Vi står kvar utanför, efteråt. Det har börjat regna, så vi håller oss under överbyggnaden vid Boulevardteaterns entré. Foajépersonalen låser dörrarna. Börjar dammsuga. Vi diskuterar det vi har sett.
Det handlar om Charlie Rivel, som under första världskriget var Hitlers favoritclown. Han var inte en nazist, men han var inte heller antinazist. Han var en underhållare, och trodde kanske det var nog. Hans clownpartner, som tar ställning och kritiserar regimen, skickas till koncentrationsläger precis innan det är dags att uppträda för Hitler. Han skaffar en ny clownpartner, och nu vill också en nazistofficer vara med i showen. Allt är inte sanning. Men allt är inte lögn. Och det finns en låtsaspistol. Och en riktigt.
Det här är en härligt komisk, otäck hyllning till clownkonsten. Och den är nästan jävligt bra. Kostym, scenografi, clownerierna och användandet av det två skärmarna är mycket imponerande.
För mej är det regin som är lite luddig. Jag förstår inte karaktärerna, ibland. Eller dom konstnärliga valen. Jag förstår inte Charlie Rivel. Vad är det han vill? Om det är så att han, när hans clownkompanjon kritiserar regimen inför en nazist, ska tycka att det är lika ofarligt som när vi i Sverige kritiserar politiker, att det är lite tjafs om olika livsåskådningar, så köper jag det inte. Jag förstår inte om det är meningen att han ska vara ignorant eller helt enkelt inte bry sej. Jag förstår inte ens om han tar ställning genom att inte ta ställning, eller om han helt enkelt inte fattar om det finns något att ta ställning till. Det hela snurrar runt honom, men jag fattar inte var han står.
Valet att inte göra nazisten hotfull är också lite förvirrande. Jag förstår att man vill göra honom mer mänsklig, men om han inte kommer in och gör en maktdemonstration borde han kanske istället försöka övertyga dom om sin politiska ställning? Ska han vara ointelligent?
Och jag förstår inte Witzi, som clownen skickas till koncentrationslägret i första akten. Jag fattar inte om han skämtar trots att han inser faran, eller om han skämtar för att han inte inser faran. Hans fru har skickats till koncentrationsläger, så han borde väl inse att det finns en verklig fara? Han verkar så insatt, och så plötsligt verkar han inte ana någonting.
Jag tror att det helt enkelt har missats att berätta för publiken riktigt var personerna står, och hur mycket dom vet. Jag blir förvirrad. Kanske finns det inte i manus?
Därför är det väldigt skönt när Daniel Goldmann kommer in på scenen. Han är glasklar, intressant, övertygande. Ibland är det väldigt skönt att aldrig ha sett en viss skådis förut. När han först kommer in på scenen är det som klarinettist, och när han har sina först repliker tänker jag:
Den där klarinettisten har bra bett i repliken.
Väldigt bra bett.
Den där klarinettisten är lika bra som vilken skådis som helst.
Tack gode gud för den där klarinettisten!
Vänta… det där är ingen klarinettist; det är en jäkligt bra skådis som kan lira klarinett!
Det är honom vi har suttit och väntat på!
Plötsligt lyfter hela föreställningen. Det är riktigt, riktigt spännande. Alla andra bleknar bort, blir till biroller. Den sista stora scenen blir magiskt, på gränsen till vad jag står ut med. Jag bryr mej inte om att jag inte fattar nazisten eller förstår Charlie Rivel, jag ser pjäsen genom Daniel Goldmanns ögon. I hans ögon är nazisten farlig. I hans ögon ser jag de förutsättningar som behövs för att göra det hela gastkramande. Jag köper honom, och det räcker. Han ger det hela värdighet.
Utanför Boulevardteatern har det slutat regna. Vi börjar promenera nerför Götgatan. Vi pratar om teater. Det är viktigt hur man gör teater, men viss teater är det nästan mer viktig att den helt enkelt bara görs.
Tyckte du om det? Då kanske du gillar:
UT
"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html
NIJINSKIJ
"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar