PHANTOM OF THE OPERA, Göteborgsoperan, föreställning 61, 22/10 2017

DIRIGENT Nick Davies, Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes, REGI Tiina Puumalainen, SCENOGRAFI Teppo Järvinen, KOSTYMDESIGN Marjaana Mutanen, LJUSDESIGN Teemu Nurmelin, KOREOGRAFI Osku Heiskanen, LJUDDESIGN Andreas "Stanley" Lönnquist, Sakari Kiiski, MEDVERKANDE Fred Johanson, Joa Helgesson, Sofie Asplund, Frida Engström, Hanna-Liina Võsa, John Martin Bengtsson, Tobias Ahlsell, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson, Mia Karlsson, Iwar Bergkwist, Dardan Bakraqi, Erika Sax, Micaela Sjöstedt, Lars Hjertner, Tobias Ahlsell, Marco Stella, Lana Zuzić, Peter Loguin, Henrik Andersson, Marcus Liljedahl, Tobias Ahlsell, Mio Netzler-Liljedahl, Andrea Jayakrishna, Sara Wikström, Ida Rolstad, Rebecka Carlsson, Shannon Taylor, Mali Langvatn Saether, Robert Sillberg, Arvid Assarsson, Christian Jensen, Gustaf Jönsson, Anna-Karin Simlund, Mikael Simlund, GÖTEBORGSOPERANS KÖR, GÖTEBORGSOPERANS ORKESTER, STATISTER

”Varför sätter dom upp FANTOMEN PÅ OPERAN, igen?” frågade flera vänner, när dom hörde att jag och min kompis Patti-Li Leuk skulle dit.

”Varför kan dom inte sätta upp en musikal med starka kvinnor?”

På dessa frågor har jag två olika svar: ett innan jag såg föreställningen, och ett efter föreställningen. 

Innan svarade jag: ”Jag antar att dom väljer att sätta upp den här föreställningen för att dom fått tillstånd att tolka den som dom vill, vilket innebär att dom inte behöver göra som alla andra uppsättningar runt om i världen.” 

Och på frågan om en musikal med starka kvinnor, svarade jag:

”Jo, men vad jag förstår så ska detta vara en variant av FANTOMEN där man fokuserat på att visa Christine Dae som en stark kvinna…”

Vad jag nu menade med det. Vad är en stark kvinnoroll? Är Lady Macbeth stark? Är Sally Bowles stark? Mary Poppins? Evita? Vad krävs egentligen för att en kvinnlig roll ska anses vara stark? Att det är en huvudroll? Att hon är självständig och inte inte förlitar sej på män?

Kan man sätta upp en föreställning som utspelar sej på en opera i 1880-talets Paris, och som handlar om en ogift korist, ett yrke som på den tiden var nära besläktade med prostitution, i ett land där kvinnor var omyndiga och kvinnlig rösträtt skulle komma först 60 år senare, och kräva av henne att hon ska vara stark? Och i den kontexten: vad innebär det att vara stark? Moraliskt stark? Psykiskt stark? 

Här är vad jag svarade efteråt:

Jag förstår att dom sätter upp den här egna versionen av FANTOMEN, för det måste vara ganska frestande för en ambitiös teater och en ambitiös regissör att få sätta tänderna i något så upphöjt, geniförklarat och ikoniskt som Fantomen.

Det stora problemet är förstås att alla förväntar sej att den här produktionen ska vara bättre än originalet. Det är den inte. Tyvärr tycker jag inte att skillnaden är tillräckligt stor för att rättfärdiga den här alternativa uppsättningen. Istället för att vara ett steg framåt anser jag att det är ett steg åt sidan. Vilket är helt okej. Teatervärlden är full av uppsättningar av TRE SYSTRAR, FRÖKEN JULIE och ANTIGONE som alla mer eller mindre trampar varandra på tårna. De ändringar som man har gjort blir för mej mest tydliga i scenografi och kostym, och när jag för något år sen såg THE PHANTOM OF THE OPERA på Cirkus i Stockholm var det just det fysiska utförandet vad jag tyckte bäst om. Här förlorar Göteborgsoperan på en jämförelse. Det är som en nyinfilmning av Borta Med Vinden, eller Casablanca, eller Trollkarlen från Oz. Maria Björnsons scenografi är intressantare än Teppo Järvinens, och hennes kostymer vinner över Marjaana Mutanens. Ursprungsregissören, Hal Prince, har 21 Tony awards. Det har inte Tinna Puumalainen. 

Det är en kompetent uppsättning istället för en där jag hade väntat mej att bli knockad.

Det handlar om en sångerska som slits mellan sin fule, psykopatiske sånglärare och snygg aristokrat som älskar henne, och som dessutom är så rik att han till stor del finansierar teatern där hon jobbar. 

Jag vet, jag har heller aldrig förstått varför hon velar.

I programbladet skriver regissören att det handlar om Christine, och hennes utveckling, från blyg, ung flicka till en beslutsam, mogen kvinna som upptäcker sina känslor, sitt självförtroende och sin sexualitet. Jag är ledsen, men jag ser inga större skillnader mellan denna Christine och den mer klassiska. Möjligtvis har jag svårare att förstå den här nya Christine, eftersom jag hade förväntat mej en mer relaterbar kvinna. 

Kanske är det också olycklig tajming att mitt facebook-feed är fullt av #metoo-inlägg, för jag kan liksom inte låta bli att läsa in verkligheten i dikten: En motbjudande man med makt och en ung, attraktiv kvinna med ambitioner, eller en kvinna som dras till en buse, i tron att hon kan förändra honom?

I ”originalet” finns det några klandervärda ögonblick, till exempel den utdragna scenen där Raoul står och trampar, på gränsen till kvävd av Fantomens lasso, medan Fantomen och Christine sjunger sång på sång på sång. I Göteborgsuppsättningen har man tydligen inte tyckt att just den scenen var något man behövde förbättra - jag anser att en rejäl knock-out hade varit på sin plats - och här går man dessutom snäppet längre: Fantomen lägger bara vad jag antar är en rot om Raouls hals, och sen är han passiviserad tills den tas bort. 

En annan lätt förvirrande scen är maskeradbalen, där alla är utklädda och bär masker, men trots det blir alla vettskrämda när en person gör entre längst upp i trappan klädd som Röda Döden. Hur vet man att detta är Fantomen, innan han ens har talat? Och på något sätt lyckas Christine, som tidigare i samma scen varit längst fram på scen golvet, leta sej upp i trappan så att hon hamnar bakom Fantomen.

Men min mest förvirrande scen kom tidigare: I originaluppsättningen svimmar Christine nere i Fantomens kula, innan hon vaknar upp och sjunger I Remember. I den här versionen går hon själv in och lägger sej i Fantomens säng, och jag förstår inte om hon ska föreställa hypnotiserad, eller om detta är vad hon tror förväntas av henne; att det är såhär hon ska betala för sånglektionerna, eller om detta är ett sätt att försöka visa en stark kvinna som styr över sin egen sexualitet. Det blir ganska otydligt, och rejält genant. Nu blir det på något sätt Fantomen som säger Tack, men nej tack.

Jag undrar om man ville indikera att det inte bara var Fantomens ansikte som var deformerat?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

TJUVAR av Dea Loher, så StDH:

"”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”

Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/tjuvar-av-dea-loher-pa-stdh-stockholms.html

MINNS DU MEJ? på Lorensbergsteatern:

Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/minns-du-mej-pa-lisebergsteatern.html

DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/dodens-kyss-kilen-kulturhuset.html

Idag ser jag fram emot -

- ett publikrep av Sofokles OIDIPUS på Dramaten. Jag tror aldrig jag har sett den, faktiskt, så det ska bli ganska spännande. Vad jag förstår ska den ges tillsammans dramatikerns ANTIGONE - en pjäs jag har sett ganska ofta - men idag ser jag bara den första delen. Som tydligen ska vara tre timmar lång.

Från Dramatens hemsida: 

Eirik Stubø regisserar Sofokles dramer Oidipus och Antigone som ges tillsammans eller var för sig, i en version av Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar.

Oidipus är en tragedi från 427 f.Kr. med deckarliknande inslag. Kung Oidipus försöker hitta personen som mördade hans företrädare på tronen. Snart läggs ledtrådarna ihop och pekar mot honom själv. Dessutom verkar den fruktansvärda spådomen om att Oidipus skall döda sin far och äkta sin mor redan ha slagit in. Tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern som vänder sig mot makten för att få ge sin bror en värdig begravning. Trots hot om dödsstraff vägrar hon att vika sig. Här ställs lagen mot moralen och kungens makt mot gudarnas.

Eirik Stubø har sedan han tillträdde som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman.

TJUVAR, av Dea Loher, på Stdh, Stockholms Dramatiska Högskola, föreställning 60, 17/10 2017.

Dramatiker Dea Loher, Översättning: Maria Tellander, Ulrika Malmgren: Lektor i scenisk gestaltning, Pia Olby: Lektor i sånggestaltning, Aleksandra Czarnecki Plaude: Lektor i rörelsegestaltning, Nils Harning och Ewa Wallin: Kostym, Pedro Martinez: Ljud och video, Björn Nilsson: Ljus, Magdalena Marklund: Marknadsföring, Katarina TIllberg: Producent, Anna Ukkonen: Foto, med Anette Belander, Anette Jellne, Caroline Sehm, Björn Vårsjö, Emelie Andersson Wahlman, Emelie Johansson, Inger Kolterud, Lisa Agby, Moa Hanssen-Gullberg, Sophie Augot, Ulriqa Fernqvist, Åsa Lundvik Gustafson

Jag kan bli lite trött på den svenska scenens fascination vid det tyska sceniska uttrycket, men samtidigt gillar jag tyskspråkig, samtida dramatik. Många av mina stora teaterupplevelser på senare år, har varit rotade i germansk drama, som Fria Teatern och Östgötateaterns produktion av Rolan Schimmelpfennings RESTAURANG DRAKEN, Dramatens uppsättning av Anja Hillings SVARTA DJURET SORG, och några av Teater Tillsammans uppsättningar på Moment:Teater i Gubbängen. 

Kanske är det så att jag mer blir lite trött på när svenska dramatiker försöker tyska-till sej.

Den tyskt dramatikern Dea Loher är en ny bekantskap, och jag ser fram emot flera fruktsamma möten, för även om just det här tillfället kanske inte var så framgångsrikt - jag upplevde en ganska irriterande brist på tydlighet, speciellt vad gäller själva manuset -  så gav det mersmak.

”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”

Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt.

Teater, ansåg hon, var att vara någon annan än man var. Ett rollspel. Att vara istället för att agera.

För henne är drömmen om ”att spela teater” lite som när man var liten och lekte att man var någon annan: stålmannen, en häst, eller en prinsessa med långt hår och stor klänning. Jag, till exempel, lekte en hel dag att jag var Mr Spock från Star Trek, mest för jag ville känna efter hur det var att inte ha några känslor, att vara som en robot. Hela dagen gick jag runt och svarade på frågor i en monoton röst, på vad jag tyckte var ett känslolöst, men korrekt, sätt. Jag åt korrekt, satt korrekt, rörde mej korrekt. 

Det var inte förrän jag insvept i ett stort guldfärgat satängsängöverkast rasade ner för vår trätrappa och dängde i ena foten riktigt rejält, som det blev lite omöjligt att hålla inne med känslorna, och då var det min mammas tur att testa det här med Mr Spocks brist på empati:

”Men vad fasiken, dumma unge, gjorde du i tappan insnurrad i ett överkast?”

På detta har jag inget svar, förutom att gaygrabben i mej antagligen ville tillföra lite glamour.

I alla fall satt jag nu i salongen och funderade på om klassen i kompletterande skådespeleri i början av det här projektet hade blivit tillfrågade vad det var dom ville göra, och att dom - som mest bestod av dansare och musikalartister, trötta på att vara korrekta - hade sagt att dom ville vara fula, galna, äckliga. 

För det framgår lite som om hur man är, är viktigare än vad man berättar. Det blir lite onanistiskt. Lite självtillfredställande. 

Mina kompisar Knicke-Dick och Eulalia Concorde var riktigt upprörda, efteråt; han lite mer än hon:

”Jag förstod ingenting,” sa han. ”Ingenting!!!”

Ibland, när jag ser en föreställning, är det just slutet jag inte kommer ihåg. Många gånger måste jag fråga medföljande vänner hur det slutade, vad det var som avgjorde att man valt att sluta berätta just där, varför man just då ansåg sej att man har sagt det man ville säga. 

Jag, som i det här fallet hade räknat med att Knicke-Dick och Eulalia skulle komma kunna upplysa mej om upplösningen, fick lirka och luska ett bra tag innan Knicke-Dick lugnat ner sej tillräckligt för att svara: 

”Var det inte där på kaféet, där hon med det magnetiska fingret skickade över bilen till ungen?”

Det är en förvirrande, fragmentariskt berättad pjäs, och det känns om om uppsättningen, istället för att försöka förtydliga, försöka förmedla, bestämt sej för att den minsann också kan var ”konstnärlig.” 

Många av deltagarna har sin bakgrund i dans, musik och sång, och det känns som om regissören har blivit lite förförd av sina elever, av den sceniska värld de kommer ifrån, av de erfarenheter de har med sej, av musikalvärlden och dans, för annars har jag lite svårt att förstå hur det kommer sej att man tillfört så mycket rörelse och musik, eftersom det är något dom redan är utbildade i.

Man har också gjort valet att - i en ganska förvirrande pjäs, där själva berättelsen inte är linjär, och där tid och rum är episodiska - låta aktörerna se likadana ut, genom att ge dom alla blonda pageperuker, och en ganska effektiv, men homogeniserande sminkning: mycket rött runt ögonen och naturliga läppar. Vad som är extra förvirrande, vad gäller peruktvalet, är att vissa personer, ibland, byter till en annan slags peruk, eller helt och hållet tar av sej sin.

Istället för att var och en står ut, får framträda, visa upp sej, få en klar och tydlig scenpersonlighet, försvinner de alla in i ett blont gytter, där jag efteråt har svårt att minnas specifika personer, insatser, vem som var vem, och hur många de var.

Ofta är karaktärerna välspelade, men eftersom det inte finns någon uttalad huvudroll, blir det som om alla försöker göra en minnesvärt tecknad biroll, utan ambition på att bära själva berättelsen.

Historien är väldigt otydligt berättad. Det enda verkligt tydliga är att ingen har tagit ansvaret för tydligheten av helheten. Jag missar och missuppfattar bra mycket mer än jag förstår. Visst, något om en pappa som säljer försäkringar. Också; något om en kvinna som inte vet vem hennes pappa är, och därför inte vill föda det barn hon bär. Något om barnets pappa som blir våldtagen och dödad av samma par som har sett en varg. Eller är dom vargar nu? Eller var det ett annat par? Någon om en kvinna som eventuellt ska bli befordrad. Något om en annan kvinna vars man försvann för 43 år sen. Någon är polis. En annan kvinna som dör. En annan som utsätts för ett mordförsök. Eller är dom samma kvinna?

Där man på andra scenutbildningar tar slutproduktionen som en chans att få visa upp sej, verkar man här ha tagit den som en möjlighet att få försvinna in i en opersonlig massa, att uppgå i, och slukas upp av ensemblens anonymitet. Något jag tror att många av dom egentligen redan är ganska vana vid.

Jag tolkar det som att man nånstans på vägen har glömt bort att skådespelarens och teaterns uppgift är att berätta en historia, påstå något som publiken förstår. Förmedla. 

Annars blir det inte mycket mer än en iscensatt, manuslös maskerad.

Det blir teater för deras egen skull, inte för vår.

Här är en länk till StDHs andra EVENEMANG. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

MINNS DU MEJ? på Lorensbergsteatern:

Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/minns-du-mej-pa-lisebergsteatern.html

DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/dodens-kyss-kilen-kulturhuset.html

BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017

Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan; 

Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur? 

Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt. 

Vidrigt, eller hur?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/building-wall-av-robert-schenkkan.html

MINNS DU MEJ?, på Lisebergsteatern, föreställning 59, 13/10 2017

Av Sam Bobrick, regi Pär Nymark, Översättning Bendixen och Petersson, med Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Johanna Eriksson.

En bonus med allt det här teatertittandet, är alla intressanta teaterhus jag får besöka, och den här är en av de mer speciella.

Ursprungligen, 1944, byggdes Lisebergsteatern som ett planetarium, därav det runda auditoriet med en stor kupol, men redan fyra år senare, 1948, började man köra föreställningar där. 1959 spelade man Agatha Christies RÅTTFÄLLAN, THE MOUSETRAP, en pjäs jag såg i London, i uruppsättningen som har gått längst av alla föreställningar i världen, sen 1952. På Lisebergsteatern gick den inte lika länge, och den föreställning som har gått längst är Neil Simons PLAZA SUITE med Gösta Berhnhard och Siw Ericks. Den gick 180 gånger, med premiär 1969.

När jag läser på om byggnaden får jag veta att man som så sent som 2010 byggde till en ny foajé, med tre mindre kupoler, men när jag var där hade jag ingen som helst känsla av att dessa var tillbyggen, då de smart nog byggts i samma stil som originalbyggnaden. 

Det handlar om ett lyckligt, medelålders gift par, med vuxna, utflugna ungar. Det är söndag morgon, och de frågar sej själva och varandra om de är lyckliga, och kommer fram till att det är dom nog: lyckligare än ändra par i deras ålder, lyckliga på det där sättet som skulle kunna få folk att säga ”Det trodde jag aldrig om dom!” om det kungörs att dom gjort slut. 

Scenrummet föreställer vardagsrummet i parets lägenhet i Göteborg, modernt, luftigt, och ikea-mysigt.

Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne. 

Jag har bara sett Annika Anderson några gånger, men inte såhär, med så mycket fokus, med så mycket historia att bära, och hon får mej att tänka på Goldie Hawn, inte bimbo-dumma Goldie, utan den tankfulla, lätt disträ Goldie från Tjejen som Visste för Mycket.

Så försvinner maken iväg på en tennismatch, och knappt har han hunnit gå innan hon får besök av en gammal pojkvän hon inte har sett sen han dumpade henne. Han har aldrig slutat tänka på henne, säger han, och nu är han här för att böna och be henne att ta honom tillbaka. 

Hon säger nej, hon säger nja, och sen, när dom ligger där i soffan, han på henne, så kommer givetvis maken hem, förbannad för att ta tennishallen hade stängt. 

Ah, det är den typen av pjäs, tänker man, svartsjuka, och dubbelspel, nu vet jag vad som ska hända. 

Men man har fel. 

Det visar sej nämligen att maken inte kan se den gamla pojkvännen, därför att han, pojkvännen, visar det sej, helt enkelt inte finns. Frun kan se och känna honom, men för maken är han lika osynlig som alla dom där avlidna fruarna i den där Noel Cowardpjäsen jag såg i New York, BLITHE SPIRIT. Man är inte otrogen om personen inte finns, kommer man överens om. Men det är ändå svårt för maken att tycka att det hela är helt okej.

Jag tänker plötsligt på några väninnor som stolt förkunnat att deras män minsann inte kollar på porr, mest av den anledningen att dom, deras fruar och flickvänner, inte tillåter det, och därför, antar dom, gör deras män inte det.

Här är det samma sak, men tvärtom: mannen har lite svårt för frugans erotiskt fantasi.

Nu är föreställningen plötsligt väldigt engagerande. En feministisk fars hade vi inte väntat oss. 

För mej är det mest intressant vad författaren inte har gjort: För visst hade det varit mer förväntat att sätta mannen i fokus; att låta honom bli förföljd av en gammal ungdomsförälskelse, och försöka dölja henne för sin svartsjuka fru? 

Här är det kvinnan i fokus, och hennes problem med ett amoröst, ickeexisterande  ex blir parets problem, inte bara hennes. Det känns väldigt modernt, väldigt rätt och smakfullt.

Så kommer andra akten, och något dör, en smula. Från att ha varit en väldigt spännande, intressant och ovanlig pjäs, så verkar det nästan som om den här delen är skriven av någon helt annan, som om originalförfattaren hade get upp, och någon annan, en mindre begåvad spökskrivare, hade fått avsluta det hela.

Jag har hört talas om termen second act trouble, men jag har aldrig sett det så tydligt som här, och jag förstår att det inte är så svårt att komma med en fascinerande premiss, problemet är vad man gör med den, vad det blir av den, hur man löser det hela. 

Vi, som i pausen undrat över hur det ska gå, kan inte rikligt tro att det var den här vägen dramatikern tog. Vi vill att man ska gå tillbaka till hur det var, men inser efter en stund att detta är hur det kommer att vara.

Plötsligt dyker det upp en ung kvinna i hemmet. Och det blir ganska fort förklarat att Maken har erbjudit henne att göra något för pengar. Nej, hon är inte en prostituerad, men… Hon är skådespelerska, och hon är där för att göra hans hustru svartsjuk. 

Men, som frun säger när hon kommer hem: om hon kan se henne är hon inte längre en fantasi. 

Från att ha suttit intresserat framåtlutad, lutar jag mej lite avvaktande bakåt. Kan författaren verkligen ha tagit en så enkel väg ut ur det hela? 

För den plötsliga dippen beror förstås på att det inte längre handlar om frun. Hennes historia är liksom slut. Känslomässigt är hon inte längre engagerad, hon står vid sidan om, med en avslutad, stympad storyline. Hon kommer hem efter en promenad i Slottskogen och meddelar att ungdomsförälskelsen har försvunnit. Kvar har hon bara en make som totalt har misslyckats med att göra henne svartsjuk med en kvinna som av någon anledning inte går. 

Det är synd om skådespelerskan som spelar den unga kvinnan, för jag har faktiskt aldrig varit med om en pjäs där det är så uppenbart att karaktären inte längre har någon scenisk funktion: makarna vill att hon ska gå, hon har fått sin pengar, och hon bara dröjer sej kvar, och irriterar, både dom och oss. 

Som tur är dyker den verklige expojkvännen upp, inte fullt så drömlik, så något slags avslut får berättelsen.

Visst, det är ingen idé att gråta över en förspilld potential, men var verkligen det här en utveckling som dramatikern tyckte var en värdig upplösning? Jag sitter och tänker ut en massa andra alternativ till hur andra akten kunde farsats till: istället för att ligga på sängen och till synes hångla med en främmande kvinna när frun kommer in kunde de ha gjort det lite mer trovärdigt genom att försöka dölja det: att liksom göra en omvänd sängkammarfars, istället för att försöka dölja en halvnaken kvinna försöker han få frun att upptäcka en halvnaken kvinna. 

Eller också kunde hon varit en psykolog som försöker sej på en slags äktenskaplig chockterapi, vilket skulle förklara varför hon inte går när frun inte reagerar som man förväntat sej.

Jag funderar också på om det inte varit en fin twist att den gamla pojkvännen dyker upp för att den äkta maken hade tagit kontakt med honom: att han, maken, riskerade att förlora sin fru för att vinna tillbaka henne.

Men här, där pjäsen brister, får regissör och skådisar glänsa. Man vrider upp reglaget, rullar upp ärmarna och börjar jobba. Och dessa skådisar tillhör den där kategorin som  ifall dom läste högt ur telefonkatalogen, skulle hinna en bra bit upp i alfabetet, innan publiken skulle börja vrida på sej i bänkraderna. Komedi är något dom kan, det här är nog inte första gången dom måste glänsa av egen talang.

Nu, när jag liksom inte är lika nyfiken på hur det kan gå, kan jag istället luta mej tillbaka och njuta av två scenrävar som spelar skjortan av varandra. Det är helt och hållet deras förtjänst att andra akten nästan omärkligt planar ut. 

Jag tror att det är dags att man dammar av Neil Simons PLAZA SUITE, för dom här två behöver rejäla saker att bita i.

Deras hemsidan hittar du HÄR

Biljetter hittar du HÄR.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/dodens-kyss-kilen-kulturhuset.html

BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017

Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan; 

Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur? 

Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt. 

Vidrigt, eller hur?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/building-wall-av-robert-schenkkan.html

MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK  på SMU, BASE23: 

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 

Denna hybrid är den optimala musikalartisten.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/masterclass-stephen-sondheim-med-niklas.html