onsdag 16 november 2016

HAIR, genrep, föreställning 83, 2/11 2016


av James Rado och Gerome Ragni med musik av Galt MacDermot. Koreograf - Josefine Rosman, Koreograf ASS / scenograf - Maja stopp , Bandet under ledning av Johan Mörk , Ljud - Leo , Ljus - Markus Forselius, Kostym/ mask/ Robin Karlsson, Med Kornelia Romot, Maria Dahlin, Bella Junior, Helena Sundman, Matilda Mattsvåg, Anna Björklund, Ida Tobiasson, Aurora Byrbäck, Samuel Linderström, Adrian Fickler, Johan Charles Sömnes, Martin Urech, Markus Cederberg, Viktor Persson, André Gatu, Beatrice Nordensson, Fredrik Sellberg. 

Kids, I don't know what's wrong with these kids today
Kids, who can understand anything they say?
Kids, they are disobedient, disrespectful oafs
Noisy, crazy, sloppy, lazy, loafers
And while we're on the subject

Kids, you can talk and talk till your face is blue
Kids, but they still do just what they want to do
Why can't they be like we were, perfect in every way?
What's the matter with kids today?
Kids
Ur BYE, BYE BIRDIE,
Musik: Charles Strauss, 
text: Lee Adams


Sen några år tillbaka finns det ett slags gränsland, inom musikalteatergenren i Stockholm. Man kan inte riktigt kalla dom proffsuppsättningar, men det är inte heller amatörteater, speciellt inte vad gäller flera av de medverkande, som många gånger är välutbildade och har år av yrkeserfarenhet. 
Det är en liten subkultur av musikalartister som drar runt från uppsättning till uppsättning, någon, eller några, om året, och det är alltid lika spännande att se vad  man sätter upp, för vissa av dom, som gruppen Musikal Med Poff, lyckas ofta leta reda på några riktigt obskyra verk. Under åren har dom satt upp Rodgers och Hammerstins ASKUNGEN, PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, och WEDDING SINGER, och dom har i dagarna premiär på HONK!, en version av Den Fula Ankungen, en brittisk musikal från 1993, som kom till West End 1999, och vann en Olivier Award för bästa musikal. 
Regissören till kvällens föreställning har tidigare bland annat satt upp URINETOWN och RENT.

Jag var inte vidare begeistrad när jag fick veta att man skulle sätta upp HAIR. Jag har sett den. Detta, tror jag, är tredje gången. 1999 såg jag en uppsättning av Parkteatern, i Vitabergsparken, och det är bara fem år sen Kulturhuset Stadsteatern satte upp sin version. Båda var regisserade av Ronny Danielsson, koreograferade av Roger Lybeck, med scenografi av Lars Östbergh.
Men jag förstår att man inte väljer musikaler för att blidka mej, utan man sätter upp dom bara av den anledningen att man vill göra dom. Det är lite som Hamlet, alla vill göra sin version. Eller musikalen RENT. Alla vill göra sin version.

HAIR hade premiär off-Broadway 1967, och på Broadway, 1968 på Biltmore Theatre, numera Samuel J. Friedman Theatre, en liten teater där man mest spelar pjäser. Det var här MY SISTER EILEEN hade urpremiär, och Neil Simons BAREFOOT IN THE PARK, och THE EFFEKT OF GAMMA RAYS ON MAN-IN-THE-MOON MARIGOLDS. 1977 hade man en revival av HAIR, på sammat teater, och så, 2009, ännu en, men denna gång på Al Hirschfeld Theatre. 

Vi är ganska många som har samlats på Boulevardteatern, för det här genrept. Man spelar nio föreställningar, och alla, utom en, är utsålda. Vilket är tur, för alla musikalnördar som jag känner, och som brukar se den här typen av musikaluppsättningar, är här, så om biljettförsäljningen berodde på oss, så hade man dragit en nitlott. 

”Sitt långt fram ni kan, för det blir naket,” ropar regissören, när vi går in och sätter oss. Jag och min kompis Patti-Li Leuk sätter oss någonstans i mitten. Jag har lite problem med nakenhet på scenen. Det är inte det att jag är pryd, det är mer på grund av att för mej är det liksom inte längre teater. Allt annat, smink, mask, kroppshållning, kostym, tillhör liksom rollen, men den nakna kroppen blir liksom privat. Det är inte Hamlets petterniklas som dinglar där, det är skådisens, det är inte fröken Julies bröst, ovanligt stora, eller förvånande små, som blottas, det är skådespelerskans. 
HAIR har nämligen en historia av nakenhet, sen den första uppsättningen, där man klädde av sej i första aktens final. Jag antar, för att visa att vi alla är lika, eller kanske, för att visa att vi alla är lite olika. 

Det står en skyltdocka långt fram på scenen. Hon är utklädd till frihetsgudinnan, inlindad i ett tyg, och med en sån där piggigt diadem, men istället för fackla håller hon upp en röd dildo. Tror jag. Det är lite svårt att se, i skumrasket. 
På golvet har man rullat ut konstgräs, och det lyxigt välfyllda bandet sitter uppe vid den vita fondväggen. 

Det handlar om ett gäng ungdomar i en park. Det pågår ett krig, och unga män blir inkallade.

Detta är en öppen repetition, och ibland kan det hända att man är så glad att äntligen möta en publik, att man liksom tar i lite för mycket, och från vissa håll blir det lite väl maniskt, lite väl energiskt, som om man är rädd att inte synas, något som är förståeligt och lätt hänt, eftersom detta är en ganska fritt hållen berättelse, där varje roll inte har många ramar, begränslingar, eller tydliga mål. 

På något sätt påminner denna musikal om CATS. Den har många roller, inga direkta antagonister på scenen, och en samling musikalpärlor uppträdda på en nästan minimal röd tråd. Men till skillnad från Webbers musikal, som bara har en slagdänga, har HAIR hit efter hit efter hit. 

Det är ingen lätt berättelse, och ärligt talat är det tur att det finns en filmversion med klar dramaturgi, som man kan luta sej emot, när det blir förvirrande. I alla fall är det alltid den jag undermedvetet refererar till, när jag, ganska ofta, inte förstår varifrån en sång kommer, eller vad det är som har hänt, eller händer, på scenen. 

Jag hade kanske önskat att man hade en mer hårt hållen läsning, vad gäller själva iscensättningen. Ställningstagandet mot rasism, sexism, homofobi och krig finns inskrivet i manus, så man måste komma med något mer. Att bara älska allt och alla (utom patriarkatet, makten, militären, och den äldre generationen) räcker inte. Att framhålla att alla är goda (utom dom som onda) räcker inte heller. Det är väldigt lätt att bli en slags allmänälskande, tidslös hippie-pastisch. 
Och visst borde det väl finnas en hel del man borde kunna säga, för och emot, om vår samtid?

Vad gäller nakenheten så blir det ett halvhjärtat försök: man hämtar lite från scenversionen av musikalen THE FULL MONTY: man tar av sej allt, men i motljus, så att ingen behöver se någonting. Och för säkerhet skulle väntar man ryggen mot publiken, så att istället för att säga att ”nakenhet är naturligt!”, eller ”Pubishår är provocerande!”, blir intrycket att det är något att smussla med, att skämmas för. 

Och man har ett grepp, som jag inte alls förstår. Några produktioner tillbaka satte man upp RENT, och regissören spelade dragdrottningen Angel, och en bit in i den här föreställningen kommer han in, som Angel, och framför Old Fashion Melody-biten i numret ELECTIC BLUES, klädd i samma tomtedräkt, men nu tillsammans med en make, och de ska båda föreställa turister, fascinerade av hippiesarna i Central Park. Och jag förstår ingenting. Jag tycker mej inte minnas att Angel dök upp i förra produktionen, URINETOWN, så det verkar inte vara en återkommande grej, lite som Hitchcock figurerade i sina egna filmer, och jag förstår inte varför Angel, som var en typisk streetsmart New York-bo, plötsligt dyker upp som turist, i en tid - om man ska vara verket troget - då han knappt var född, eller - om detta är nutid - i en tid då det är 20 år sen han dog. 
De äldre rollerna har spelats av två äldre skådisar, och jag förstår inte varför dom inte får framföra numret?

En bra bit in i föreställningen sitter jag ganska kall. Varje nummer är ganska skickligt iscensatta - vissa riktigt innovativa och imponerande, och många suveränta framförda - men dom blir liksom bara nummer. Nån går upp och gör sin grej, och ordningen och varför just den personen sjunger just den sången just här, och för vem, är oklar. 
Det känns som om man inte gjort grundjobbet: relationerna, undertexterna, karaktärernas utveckling, vändpunkter och riktning verkar oarbetade. Vem?, var?, vart?, varför?, och allt det där. Lite som om, ifall man tog bort sångerna, skulle man ha ett gäng ungdomar i hippiekläder som inte riktigt visste vad dom höll på med. 

Så sätter sej någon ner på en parkbänk och sjunger Frank Mills, och det hela börjar landa. Långsamt smyger sej ett djup, en känsla, ett slags poesi, in över föreställningen. Artisterna, och artisteriet, tar över, och det känns plötsligt som om dom börjar berätta något, för varandra, och för oss. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Robin. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DANSREDOVISNING UR HAIRSPRAY OCH FAME, PÅ SMU

"Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.

Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt. "


IVANOV, på Dramaten: 

Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.



PRESIDENTERNA, på Dramaten:

Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.



SparaSparaSparaSparaSparaSpara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar