Det skulle vara väldigt lätt för mej att börja såhär:
Det bästa på scenen är en ryamatta.
Men det är inte så jag vill rapportera om teater. Mina dagar som Dorothy Parker-wannabee är sen länge över. Bitch is not the new black. Så vad återstår? För det här är en föreställning som är väldigt lätt att hata. Den handlar om en rik familj; far, mor, son, hund och hembiträde, som fiser, obducerar, spyr, skiter, menstruerar och slutligen dör.
Vi är ganska chockade, jag och min kompis Prosopagnosias, när vi skamset snabbt, med våra ytterkläder som skydd, likt paparazziskygga kändisar, skyndar genom lokalen, uppför källartrappan och ut till tryggheten på Brunnsgatan.
Det känns som om vi blivit matförgiftade av konst. Teaterförgiftade.
Vi kan inte hjälpa det: rent hat spys ut över rännstenen så fort vi kommer upp i ljuset.
Att säga att man hatar något är inte vidare konstruktivt. Man måste specificera vad det är man hatar.
Välspecificerade anledningar att hata föreställningen fullständigt spys fram och landar på trottoarkanten.
Jag börjar om.
Att specificera vad man hatar är inte vidare konstruktivt. Man måste kunna artikulera varför man hatar det.
En välartikulerad kaskad av anledningar varför man hatar det man hatar skvätter fram och rinner nerför husfasaden.
Ett nytt försök.
Att artikulera varför han matar något är inte vidare konstruktivt. Man måste fråga sej varför någon väljer att framföra något som är så hatbart.
En sista torrhulkning. Det finns inget mer att spy upp. Vi behöver luft. Vi börjar promenera.
Varför väljer dom att framföra något så hatbart?
Jag har alltid haft intrycket att Teater Brunnsgatan 4 är en ganska kreddig teater. Alan Edwall. Kristina Lugn. Lena Nyman. Staffan Göthe. Staffan Westerberg. Jag har inte varit där på väldigt, väldigt länge. Edwall dog. Lugn tog över. Och nu är det hennes dotter Montelius som styr. Och skriver. Och regisserar. Och står på scenen. Man måste vara en mulitibegåvning för att klara av alla det där. Och det krävs en verkligen talang för att misslyckas med alltihop.
För det är det jag tror detta är: ett medvetet val. Ett slags experiment?
Det här känns som ett lustmord på en teater, en tradition, en föreställning, flera karriärer och en konstform. Varför? Vad vill man åstadkomma?
Vi känner oss lite som Watson och Sherlock när vi promenerar uppför Brunnsgatan, diskuterandes, gestikulerandes, analyserandes. Jag är Sherlock, bara så ni vet. Sherlock som spelad av Benedict Cumberbatch.
Dom kan väl inte på allvar tycka att detta är något värt att visa upp?
Vill man sänka teatern?
Har deras hyreskontrakt upphört?
Är dom fulla?
Varför skäms dom inte?
Varför ställer dom inte in?
Elementärt, min käre Watson.
Elementärt vaddå?
Jag kommer hem och letar upp Montelius på Facebook. Hittar länkar till en artikel hon har skrivit för expressen. Börjar läsa.
Det handlar om Sveriges Teatrars krav på omedelbar begriplighet. Att allt är besvarat. Att man som publik inte ska behöva ställa sej några frågor.
Jag håller inte nödvändigtvis med, och känner inte direkt igen mej, även om jag kan hålla med om att där man kan hitta flera tolkningar på en Shakespearpjäs är det svårt att tänker sej många varierade möjligheter av iscensättningen av En Familj, Osage County, men -
Cue: Mozarts Eine Kleine. Bildkollage av mej rynkande pannan, bläddrande bland papper, knapprande på mitt tangentbord.
- jag känner mej plötsligt lite som Julia Roberts. Julia Roberts i The Pelican Brief. Eller Julia Roberts i Erin Brochovich. Fasiken, det är inte var dag man får känna sej som Julia Roberts, så jag njuter i fulla drag. Skicka in Richard Gere och låt mej dö i sockerkoma, när vi ändå håller på.
Närbild på mej, framför min iMac, när jag plötsligt fattar. När jag inser. Hela Grejen.
Cue: Händels Dixit Dominus.
Jag fattar. Det är viktigt att detta inte blir bra. Detta är ett experiment som ska visa hur illa det blir om teatersverige inte vaknar upp, känner kaffedoften, gör avbön. Detta är hur det skulle bli om allt från början redan är besvarat. Om man vill visa hur dåligt något kan bli så kan man ju inte göra sitt bästa, eller hur? Man måste göra sitt sämsta.
Sämsta manuset nånsin. Sämsta regin i mannaminne. Så dåliga skådespelarinsatser att man undrar om dom gått någon utbildning alls, även om google svarar Scenskola och Mimlinje. Oinspirerad scenografi. Kostym så illa att skaparen inte ens står nämnd in programmet.
Det är en komedi, på publikens bekostnad. Dom skrattar åt oss, när vi inte skrattar åt dom. Vi blir utnyttjade, för att bevisa en tes.
Detta är framtiden, Teatersverige, säger Montelius.
Bring it on, säger jag. Ni trodde jag inte skulle ifrågasätta något, men jag gjorde det, och jag - ta-da! - avslöjade er!
Jag, vi, publiken, vann!
Jag önskar bara att ni kunde ha visat hur bra er framtid skulle kunna bli istället för att visa hur dålig Sveriges Samlade Teatrars kommer att bli.
Säger jag, Sherlock Holmes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar