Listen,
I've got thirty-six expressions-
Sweet as pie to tough as leather,
And that's six expressions more
Than all them Barrymores put together.
Instead of just kicking me
Why don't they give me a lift?
It must be a plot,
'Cause they're scared that I got
Such a gift-well, I'm miffed-'cause
I'm the greatest star-
I am by far, but no one knows it!
I’M THE GREATEST STAR,
ur FUNNY GIRL,
musik av Jule Styne, text av Bob Merrill
”Du vet, Café Saturnus?” säger min vän Malvolio Morrhår i telefonen.
”Ja-a-a?” tvekar jag.
Det ringer en klocka från 80-talet, från en tid innan espresso, innan café au lait, till och med. Vanligt bryggkaffe och cigaretter, minns jag. Men jag är lite osäker på var Saturnus låg. Var det vid Vasaparken? Eller… var?
Jag sitter på min cykel, har precis börjat trampa, och kom på att jag inte riktigt är säker på vart det var jag skulle. Det är därför jag har ringt honom.
”Du cyklar uppför Birger Jarlsgatan, och sen, vid den andra biografen, inte Zita, den andra, svänger du höger…” förklarar han, fortfarande hemma i sin lägenhet i Vasastan.
Nu minns jag!:
”Okej!”
”Nästan precis mittemot. Eller bredvid, eller vad man ska säga…”
Han svamlar på om portar och gator, jag låstas att jag fattar, och vi lägger på.
Det är Sondheimkonsert på musikallinjen på Stockholms Musikpedagogiska Institut. Jag har aldrig varit på SMI, som man tydligen kallar det, och om jag någon gång har läst om det har jag nog trott att det hade något med meteorologer att göra. Men just den här kursen, Musikalkursen, är nystartad, och det här är första årskullen.
Vi går upp, upp, uppför trapporna, tills vi kommer så långt högt det går att komma. Under takåsen, skulle man kunna säga, till ett medelstort klassrum med en massa skolbänkar, och en mindre, förhöjd scen. Vår kompis, Claveria DuChopps, väntar där, och har bokat platser på första bänkraden.
Här irrar det runt elever klädd i frack, röd cape, förkläden eller nutida kläder. Jag tror mej känna igen Sweeney och Mrs Lovett från Sweeney Todd, och Rödluvan, givetvis, men fracken är lite svårare. Det kan vara antingen Follies eller A Little Night Music. Eller kanske till och med Assassins? Eller, jösses, det skulle kunna vara All I Need Is The Girl ur Gypsy?
Det finns två sätt att lära någon att simma: en himla massa lektioner på torra land, och så ett vadande ut till där vattennivån når halvvägs upp på låren, för några veckor av hundsimm, eller en snabb knuff i ryggen från bryggan. Här tillämpar man den senare modellen. Man låter eleverna ge sej på något som i de flesta fall är alldeles för svårt för dom, men man gör det av en mycket bra anledning: man visar vad som krävs, vad som saknas, vad som behöver läras. Och jag tror det ger en väldigt respekt för sitt kanske framtida yrke när man står där och märker allt man har kvar att lära.
Man ser klart och tydligt vilka som har gjort sin hemläxa, som lagt ner tid och övning, och vilka som bara förlitar sej på sin förmåga att hitta på något i stundens hetta, något som tyvärr inte räcker.
Man ser dom som överväldigas av rollens känslor och låter detta påverka sången, och man ser dom som inte känner något alls. Man ser som som är så inne i situationen att dom totalt glömmer bort texten, och dom som inte alls är närvarande, och därför glömmer bort texten. Man ser vilka som vågar ge sej ut på okänt vatten, som där och då lär sej något nytt, och vilka som gör som dom brukar göra: flyr in i säkra, trygga val, och presenterar sånt som dom alltid brukar funka.
Jag kanske hade önskat några mindre söndersjungna Sondheimlåtar, men jag förstår varför man har valt dom, och är mest glad för att ingen kommer in och sjunger Send In The Clowns.
Det är lite synd att inte alla sjunger på svenska. Dels för att de flesta inspelningar man hört av låtarna är på engelska, så det är väldigt svårt att göra något eget av dom, och väldigt lätt att bara sno en annan sångares version, rakt av, dels för att det är väldigt lätt att distansera sej från materialet när man sjunger på ett främmande språk. Det blir liksom ett filter mellan sångaren och sången. Något att fly till. Och i några fall märker man till och med att eleven inte ens förstår alla ord han/hon sjunger. Jag antar att det bara är ett misstag man bara gör en gång.
Det är en ganska jämn könsfördelning, och ibland, i klasser i ämnen där det oftast är fler kvinnliga sökande än manliga, kan det ge en viss kvalitetsskillnad mellan könen. Det kan ibland ha varit enklare för männen att komma in på utbildningen, och kvinnorna, som har haft större konkurrens, har haft högre krav på sej. I det här fallet kan jag notera att männen är mycket starka, i många fall klart bland de starkaste.
Det skulle vara intressant att se en sån här typ av konsert där man istället för att musikaliskt skulle ha arbetat med texten som om den vore talad, alltså lägga mycket tid där man alltså inte sjunger, utan arbetar som om sången vore en monolog, och sen, när man känner sej nöjd med scenframställningsarbetet, inför sången. Sondheim är tillräckligt bra för ett sånt experiment.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter @enIVeckan
Om du gillade det här kanske du gillar:
MUSIKALAFTON MED MUSIKALSUPERTVÅORNA, konsert på Kulturama:
"När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor.
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svara han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför. "
Låter det intressant? Här är resten:
SHOWCASE: JERSEY BOYS på Chinateatern:
Det börjar, och jag är glad att stolen har nackstöd, för här är det fara för whiplash. Jag vet att det inte började med confettiraketer, men det känns som om det började med confettiraketer. Och rök. Massor med rök.
Men det börjar, i verkligheten, med musik. En efter en gör de fyra huvudrollsinnehavarna entre nerför en trappa, sjungande låtar som jag inte tror det finns någon som inte har hört förut.
Och det fräsiga är att med varje ny entré avslöjar man någon man lyckats hålla hemligt, vilka som har huvudrollerna...
Låter det intressant? Här är resten:
EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD på Dansmuseet:
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat.
Låter det intressant? Här är resten:
Kul att du lägger upp bilder på artister som inte ens fått veta att du tänkte lägga upp det på nätet. Inte direkt schysst stil. Man måste alltid kolla med folk innan man postar på nätet
SvaraRaderaJag tror nog att om man ställer sej på en scen så är nog inte anonymitet en prioritet, men om någon av dom hör av sej kan jag fotoshoppa bort den personen, inga problem. I den här branschen brukar man vilja syns, eller har jag missförstått något?
SvaraRadera