JONAS GARDELL: MITT ENDA LIV, Jessica Heribertsson, Johanna Eriksson, Joanna Perera, föreställning 67 2013

Det här var första publikerepet av en föreställninga som inte känns färdig, så jag tycker inte att jag kan bedöma den rättvist, eftersom det uppenbarligen kommer att ske massiva strykningar och förändringar, både i texten och av personalen på scenen, i koreografi och bland kostym, och eventuellt reparation av Maxims luftkonditionering. 
Det känns som om Jonas Gardell försöker bli Sveriges svar på Bette Midler, utan att ha de förutsättningar som krävs. Lämna sången till de som kan sjunga. 
För mej finns det tre anledningar att gå och se showen: Jessica Heribertsson, Johanna Eriksson och Joanna Perera. De borde ha fått mycket mer att bita i. 

JULIA OCH ROMEO, föreställning 66 2013

Det här var en föreställning jag inte tyckte om. Mycket hade att göra med att vi gick på en dagsföreställning som tydligt riktade sej mot skolungdomar, och att vi lyckades få biljetter på andra radens vänstra del. Vi såg lite mer än halva scenen och det var en riktigt otrevlig stämning i publiken. 
Men det hade kanske inte stört om det funnits något nere på scenen som attraherat. Sen kanske ska tilläggas att jag fullkomligt avskyr historien om Romeo och Julia (och West Side Story). Varför investera en massa tid i två ungdomar som man vet kommer att dö, och som inte ens är vidare intressanta på vägen? För mej har det alltid känts som en historia för olyckligt romantiska tonårflickor.
Också bör tilläggas att jag inte är vidare bevandrad i dans. Är det inte sexigt, roligt eller snyggt så har jag väldigt svårt för att inte börja analysera: Varför ser båda gängen likadana ut? Varför rullar dom? Hur ofta kan man rulla runt med dom här vagnarna. Vad kul det skulle vara om man inte använde segways fullt så mycket. Varför ser dom ut som om dom är klädda av Filippa K? Sköt Julias pappa henne? Hur dog Romeo? Vad vill man säga? Vill man säga nåt? Säger man det man vill säga på ett sätt så man förstår det som försöker säjas?
Det var en mycket lång föreställning för mej. Jag hade inte riktigt insett att Mats Eks dansspråk hade blivit lika rigid som den klassiska balettens och kände mej ganska underväldigad.
Det var som en opera där det går åt väldigt mycket ord för att säga väldigt lite. Här dansas det en himla massa där det känns som om hälften skulle kunna vara nog. Men jag gillade musiken.

DE 39 STEGEN, föreställning 65 2013

Den här föreställningen är ett teatralt återberättande av Hitchcocks klassiska film De 39 stegen, och det är en slags teater som jag älskar. Den har fantasi, lek och teatermagi. Jag såg den här föreställningen för några år sen i New York, och tack och lov har man inte ändrat mycket i den svenska versionen, speciellt inte vad gäller scenografi och scenerier. 
Robin Stegmar är klockren i huvudrollen som den mordmisstänkte, flyende mannen, och Cecilia Fors gör några fantastiskt roliga karaktärer i första akten. Johan Ulvesson, var tyvärr tvungen att hoppa av produktionen på grund av sjukdom, och när man ser Peter Dalle på scenen kan man inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om han hade fått spela med sin gamla Lorrykompis. Men hatten av för Morgan Alling som hoppade in och rädda showen, för att inte säga stal showen. Han är fantastisk i varje insats, och han arbetar med en exakthet, smakfullhet och variation som gör att jag inte kan tänkta mej föreställningen utan honom. Jag tror inte att jag någonsin vill se honom i en föreställning där han bara spelar en roll. Hans värdshusvärdinna, polis, minneskonstnär och underklädesförsäljare är fyra vitt skilda personer, och han har plötsligt hoppat upp på min lista över beundrade skådespelare.

FROM SAMMY WITH LOVE, Manus och regi Jonna Nordenskiöld, Scenografi och kostym Sven Haraldsson, Ljus William Wenner, Ljud Ola Stenström, Ljud Lina Nilsson, Koreografi David Dalmo, Mask Patricia Svajger, Kapellmästare Joel Sahlin Musiker Magnus Anderfjärd Musiker Johan Bengtsson Musiker Carl Flemsten, med Karl Dyall och Rennie Mirroföreställning 64 2013

Detta är flera föreställningar i en: Den är ett drama om rasism och faderskap passande Dramaten eller Stadsteatern, en biografisk show om Sammy Davis Jr passande Börsen eller Oscars, en dans- och sångförestälning passande Berns eller Grands Julbord, eller en intim liten föreställning om Kalle och Rennie passande Stadsteaterns Soppteater. 
Som ren show är detta fantastiskt: inga klädbyten (om man inte räknar kavaj av och kavaj på och lite plommonstop här och var), inga stora scenbyten (om man inte räknar svarta podium som flyttas hit och dit, förstorade foton ur Sammy Davis Jr.s liv, en plötslig vit backdrop, lite konfetti och plötsliga glitterbokstäver, ingen bensprattlande ensembel som kommer in och gör grovjobbet medan stjärnorna frontar. 
Som drama är det mycket tänkvärt. Man drar paralleller mellan Sammy Davis Jr.s liv och den rasism han fick utstå och den rasism i Sverige som vi inte talar om: den konstnärliga rasismen på scenen. Kan en svart kvinna spela Evita? Får en kvinna med asiatiskt ursprung någonsin spela något annat än thailändsk hora? Kan en man från mellanöstern spela MacBeth utan att det anses som ett konsnärligt grepp? 
När Sammy Davis Jr. var på toppen av sin karriär gifte han sej med en vit starlet från Sverige som precis hade fått ett filmkontrakt i Hollywood. Sammy bombhotades och fick hatbrev. Men kvinnans karrär var över. Hennes kontrakt med filmbolaget revs och hon blev bara fru Sammy Davis Jr, mor till hans barn och slutligen hans exfru. En vit kvinna lämnad ensam med sin svarte mans barn, på samma sätt som Kalle och Rennies mammor lämnades ensamma med sina barn. När jag såg föreställningen kunde jag inte låta bli att tänka på den parallellen. Kalle och Rennie är på något sätt Sammy Davis jrs barn.

SUFFLÖREN av och med Andreas T Olsson, Kostym Barbro Hellsing Ljus Arne Lindberget, Mask Mimmi Lindell, Vän i salongen Gösta Ekman på Dramaten, föreställning 63 2013, recension

En helt magisk föreställning. Den är skriven av skådespelaren Andreas T Olsson som examensarbete på STDH, och nu har Dramaten tagit in den för att den ska ha möjlighet att ses av en större publik. Bra jobbat, teaterchefen! Detta är inte en föreställning som borde ses, detta är en föreställning som MÅSTE ses. Jag gillar monologföreställningar, därför att för mej är det essensen av teater. En ensam man på en tom scen och jag ler från öra till öra. Gå och se en masterclass i skådespeleri. Såhär ska det göras!!!

Om du gillar det här kanske du gillar:

NIJINSKIJ

"För det känns plötsligt som om jag har fått en hjärnskada. Jag förstår inte. Jag hör vad hon säger, eller, jag hör att hon säger, men orden blir inte annat än ord, än ljud, än läten. Jag får inga bilder, jag hittar ingen logik. Jag är som en hund. Jag lyssnar på tonfall. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

VAKARES VARGTIMMA

"Något är fel, för mej. Det går för fort. Det är som om man försöker klämma in en sextio minuters monolog på fyrtiofem minuter. Allt blir lite forcerat. Jag som älskar tankeprocessen hinner inte med. Rollens vilda associerande känns regisserat, bundet, påpiskat, koreograferat. Jag vill ropa:

”Bryt! Ta det lugnt! Börja om!”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/vakares-vargtimmar-av-och-med-conny.html


NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR

"Jag ska se…? 

Vad var det pjäsen hette nu igen? 

Hela dagen har jag blivit tvungen att gå tillbaka till mina anteckningar för att kolla upp titeln. Jag vet inte varför det är så. Jag får liksom ingen tydlig bild. Nattens Stjärnor ger mej en bild. Och Nattens Stjärnor Lyser ger en bild. Men jag tror att det är Här:et i titeln som helt förvirrar mej. Var är här? Var är vi? Efter att ha sett föreställningen är jag fortfarande lite osäker på var vi var. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/nar-vinterns-stjarnor-lyser-har-av-mona.html

PRISCILLA - QUEEN OF THE DESERT, på Göta Lejon, föreställning 62 18/9 2013

Medverkande Bernadette Björn Kjellman Tick/Mitzi Patrik Martinsson Adam/Felicia Erik Høiby Bob Mikael Tornving Diva Pernilla Wahlgren Diva Lisa Stadell Diva Anna Werner Marion / Ensemble / sångkapten Annika Herlitz Cynthia / Ensemble Caroline Sehm Miss Understanding / Ensemble / US Jimmy 1 Joel Almroth Frank / Ensemble / US Bob 2 Niklas Löjdmark Chressman Gloria Hole / Ensemble  / US Miss U 1 & Tick 1 David Sigfridsson Jimmy / Ensemble / US Miss Understanding 2 Daniel Mauricio Johansson Shirley / Ensemble Tezzla Flormo Ensemble / US Frank 2 Daniel Gill Ensemble / US Felicia 2 & Gloria Hole 1 Henrik Jessen Ensemble / US Bob 1 & Bernadette 2 Magnus Borén Ensemble /US Bernadette 1 / danskapten Nils Sundberg Ensemble / US Frank 1 Johan Klarbrant Ensemble Andrew Gordon Watkins Swing / danskapten Tommy Englund Swing / us Adam Henric Flodin Swing Johanna Halvardsson     Kapellmästare, keyboard Kristofer Nergårdh Keyboard Niklas Tinnborg Gitarr Esbjörn Öhrwall Trummor Andreas ”Habo” Johansson Saxofon Andreas Andersson Trumpet Jakob Gudmundsson Trombon Staffan Findin Bas Peter Forss Slagverk Thomas Bergquist Kreativt team Göta Lejon, Nullarbor Productions och MGM on Stage presenterar Priscilla Queen Of The Desert The Musical.  Based on the Latent Image/Specific Films Motion Picture. Distributed by Metro-Goldwyn-Mayer Inc.  Manus Stephan Elliott och Allan Scott Regi Simon Phillips Biträdande regissör/director in house Edward Af Sillén Översättning Calle Norlén Koreografi Ross Coleman och Andrew Hallsworth Biträdade koreograf Andrew Hallsworth Musikaliskt ansvarig, arrangemang Stephen ”Spud” Murphy Musikaliskt ansvarig Sverige Kristofer Nergårdh Orkestrering Stephen ”Spud” Murphy och Charlie Hull Scenografi och busskonstruktion Brian Thomson Kostymdesign Tim Chappel and Lizzy Gardiner Maskdesign Cassie Hanlon Ljusdesign original Nick Schlieper Ljusdesign Sverige Per Hörding Ljuddesign original Michael Waters Ljuddesign Sverige Jacob Julin Producent Göta Lejon Åsa Holmgren Exekutiv producent Göta Lejon Kristjan Ra. Kristiansson

Om man bara ska gå och se en musikal dom senaste fem, sex åren, är Priscilla - Queen of the desert vad du borde skaffa biljetter till. Det känns plötsligt som om Broadway har kommit till Stockholm. Hela maskineriet; aktörer, ljus, kostym, scenografi, musik, ljud, koreografi och framför allt regi, fungerar. Och det känns som om dom utomlands också har en yrkeskategori som vi i Sverige saknar: förmågan att få allting att bara rulla på. Inga tradiga övergångar och inga longörer, man berättar en historia på det mest effektiva sättet, med mesta möjliga underhållning insprängd. Det är trolleri, magi, och det är precis det jag vill se när jag går på teater.

ETT BLOSS FÖR LENA NYMAN, föreställning 61 2013

• Det här är inte direkt en föreställning man behöver springa benen av sej för att se. Jag vet inte riktigt vad det var dom ville säga. Långa scener ur hennes teaterföreställningar förutom dom väntade klassiska sångerna blandas med en ganska ytlig biografi över hennes liv. Tydligen finns en massa ica-kassar med hennes dagböcker och personliga papper i ett bibliotek någonstans, och med så mycket att ta av känns det lite futtigt att inte kunna komma fram till en sammanfattning eller en analys. Man citerar, kopierar och tillför inte speciellt mycket. En så fascinerande skådespelare och person förtjänar bättre. Man hade inte så mycket att säga, helt enkelt.
• 

TITANIC OR THE ART OF FAILURE, föreställning 60 2013

Oj, det här var en föreställning jag verkligen älskade. Den handlar om misslyckande och man använder Titanic som exempel på det ultimata misslyckandet, och det underbara är att dom misslyckas med att framföra en föreställning om misslyckande. Jag skrattade högt nästan hela tiden. Tre skådisar som också spelar musik och sjunger. Det är opretentiöst, levande och totalt överraskande hela tiden. Gå och se!