BUDSKAPET TILL MARIA, Dramaten, Genrep, föreställning 1127/3 2018.

Av Paul Claudel, Översättning Maria Björkman, Regi Wilhelm Carlsson, Scenografi och kostym Marcus Olson, Ljusdesign Markus Granqvist, Musik Gustav Lindsten, Peruk och mask Nathalie Pujol, med Maria Salomaa, Johan Holmberg, Jennie Silfverhjelm, Otto Hargne, Claes Ljungmark

Det är lite svårt att tycka om Paul Claudel, och inte bara för hans ganska komplicerade katolska pjäser. Han var konservativ, politiskt stod han långt till höger, han anklagades för att vara antisemit, men tog starkt avstånd från nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Han nominerades till nobelpriset sex gånger utan att vinna. 

Som ung var han ateist, starkt påverkad av Arthur Rimbaud och Symbolismen, men blev frälst när han 18 år gammal lyssnade på vesper i Notre Dame de Paris, på juldagen 1886. Han arbetade som diplomat i 43 år, och var länge stationerad i bland andra New York, Kina, Prag, Frankfurt, Hamburg, Rio de Janeiro och Köpenhamn.

Det handlar om Violaine, en bond-dotter i Frankrike under slutet av medeltiden som kysser en leprasjuk katedralbyggare, för att förlåta honom för att han försökt våldta och döda henne, och så ger hon honom sin förlovningsring för att finansiera hans fortsatta byggande. Detta observeras av hennes yngre avundsjuka, elaka syster, som skvallrar för hennes fästman, men han tror henne inte. Givetvis utvecklar hon lepra, hennes far överger familjen för att vallfärda till Jerusalem, och hennes syster gifter sej med hennes fästman, och själv måste hon lämna hemmet. Senare uppsöks hon av sin syster som bär på sitt döda barn, och som kräver att hon ska be till gud att återuppväcka det, vilket sker, och som tack försöker systern döda henne genom, att putta ner henne i ett sandtag. Hon överlever, och hittas av hennes far, på väg hem från sin resa, och kånkas hem, där hon dör.

Nej, det är ingen komedi.

Camille Claudel

Det är lätt för mej att dra paralleller med dramatikerns eget liv: Pjäsens Maria, som fördrivs för sin sjukdom, skulle kunna vara hans egen äldre syster, den psykiskt sjuka skulptrisen Camille Claudel, som han lät spärra in på mentalsjukhus, och bara besökte sju gånger under de 30 år hon satt instängd.

Pjäsens yngre avundsjuka syster är en blandning av honom själv och Louise, en verklig, avundsjuk, syster. I pjäsen överger fadern familjen, i verkligheten var det resten av familjen som flyttade till Paris, bort från fadern, som stannade på landet för att försörja dom.

Dramatikern med en byst föreställande honom själv,
skapad av hans syster. 

Det är en väldigt pratig pjäs. Väldigt pratig. Sådär pratig att man liksom lägger in små scenerier bara för att det ska hända något på scenen. Regissören har satt upp flera operaföreställningar, och detta känns lite som en uppsättning av PARSIFAL där man strukit musiken.

Men det finns något frigörande i de stunder man vågar vara stilla, när man inte rör sej bara för att röra sej. Texten kommer fram, och det talade ordet blir viktigt. 

Jag har också lite svårt för hur styvsystern framställs. Från första stund, när vi ser henne spionera på Maria, vet vi att hon är ond. Hon spelar ond, som skurken i en barnsaga, med nästan pantomimisk tydlighet. Jag hade nog föredragit om jag undan för undan förstått vad för slags människa hon var. Visserligen var det ett genrep jag såg, så kanske tonar man ner något av tydligheten. 

Varje gång jag ser Gunnel Fred på scenen vill jag bara ha mer. Hennes degknådande mamma är underbart naturligt och förståelig, speciellt i en pjäs med så abstrakt problematik. Jag vill se henne som Mutter Courage, som Marie Antoinette, som Hanna Jarvis eller Lady Crom i Stoppards ARCADIA, eller varför inte som Gertrude Stein i Marty Martins underbara monolog?

Men den stora behållningen av den här uppsättningen är inte pjäsen, tolkningen, regin, skådespelarprestationerna, utan produktionens fysiska skönhet. Scenrummet byggs av några enkla möbler, och rum skapade av långa, smala, vertikalt ställda brädor, men det är röken och ljuset som leker däri som bildar magin. Det är en nästan japansk zen-minimalism, rustikt uttryckt. 

Klimt

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 

Ofta har jag väldigt svårt för när man bedömer och fördömer det förflutna utifrån moderna förhållanden. Med detta sagt har jag stora problem med att inte se på detta med nutidens filter. Ta till exempel första scenen: Violaine, en 18-årig flicka, övertalar tjänarna att ge henne gårdens nycklar så att hon mitt i natten kan vänta på att öppna porten och släppa ut en man som har försökt våldta och döda henne: Varför? Vad vill hon? Vad hoppas hon uppnå? Själva övergreppet är snabbt åsidoborstat: han bekänner att hon var den första han försökt sej på, och hon skrattar och förkunnar att hon är starkare än djävulen som besatte honom. När han frågar varför honom kommit, svarar hon att det är för att förlåta honom, men när han säger att han är farligare nu än någonsin, undrar hon om dom måste slåss igen. 

Jag uppskattar att man sätter upp en så här svår och krävande pjäs, att man satsar på något som med största sannolikhet inte är teater för massorna, och jag uppskattar att  man inte har försökt modernisera den, utan har fokuserat på verkt, inte på vad man kan göra med det. 

Jag går ifrån föreställningen lite förvirrad. Imponerad av skådisar, ljud, ljus, scenografi och kostym, men lite förvirrad av temat: som en ateist med endast sporadisk tro på något övernaturligt - Snälla gode gud, låt mej hinna med tåget; Gode gud, låt värken vara muskelbristning och inte cancer; Jag hoppas jag vinner några miljoner på den här trisslotten! - så har jag problem med själva verkets kärna: Miraklet. Jag förstår vissa människors behov av något högre, större, en övermänsklig mening, men för mej är behovet i sej intressantare än det behövda. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html

PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

FRANKENSTEIN, Teater Barbara, Teater Playhouse, Föreställning 10, 25/3 2018,

Regi Daniel di Grado, Manus Johan Ehn, Skådespelare Johan Ehn, Happy Mankell, Anders Jansson, Carina Jingrot, Tomas Ånstrand, Musik & Ljud Rickard Folke, Projektioner Silvio Entertainment, Scenografi & Kostym Gabriel Stuart, Producenter Moa Hjärtström, Erika Häll, Nicholas Olsson, Ljus Mikael Tham, Mask Jessica Svensson Reijs, Fotograf José Figueroa

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. Hennes liv hade allt! Att börja läsa om henne är som att öppna en julklapp som innehåller en julklapp, som i sin tur innehåller en julklapp. Hennes mamma, som dog kort efter hennes födelse, var 1700-talsfeministen Mary Wollstonecraft, författarinnan av Till försvar för kvinnans rättigheter, en av grundstenarna till Feminismen, och hennes pappa var den anarkistiska politiska filosofen William Godwin, och hennes make var en av Romantikens mest kända poeter Percy Shelley, vars bästa vänner var poeterna Lord Byron och John Keats.

Vill man istället skriva en pjäs om det hela, kan jag rekommendera att kalla den Villa Diodati, efter en herrgård vid Genevesjön och låta den utspela sej under sommaren 1816, året utan sommar - också en bra pjästitel - kallad så därför att den indonesiska vulkanen Tambora fått ett utbrott, det störta i vår tid, vilket orsakat en slags vulkanisk vinter. Lord Byron, som tillsammans med sin läkare John William Polidori hyrde villan, fick besök av den då okända poeten Percy Shelley, hans unga, 18-åriga älskarinna Mary, och Marys styvsyster Claire Clairmont, som haft en kärleksaffär med Byron. 

Eftersom vädret var så dåligt tillbringade man tre dagar med att läsa tyska spökhistorier, och Byron föreslog att de alla skulle försöka skriva egna historier. Hans läkare började på vad som skulle bli den första vampyrberättelsen, och Mary Shelley, efter lite funderande, skrev Frankenstein; or, The Modern Prometheus. 

Boken publicerades 1818, samma år som Jean Bernadotte blir kung av Sverige, Chile frigör sej från Spanien, teatern The Old Vic grundas, julsången Stilla Natt, Stille Nacht, hörs för första gången, i Österrike, och Karl Marx, Kejsar Alexander den II av Ryssland, och Emily Brontë, föds. Dör, gör ingen av intresse, men två böcker av Jane Austen - som dog året innan - Nothanger Abbey och Persuasion, publiceras. 

Verket behandlar ämnen som Skapandet, Den Skapande, och Den Skapade, och den anses också vara den verkligt första science-fiction-boken, eftersom huvudrollen genom forskning och experiment arbetare mot ett medvetet mål. 

Jag trodde jag kände till det här verket, men jag hade ingen jävla aning, och nu, såhär i efterhand, tror jag att jag skulle ha uppskattat föreställningen ännu mer om jag vetat vad som skulle hända.

När jag var liten gick det svartvita skräckfilmer på teven, under sommaren. Jag, som alltid varit en riktigt hare, tillbringade antagligen den mesta tiden gömd bakom en kudde, men jag minns en Frankenstein-film, och jag tror det var klassikern från 1931, med Boris Karloff som monsrtet. Jag misstänker att jag inte såg mycket mer efter att han kastar flickan i vattnet, för det är det enda jag minns. 

Långt senare såg jag Mel Brooks-filmen Det Våra För Frankenstein, och förra året hans musikal YOUNG FRANKENSTEIN, och jag trodde liksom att det var handlingen: en man kommer till ett slott, skapar ett monster, något går fel, och man dödar monstret. 

När det visar sej att detta inte riktigt stämmer, när berättandet fortsätter, när monstret plötsligt börjar kunna kommunicera, när Frankenstein lovar att skapa en maka, och när man plötsligt flyr till nordpolen, då trodde jag att detta var moderna grepp och kommentarer av dramatikern.

Jag har sett några produktioner av Teater Barbara förut, och gillar deras estetik att med hjälp av en blandning av skådespeleri och mim, livge berättelser. På senare tid har jag bara sett deras produktion SERENDIP, och det var precis i början av mitt bloggande - när jag trodde att jag bara skulle hålla på i ett år - så mitt kåseri är kort och konstlöst. 

Det handlar om Victor Frankenstein, en ung schweizisk, kemi-intresserad student man som experimenterar med möjligheterna att genom vetenskapliga experiment skapa liv i något dött. Han lyckas skapa en man, men skäms av hur ful han är, och överger projektet. Monstret, som lyckas lära sej läsa och tala, söker upp honom och hotar döda alla han älskar om han inte skapar ännu ett monster, som sällskap. Frankenstein börjar jobba, men ångrar sej, och som hämnd dödar monstret hans nyblivna fru, och flyr till nordpolen, följd av en hämndlysten Frankenstein. 

Det är en svårbearbetad historia, eftersom förlagan är lite ranglig. Originalberättelsen sticker iväg hit och dit, lutar åt ena hållet, och sen åt ett helt annat. Det är lite otroligt att en man som tillbringat hela sitt liv med att försöka ge liv åt något dött, plötsligt skulle sluta efter ett ”misslyckat” försök. Jag tycker också att idén med skapandet av ett andra monster är undermåligt realiserad: han bestämmer sej för att göra en sak, och sen ångrar han sej. Ett dramaturgiskt antiklimax.

I själva bearbetningen uppfattar jag något som ett ganska klumpigt försökt till att införa lite feminism i en annars ganska manligt driven berättelse; att låta Frankensteins styvsyster och käresta plötsligt, och något emot sin karaktär, plötsligt uttala sej om orättvisan i att kvinnor inte hade samma rätt till utbildning som män. Jag har som sagt inte läst Mary Shelleys berättelse, och kanske finns åsikterna återgivna där, men på scenen känns de lite insprängda, som om man plötsligt insett bristen på feminism och liksom bara tryckt in några repliker: ena minuten vill kvinnan bara hångla, och i den andra uttrycker hon plötsligt en färdigt formulerad åsikt, utan vare sej övertygande process, insikt eller konsekvens.

Jag tyckte mycket om Gabriel Stuarts scenografi och kostym. Med enkla grepp som tyger och rullande podium - och en begåvad ljussättning - förflyttas vi från så varierande spelplatser som skjul i skogen, studentkammare, fartyg, skog och nordpol. Det är först efteråt, när jag läser igenom en summering av boken, som jag inser att den till största delen inte utspelar sej i en stads skumma gränder. På något konstigt sätt har mitt minne placerat handlingen till gränderna i ett smogdimmigt, viktorianskt London, där vi lika gärna hade kunnat möta Jack the Ripper som Frankensteins monster.

Man har valt att frångå det då rådande empire-modet och har istället placerat handlingen i en vagt viktoriansk era, en tid som passar bättre för rysare. Färgerna är svart, vitt, grått och brunt, med skvättar av blodrött. Många spelar flera roller, vilket innebär enkla men effektiva kostymbyten, plockade ur en slags basgarderob. Man går från en karaktär till en annan genom att ta av eller på en kavaj, en kappa eller hatt, och låter kroppen berätta resten. 

Det är välspelat och spännande, och jag önskar att jag hade varit mer insatt i verket, för att verkligen kunna uppskatta tolkningen. Nu sitter jag ibland och småstör mej på vad jag tror är dramatikerns grepp, när det i verkligheten är originalförfattarens.  

Under föreställningen satt jag och tänkte på George Bernard Shaws pjäs PYGMALION, och på musikalen MY FAIR LADY, och undrade hur detta verk hade mottagits om monstret varit en kvinna, istället för en man. På något ojämlikt sätt kan en man ”skapa” en man utan att det på något sätt målar honom i en tvivelaktig dager, men varken Pygmalion själv, eller professor Higgins kommer undan med att skapa någon av motsatt kön. I detta sammanhang kan alltså en kvinna inte bara ”vara”, utan hennes medverkan blir på något orättvist sätt, i många fall, en symbol för hela hennes kön, där en mans medverkan inte skulle tvingas bära det ansvaret.

Hade Frankenstein istället otidsenligt varit en kvinnlig forskare som skapat en man, så hade nog kritiken varit att man förespråkade att kvinnor inte skulle passa som forskare - eftersom hon misslyckas och skapar ett monster - eller att hon misslyckas för att hon försöker skapa på annat sätt än det ”naturliga” sätt som är hennes lott och funktion. 

Mest intressant är väl kanske att jag inte kan komma på någon arketyp, fabel eller berättelse där en kvinna ”skapar” en annan kvinna. 

Jag tänker också på ”monster” skapas genom avståndstagande, på hur ett fördömande skapar antagonister av oliktänkande, på nätmobbning, mobbmentalitet och hashtag-hysteri.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

PÅKLÄDAREN, Dramaten, Genrep, Föreställning 9, 22/3 2018

Av Ronald Harwood, Översättning Magnus Lindman, Regi Eva Dahlman, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Johan Adling, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Krister Henriksson, Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Per Svensson, Michael Jonsson, Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen

Att gå på teater är lite som att surfa, kan jag tänka. Metaforiskt, menar jag, inte bokstavligt. Surfaren väntar, medan våg efter våg rullar in, på att den där perfekta vågen ska komma, den som brusar och forsar, lyfter och utmanar.

Teatertittare väntar också på något utöver det vanliga. Föreställning efter förställning sitter vi där, väntande, hoppandes på att nu, nu händer det! Ofta fylls våra kvällar av stiltje, motvind eller full och förvirrande orkan.

Men ibland, som nu, händer det, och det är bara att njuta av vågen.

PÅKLÄDAREN  hade premiär på West End 1980, där den nominerades för en Best Play i Society of West End Theatre Awards, vad som senare skulle komma att bli Olivier Awards, men priset gick till Royal Shakespeare Comapanys uppsättning av THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, i regi av John Caird och Trevor Nunn, 

1981 flyttade föreställningen till Broadway, där den nominerades som Bästa Pjäs, men där priset återigen gick till THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, som också den hade förflyttats. Snacka om oflyt!

Den filmades 1983 - jag har DVD:n - och 2015 kom en filmversion med Anthony Hopkins och Ian McKellen.

Dramatikerna Ronald Harwood är en ny bekantskap. Mej veterligen har jag inte sett någon annan av hans pjäser, och han skrev många. Han författade även böcker och filmmanus, och där är jag lite mer bevandrad, eftersom jag har sett en filmatisering av PÅKLÄDAREN, The Dresser, originalet, från 1983, och Being Julia, från 2004.

Jag älskar Playhouse Teaters alla readings, och jag önskar att det fanns en plats i Stockholm där man bara hade readings. Vore inte det en strålande affärsidé? Inga dyra kostymer eller mask, ingen dyr scenografi eller ljussättning, och en minimal inblandning av en regissör. Ett ställe där man kväll efter kväll bara högläste pjäser. Gärna på engelska, oöversatt, och gärna sånt som redan satts upp, men fallit i glömska. Sånt som inte är modernt, edgigt, kreddigt eller aktuellt. Sånt som prettoregissörer inte skulle ta i med tång. Nåt för oss som bara råkar gilla teater och dramatik.

Vad skulle en sån teater heta? Skulle man ens kunna kalla det för en teater? Dramatiska Föreningen? Den Talande Teatern? Reciteatern? En Sagostund för Vuxna? Eller varför inte gå helt anglofilt: The International Club for the Reading of Plays.

Anledning till att jag nämner det här att Ronald Harwoods pjäser verkar intressanta, och många av dom verkar utspela sej i musikens värld, som POISON PEN, som handlar om kompositören Peter Warlock, eller TAKING SIDES, som handlar om dirigenten Wilhelm Furtwängler, eller COLLABORATIONS, om relationen mellen Richard Strauss och Stefan Zweig.

Eftersom jag inte hade sett pjäsen uppsatt, utan bara har sett den första filmatiseringen, hade jag inte förväntat mej att den skulle ha så många roller. Jag trodde att det bara handlade om de två männen: skådespelaren och hans påklädare. De andra rollerna trodde jag på Hollywood-vis var inskrivna i filmmanuset, för att lätta upp, och avteatralisera det hela.

Jag hade förhoppningar om en gedigen, okonstlad, högeligen kompetent uppsättning där regissören var genuint intresserad av vad dramatikern ville säga, och inte nödvändigtvis kände ett behov att injektera sej själv, och där texten och skådespelarens konstnärsskap stod i centrum. 

Jag blev inte besviken. Inte ett dugg.

Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket.

Eva Dahlman begår inget övergrepp på historien, hon verkar inte känna att hon måste hävda sej, utan kan underordna sej dramat, eftersom hon tycks ha ett genuint intresse av att undersöka vad dramatikern vill säga. Detta gör också att skådespelarnas prestationer blir intressantare. 

Scenografin är poetiskt realistisk, vacker och verklig: vi befinner oss på och bakom scenen, i en något teatralt förhöjd spelplats. Ett slitet plankgolv, rampljus längst fram på scenkanten, slitna, tidstypiska möbler och målade kulisser. Det föreställer en teater så som vi föreställer oss en teater. Det är påkostat och genomtänkt.

Mask, peruk och kostym är dämpat tidstypiska, murriga och nedtonade. Vad gäller Shakespeare-kostymerna hade jag önskat att man gått hårdare fram med patineringen: detta är kostymerna från en trupp som har kuskat land och rike runt, i en tid utan möjlighet till kemtvätt, eller ens vattentvätt, där en kostym säkert användes i flera olika uppsättningar, där plagg nötts, lagats och lappats. Kanske - och det här är verkligen överkurs - hade det varit intressant med två olika uppsättningar kostymer, en stiligare för scenerna som utspelar sej på scenen, som sedd av en publik, och en sunkigare uppsättning för bakom scenen, för att visa den sjaskiga, oglamorösa verkligheten. 

Det handlar om Norman, en påklädare, och Sir, en åldrande teaterdirektör och skådespelare, och hans lilla teatertrupp, någonstans i andra världskrigets England, under nazisternas bombningar. 

Det handlar om att bara ta sej igenom en vanlig dag på teatern, i en värld där en inställd föreställningen inte är ett alternativ. Det handlar om det där som Hannah Wilkes talar om i Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA, att vinna genom att bara uthärda, att - som dom säger i John Irvings Hotell New Hampshire - ta sej förbi de öppna fönstren. Att bara klara av nästa minut, och minuten efter det, och nästa, och nästa, tills det är över.

Jag gillar det där att nånting får kosta, att något, just då, är viktigare än något annat. För vissa är det det perfekta bröllopet, för andra Midsommarafton, eller en nyårsfest, för restaurangfolk är det varje dag, när man gjort  mise en place och gästerna kommer, på teatern är det när dörrarna stängs och ljuset slås på. Det är en lyx att få känna så:  att det är nu det gäller, och att det man gör verkligen är viktigt, har betydelse, om så bara för stunden. 

Ibland är de val en dramatiker inte tar, lika talande som de om tas. I den här ganska kärva, starkt måldrivna berättelsen hade det varit enkelt att göra Hennes Nåd, Sirs fru och stjärnskådespelerskan i hans trupp, till en diva som bara använt sin mans framgångar för att förhöja sej själv, eller som bara tänkte på de finansiella tillgångar hans arbete medför, men här framställs hon som en kvinna som verkligen bryr sej om honom. Hon vill att han ska ta det lugnt, hon månar om hans hälsa. 

Jag har ingen aning, men jag misstänker att man slagit ihop två roller för att göra en större, och om inte, kanske det borde vara så: Irene, en ung kvinna med skådespelarambitioner, i föreställningen verkar hon vara delegerad att spela mindre, tysta roller, som page-pojkar, kommer in i Sirs loge två gånger. Den första gången verkar inte hans påklädare Norman bry sej ett dugg om deras interaktion, även om den borde vara ganska laddad: en ung ambitiös kvinna inne i stjärnans loge. Den andra gången har hon passat på att smyga in när Norman är upptagen på annat håll, och när han upptäcker hennes närvaro blir han rasande, och kräver att få veta allt vad som hänt, vad som sagts och vad som skett. 

Om nu Norman misstänker att det har skett något opassande mellan Sir och Irene, så borde detta vara något som har hänt förut, med andra unga kvinnor, med påföljande problem, och då borde han vara på sin vakt mot henne redan första gången hon kommer in i logen, men jag uppfattar det inte som om han ser henne som ett hot, då, vilket är anledningen till att jag misstänker att den, den första entrén tillhör en annan roll, med en annan funktion. 

Jag tror för övrigt inte att Norman har något moraliska aspekter vad gäller vad som hänt: i den apflocken bakom scenen är han bara orolig för de statusförändringar som skulle följa om Sir hittade en ny favorit. Nu befinner sej Irene längst ner på totempolen, men efter en lyckad förening mellan henne och Sir så skulle hon klättra avsevärt.

Det finns också en intressant relation mellan Sir och mr Oxenby, en man som borde ha låt status, men som inte har det, eftersom hans blotta närvaro skrämmer Sir. 

Det dröjer inte länge innan jag slappnar av, trygg och intresserad. Det här är bra, bra, bra: bra pjäs, bra regi, bra skådespeleri. Det svåra med bra skådespeleri är som med bra trolleri: det är omöjligt att säga hur det görs. Krister Henriksson, som jag såg för första gången 1985, i titelrollen i Harvey Fiersteins ARNOLD, är fenomenastisk. Hans påklädare Norman är i stort sett ensam ansvarig för att få upp den stora skådespelaren på scenen, och för att få honom att genomföra vad som kommer att bli hans sista föreställning. Han vann slaget, men förlorade kriget, kan man säga. Åsnan kom uppför backen, men den piskades ihjäl. 

För bara nån krönika sen, när jag skrev om David Books STOCKHOLMSDJUR som gästspelade på Kilen, beklagade jag bristen - i andra pjäser - på synliggörandet av den homosexuelle mannen där dennes sexualitet inte var en av konfliktkomponenterna. Som Blanche DuBois säger: “Sometimes—there's God—so quickly!” 

Här har vi honom, nämligen, bögen som bara ingår. Jag tackar och tar emot.

Jag såg den här föreställningen efter #metoo-vågen, men innan knutblus-epidemin, och det fanns vissa saker som behandlades på ett mycket intressant sätt: vad gäller Irene, den unga flickan som gärna vill ta sej fram, för större roller, bli stjärna. Nu, med #metoo i ryggen, krävs det ganska mycket mod att framställa en sån kvinna som proaktiv, som den som instigerar relationen.

Det hade varit mycket enklare, ointressantare och mer politiskt korrekt att framställa henne som ett offer, rakt av, en stackar ung kvinna utan roder, mål eller plan, som kallt och beräkneligt utnyttjas av en maktfull man. 

Nu är det ganska underbart när det klargörs att hans intresse i henne har mer att göra med att hon inte är fullt så tung som hans fru, och därför vore lättare att bära om hans Lear måste kånka hennes Cordelia.

Jag går från teatern riktigt jävla nöjd. 

Om du vill läsa mer om utdraget ut THE NIGHT OF THE IGUANA  klicka här.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

 NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/nar-det-kommer-till-kritan-malarsalen.html