måndag 9 april 2018

STOCKHOLMSDJUR, Kilen, 14/3, Föreställning 7, 2018


Manus David Book, Regi, scenografi, kostym Henrik Bergström och David Book och Johanna Rane, Medverkande Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane

Jag kommer aldrig att kunna se på svanar på riktigt samma sätt igen. När David Book och Henrik Bergström, klädda i vita polotröjor, som det arkitekturintresserade, gifta gay-svan-paret, kommer unglidande på varsin hoverboard, ljudslöst, liksom svävande över scengolvet, då är det magiskt.
Nu när jag tänker efter kommer jag nog inte att kunna se på hoverboards på samma sätt igen, heller. 

Jag känner bara till dramatikern David Book som skådespelaren David Book, och bara från Dramaten, i uppsättningar som JOHANNAOIDIPUS/ANTIGONEDET BLÅSER PÅ MÅNENWERTHER och NECRONOMICON. Men jag är väldigt glad att jag lärde känna författaren, också, för det här känns som något nytt, och intressant. 

Teater, när det är som värst, får mej att känna mej undervisad, inte underhållen. Jag vet, underhållning är inte ett fint ord, men, ärligt talat, är det inte därför vi går på teater? Om själv ordet Underhållning besvärar, kanske jag för föreslå stimulera? Vi går på teater för att bli stimulerade, i motsats till uttråkade. 
Och, ärligt talat, det är inget fel med undervisning, det är mer känslan av att bli undervisad som jag vänder mej emot. Den får mej att känna mej som om jag borde känna mej underlägsen, vilket jag inte gör, inte längre. Som om andra tycker att de vet bättre. Vilket de säkert gör. Jag är inte vidare smart, men jag går inte på teater för att få mina brister utpekade, jag går för att bli - wait for it - stimulerad.
Jag brukade, förr, när jag var ung, yngre, känna det som om jag stod utanför kulturen, och dom därinne, kulturadeln, hade alla svaren. Det var som om dom var trendsättare och jag ville egentligen bara veta vad, och vilket märke, som var inne, så att jag också, på något sätt, kunde tillhöra. Duchesse, Snowboots och ChanelIssey Miyake, Vans och spandex? Är tubsockor lika inne idag som igår, för dom var väl, är väl, inne? Var Dramatens uppsättning av Mia-Märta Muckes Varm Korv Boogie ett mästerverk eller bara ren tortyr? Jag menar, jag hade ingen aning, jag höll på att somna mest hela tiden, men det var bara bara för att jag inte förstod. Hade någon bara förklarat för mej vad det var som var så bra så hade jag säkert fattat och förstått. Om det nu var bra det var?
Med tiden har jag lärt mej att jag definierar min omvärld, den definierar inte mej. Jag har makten, inte nån slags mer eller mindre ansiktslös åsiktselit.  Dom blir bara viktiga om jag ger dom vikt. 
Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Det handlar om olika djur i Stockholm. Storstadsdjur, som råttor, svanar och änder, porträtteras som hur de skulle vara om de vore moderna människotyper. Det är lite som Beatrix Potter möter Kvarteret Skatan, liksom. Vi  möter mäklar-kråkan som försöker övertala kossan att sälja sin bostad på Skansen, bäverföräldrarna som är lite oense i hur man bäst uppfostrar sin son, gräsanden som har festat till det och ännu inte funnit kärleken, och populär-pretto-författaren/föredragshålleren/journalisten af Mullvad, som skriver en bok om den döende råttan Kalle, och sen låter honom framställas som ett får av en rapphöna från en amatörteatergrupp. En slags moderna Fontains Fabler, men nästan tvärtom: som om människotyper hade valts ut för att illustrera djur, inte tvärtom.

Det är mycket välspelat, på ett nästan underdrivet sätt. Man föreställer inte djur, man föreställer typer, men man tar karaktärerna i sånt försvar att de aldrig blir parodier. 
Eftersom man bara är tre skådisar, och det finns många fler roller, så blir det en massa dubblerande, och här har man tillvaratagit chansen att få variera sej: Alla spelar varierande kön, varierande åldrar, social status och man flänger från komedi till det lite mer allvarliga och samhällskritiska.

Det är inte svårt att göra en entre, i den här typen av berättande, där få föreställer flera, men det är lite svårare att göra en snygg sorti. För några år sen såg jag en drag-showgrupp bestående av tre män som föreställde en massa sångerskor, vilket givetvis medförde en massa snabba kostym- och perukbyten i kulissen. För det mesta var det en slags scenisk stafett: när Lena Ph går av och lämnar över scenen till Madonna, står Whitney i vingen och byter om till Diana Ross. Några gå gånger kunde man framföra en duett, men det innebar att den tredje personen, som inte var Donna Summer eller Barbra, bara hade en vers och en refräng av Enough is Enough på sej att byta om från Lady Gaga till Sia. 
Vad jag vill  komma fram till är att det kanske inte är så svårt att komma in som Carola, men det är svårare att hitta en logisk och tillfredställande anledning för henne att gå av scenen. Inom dragshow brukar man i de flesta fall lösa det att den avgående antingen blir sur och går, eller skräms av scenen.
Jag har aldrig egentligen tänkt på det förut, men roller i pjäser gör väldigt sällan sorti, eller hur? Det är inget man tänker på i alla fall. Hamlet, gör entré, visst, men jag har aldrig tänkt på om han nånsin säger ”Nej, nu tar jag och går ut i köket och gör en macka…” och sen gör en aktiv sorti. 
Det brukar väl mer vara så att roller går av först när scenen är över?
Här, där en av bävrarna inte kan komma in om inte kossan går av - eftersom de spelas av samma person - har man varit tvungna att vara mer uppfinningsrika. Det är inte bara det att skådespelaren måste gå av för att kunna komma in, det måste också finnas tid till kostymbyte. Några gånger har man löst det väldigt intressant, genom att låta rollen ha dialog från kulissen, antingen som karaktären som just gjort sorti, eller som den som är på väg in. 

Gruppen, kollektivt, står för regin, vilket kanske säger något ofördelaktigt om behovet av regissörer, men jag antar att alla - i motsats till ingen - har regisserat. Jag har längre trott att regissören var något nödvändigt, men jag är inte lika säker längre.

Scenografin, också den skapad av gruppen, är ambitiös: där många kanske hade nöjt sej med svart golv, bakgrundsprojektioner och lite handrekvisita, har man - förefaller det - tagit en tripp till Bauhaus och löpt amok bland byggnadsmaterialen. Omålade OSB-skivor - en slags spånskiva, men med grövre träinslag, där man verkligen kan se stora träflisor - täcker golvet, och man har också av samma material byggt kuber, lådor, lårar och kistor, som skjuts runt på scenen, eller rullas in med en manuell gaffeltruck. 

Också kostymerna är ett kollektivt beslut, och de är väl valda. De antyder, snarare än föreställer, och i de flesta fall skulle nog inte någon på tunnelbanan reagera om skådisarna skulle åka hem i dom.

Jag är ganska totalcharmad redan från början. Utan att vara medveten om det har jag lyckats pricka in den sista föreställningen, och den något lätträknade publiken verkar bestå av såna där vänner som har lovat att komma, och till slut inte har några ursäkter kvar: jag ser en hel del blombuketter och presentpåsar, sånt som borde delats ut på premiären, om personerna hade kunnat närvara. 

Kanske hade jag önskat en lite starkare röd tråd: nånting som band ihop alla de kuplettlika scenerna, för efteråt hade jag ganska svårt att tydligt redogöra för vad det var som hade hänt. Jag hade väldigt starka intryck från olika scener, men inget tydligt, övergripande skeende, i den ordning allting hände. Det var lite som en musikal bestående av fantastiska sånger, men med en något svag handling, som absolut är helt okej, men eftersom man på alla andra plan presterar så mycket starkare, hade det varit tillfredställande med en mer utvecklad fabel.

Som bög brukar jag uppleva mej som ganska underrepresenterad på den svenska scenen. Och nu menar jag i ett sammanhang där det normrytande inte står i centrum, utan i berättelser där en bög eller flata bara ingår som en gänget, utan att det handlar om aids, hiv, homofobi eller män som klär sej i damkläder. Såhär på rak arm kan jag bara minnas en föreställning där det förekom homosexuella män och deras sexualitet inte var en del av en scenisk konflikt, och det var 2014, på Dramatens Lilla Scen, i Tobias Theorells uppsättning av Anja Hillings SVARTA DJURET SORG
Det kanske är därför jag är lite extra svag, och tacksam, när två svanar rullar in på hoverboards.

Jag går från föreställningen med känslan av att ha sett något nytt, något unikt, något som borde ha ett liv utanför några få föreställningar nere i Kulturhusets källare. Och jag pratar inte bara om andra uppsättningar, på andra platser. Jag pratar om att utveckla, expandera, om en webserie, ett teveprogram, en film. Vad händer när kossan går i pension? När bäverparet vinner på lotto? Kan en katt sitta i kassan på Konsum och tråna efter duvan som varje dag kommer in och pantar flaskor? Vad händer med ekorren som tappat modet?
Jag menar, jag vill veta.

Här är Parterrens Hemsida.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."


En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern: 
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 


ILYA på Kulturhuset Stadsteatern: 


När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar