningen skedde, den andra Februari 1602, fjorton år innan Shakespeare dog. Jag antar att scenograf och regissör ville visa att dom också har rotat runt på Wikipedia. 
Scenrummet föreställer en slags vägg av tjocka träpaneler, med svängdörrar i. Till vänster sitter ett band som ibland  framför en slags ljudeffekter, ibland ren stämningsmusik och ibland spelar musik som jag nog skulle säga är klezmerinspirerad. 

Högt uppe i fonden hänger ett blyinfattade fönster med motiv som jag tror är hämtade ur Hieronymus Borschs målningar. Till vänster har man stuvat enkla stolar och värjor. Det snöar hela tiden, och en gigantisk rund lampa av rislampemodell glider långsamt ner och över scenen. I andra akten får den helt spel och börjar pendla, och av någon anledning använder man vridscenen så att vi kan se baksidan av träpanelsväggen, som varjen avslöjar något eller tillför. Snurrar man bara för att man kan? Jag älskar när det snöar på teater, men här, under hela första akten, blir det ganska påfrestande. 

Jag tror att jag och regissören Åsa Melldahl helt enkelt inte har samma humor. Det hon tycker är roligt tycker jag inte är kul. För mej har hon inte tagit vara på mycket av den inbyggda humorn i pjäsen, utan har istället klistrat in en massa försök att skämta till det. Referenser till nutiden, som dramatens biljettpriser, Slussen och citat ur moderna sångtexter. Sånt. Folk skrattar, för folk skrattar åt sånt, men det hjälper inte uppsättningen, själva berättandet. 

Du vet hur man i opera kan uppleva scenbilden som liten uppställd? Som poserad för ett fotografi? Solisterna och de något mindre rollerna vet ofta vad dom håller på med, men kören och statister, som ofta ska föreställa bybor, hov eller folk i staden, verkar ofta lite vilse, gör saker i största allmänhet, uppställda; som bybor lite osäkra på vem som känner vem, som hovfolk inte riktigt medvetna om deras inbördes rang, och som stadsfolk verkar dom ofta inte veta riktigt var dom bor eller varför dom plötsligt befinner sej mitt på torget. Det är givetvis inte deras fel. Det är en lat regissörs fel. Mej kan det störa enormt, eftersom solister och de mindre rollerna ofta inte vet hur de ska förhålla sej till dom, utan behandlar dom som en stor, grå massa. Och i det här fallet menar jag inte dom gånger när de ska föreställa en stor, grå massa. 
Jag kan uppleva samma sak här: Hertig Orsino kommer in, med sitt hov, två kvinnliga statister, och två av de manliga skådisarna, som förutom att spela sina vanliga roller även dubblerar som björnar, gladiatorer och här även som haremsherrar, med ett slags ansiktsslöjor av fransar, för att vi inte ska bli förvirrade.   Dom blir aldrig något annat än en levande kuliss. Dom anstränger sej för att verka naturliga, men det är i förhållandet till sin arbetsgivare, sin herre, som det skevar. Det är samma sak vid Olivia hov där de två statisterna dubblerar som hovdamer: dom släpps liksom inte in i spelet. Jag vet inte om det har att göra med att dom av kanske ekonomiska skäl inte varit med under det inledande repetitionsarbetet, men dom blir aldrig en del av det sociala livet: dom blir en slags levande kulss som ställer fram stolar, ställer in olivträd i kruka, flyttar stolar, reser olivträd i kruka som har vält och ställer bort stolar, under det att dom försöker verka som om dom hör till både hushållet och pjäsen. 

Många av de musikaliska styckena känns insprängda, stoppar upp, och jag blir inte klok på narrens roll: Endera står han utanför handlingen, kommenterar och sjunger sånger, och endera ingår han i Olivias hushåll. Det är lite som om Emcee i Cabaret skulle hyra rum hos fräulein Schneider och ha en scen där han försökte låna pengar till hyran av fräulein Kost, eller nåt. Antingen står man utanför, eller också ingår man, och om man gör båda måste det i scenenerna där man ingår finnas en blinkning åt publiken, som förklarar: det här är min berättelse.

Jag sitter också och funderar över scenrummets funktioner. Alltså, inte scenografin, utan det rum som ställs på repsal, de krav som ställs på det faktiska rummet, oavsett hur det dekoreras: en stol här, en björnskinnsfäll på golvet, en dörr här, någonting att stå på här, något att gömma sej bakom här. Detta slags sceniska möblerande känns stolpigt och styltigt. Man börjar en scen med att släpa in ett björnskinn, bara för att ett par senare i scenen ska kunna lägga sen på scenen. Man börjar en annan scen med att en av hovdamerna ställer fram en stol, bara av den anledningen att någon senare, i ett sceneri, ska sätta sej på den.
Mitt största problem med uppsättningen är att det inte flyter på. Det hela utspelar sej liksom i en konstant uppförsbacke. Inte ens i slutet känns det som om dramatiken rullar på av egen maskin. Det hela känns lite som en opera där kompositören tagit sitt partitur och gått. Det saknas något. 

Det hela är mest ett slöseri på så fina kläder. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Blev bjuden, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:

SKVALLER på Uppsala Stadsteater: 

"I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”

Låter det intressant? Här är resten: 


DET FLYGANDE BARNET på Orionteatern:

"DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven - 
DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner? 
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner. 
DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner? "

Låter det intressant? Här är resten: 




MORSNING OCH GOODBYE med Magnus Härenstam på Intiman:

"Först känner jag inte igen honom. Jag har läst att han har haft cancer, och jag tänker: är det där en peruk? Har cellgifterna gjort att han tappat allt hår, och detta är en peruk, och om detta är en peruk, varför valde han denna peruk? Han hår är fluffigt, lockigt, och på något sätt tycker jag nästan frisyren ser ut som om han ska spela den ”manligare” huvudrollen i La Cage aux Folles. 
Och jag minns plötsligt inte längre hur han brukade se ut."

Låter det intressant? Här är resten:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar