AV: Alexander Charlamov, REGI: Alexander Charlamov, SCENOGRAFI, KOSTYM, FOTO: Kristin Nedlich, REGIASS: Lukas Stolpe, PRODUCENT: Margareta Hallqvist
I know it's wrong
I know he's rough
I don't know what to do
But we've been through enough
I know it's time
And yet I play
Maybe I like it this way.
I see his pain
I hear his cry
He pulls me to the edge
But I don't ask him why
I understand
And I obey
Maybe I like it this way.
I like the way he laughs
His strange and silent stare
I like the way he moves
The way he's always there
The way he calls my name
The way he takes control
I like the way this man has stirred my soul
Maybe I Like It This Way
ur THE WILD PARTY
Andrew Lippa
Teaterverket är en förening som sysslar med amatörteater, och som har sin scen i en källare i Vasastan, vid Odenplan. En brant trappa leder ner från Västmannagatan, och lokalen är som en lång korridor, uppdelad på tre rum, som ligger liksom vagnarna på ett tåg: kapprummet, bardelen och scenen.
Det känns som om teatern fått en uppfräschning nyligen. Väggarna är matta och A4-vita, som om dom pudrats med krossad krita. En röd matta leder ända från entrétrappan in till det lilla spelrummet, som har en planläggning lite som en kyrka: man kommer in längst bak, och sitter fyra i bredd på var sin sida om mittgången, i fem, sex rader.
Publiken, denna sista föreställning, verkar vara föreningsmedlemmar, släktingar och vänner. Några alternativluddiga hipsterkillar glider in, som om dom kommit från en bandrepetition. Ogymnastiserade föräldrar pustar ut i soffan efter stengetsklättringen nerför den branta trappan. En drös ungbögar med eller utan färgglada kepsar klustrar i ett hörn. Tjejer i rundskurna kjolar och långt blont Botticellihår vrider och vänder sej för att visa sej från sin bästa sida. En och annan man i man-bun nickar och suckar. Korta läderjackor. Snäva byxor. Svart och grälla mönster.
Den väldigt glada, och sällsamt trevliga kvinnan i kassan bjuder på kaffe, och jag häller i mej en kopp. Jag är seg idag. Seg som en deg. Degseg.
Det ska handla om sex och våld och övergrepp, har jag för mej. Hipp hurra.
Man släpper in, och jag hamnar på första bänkraden, längst ut till vänster. Innan det börjar håller en något nervös regissör ett tal om att dom inte har något program, eftersom dom lagt pengarna på att köpa två vita tyger, som hänger uppspända i fonden. Jag antar att det är därför dom inte har någon affisch att tala om. Han säger också att vi får skratta, om vi tycker att något är roligt.
På scenen står en sån hög, uppblåsbar madrass, en sån där som har en egen pump inbyggd, som man bara kopplar in och så blåser den upp sej själv. Annars är scenen bar. Väggarna är svartmålade.
Föreställningen är uppdelad i två delar, där jag antar att den första heter ONE HIT WONDER, och den andra EFTERFESTSMUSIK.
Den första delan handlar om två personer, en man och en kvinna, och en säng. Hon är klädd i en avantgardistisk svart krinolinklänning där man fäst svarta plastspännremmar lite här och var, så att hon ser lite ut som en korsning mellan svartdoppad Scarlett O’Hara och en igelkott. Den påminner lite om av vad klubb-kids-kvinnorna med designambition hade på sej i början av 90-talet.
Mannen är klädd i en oskydligt vit overall.
Den andra delen utspelar sej i en annan lägenhet, dit tre unga män i lika oskyldigt vita overaller kommer för att efterfesta, innan dom får sällskap av kvinnan från första scenen, nu i andra kläder.
Det finns fördelar och nackdelar med att vara både regissör och dramatiker. Det är positivt om saker behöver ändras, skrivas om, förtydligas, eller strykas. Det är negativt eftersom historien bara berättas ur en vinkel, sedd ur ett perspektiv. Det blir kanske inte heller så tydligt som det skulle bli om en annan person tog sej en titt på den skrivna texten och sa:
”Jag fattar inte riktigt det här? Vad är det du försöker säga?”
Författaren/regissören hade kanske varit behjälpt av att någon annan regisserat hans verk, för jag har lite svårt att se ur vilken vinkel han vill berätta, och exakt vad det är han vill berätta. Det diffusa, bristen på en klar ställningspunkt, är båda fängslande och lite irriterande. Jag dras till det vaga, ofokuserade berättandet, men det retar mej, eftersom jag tvivlar på att skaparen vet vad han vill säga. Nej, förresten, han kanske vet vad han vill säga, men det känns som om han inte vet vad han vill säga oss, publiken, vad vi ska tycka, förstå, ta med oss. Det känns ibland - och jag tror inte det är hans mening - som när en konstnär målar något diffust på en duk, och när man frågar honom om verket verkar han inte kunna säga något om det. Jag menar, det är okej om jag som betraktande av tavlan inte fattar, eller gör en egen tolkning, men man vill ha en känsla av att skaparen vet vad han eller hon vill, eller skulle önska, att jag kände, eller tyckte.
Speciellet i det här fallet, i en pjäs med våld- och sex- och övergreppstema.
När jag började skriva kunde jag inte redigera. Jag skrev det jag skrev, och tanken på att stryka något, eller ändra i texten, slog mej aldrig. Jag sysslade med konst, trodde jag. Skulle du be Picasso radera en näsa, även om den var ovanligt sned? Skulle du be Tennessee Williams vara lite tydligare, speciellt i dom senare, mer flummiga pjäserna? Skulle du säga till Truman Capote att en del av hans noveller nästan är för korta, att man vill ha mer!?
Skulle inte tro det.
Jag bara skrev, och sen efteråt försökte jag förstå vad det var jag hade skrivit, tolka det, ge det en djupare mening.
Det var inte förrän jag började läsa Neil Simons memoarer Rewrites, som jag började fatta hur det kunde vara, hur även dom mest erfarna, begåvade författarna och dramatikerna strök, deletade, skrev om.
Det kanske inte att det är så, men jag får en känsla att dramatikern till kvällens verk har arbetat på samma sätt. Lite i blindo, liksom låtit tangenterna tala, och vad som har kommit ut har behandlats som ren och skär konst. Och jag säger inte att det är fel, men kanske hade det blivit bättre om någon lite mer objektiv hade kunnat göra en analys av vad man tror pjäserna vill säga. Författaren kan vara vag, regissören måste vara jävligt tydlig med vad han vill säga. Varför har han annars valt att sätta upp pjäsen?
I den första delen, med kvinnan och mannen och en säng, fylldes jag mer av frågor än svar. Kvinnan kliver bara in i mannens rum, som om hon vore en vålnad, ett minne, död, och hon talar till honom lite nedlåtande. Har han våldtagit henne? Dödat henne? Jag tänker på Nick Cave och Kylie Minoguelåten Where The Wild Roses Grow, en sång som sjunges av en mördare och hans offer.
Om man inte uttalat skrivit ut att pjäsen handlar om ett sexuellt övergrepp, så hade jag nog farit iväg någon annanstans i fantasin, men nu cirkulerar ämnet runt, runt, som en irriterande fluga som vägrar landa. Det verkar inte vara så enkelt som att mannen har våldtagit kvinnan, och nu ångrar sej, för hennes inställning verkar mera vara att det inte var hans fel. Handlar det inte ens om våldtäkt, utan om något slags sexuellt rollspel? Jag har träffat några såna kvinnor, som dras till sexuella rollspel, aga, och våldtäktsfantasier. Har mannen gått med på nån sån lek, där hon vill bli förnedrad, och känner han nu själväckel, och hon försöker förklara att det inte är hans fel, att hon ville, eller har jag luvan nere och famlar mej fram?
I föreställningens andra del, efterfesten, berättar kvinnan för en av männen att hon hade haft sex med mannen från första scenen, men att hon inte ville. Mannen hon berättar det för vill ringa polisen och anmäla honom för våldtäkt, men kvinnan säger att det inte var det.
Vill man säga att det alltid är våldtäkt, även om offret vill? Eller att det alltid är sadistens fel, aldrig mascochistens? Är det vi, samhället, som står utanför och bestämmer vad som är ett övergrepp, eller är det offret? Kan förövaren vara den som definierar vad som är vad?
Jag tänker på When I First Met Him, från Andrew Lippas THE WILD PARTY, Gershwins Treat Me Rough från GIRL CRAZY, eller Kurt Weills Tango Ballad ur TOLVSKILLINGSOPERAN. Till och med My Man, av Jacques Charles, Channing Pollock, Albert Willemetz, and Maurice Yvain, och You’re Mean To Me, av Fred E. Ahlert och Roy Turk, fladdrar förbi, där det viktiga, för att definiera en handling, verkar vara om offret älskar förövaren eller inte.
Man kan förstås argumentera att alla dessa låtar är skrivna av män. Men dom behöver inte nödvändigtvis sjungas av en kvinna.
Efteråt går jag från teatern lite förvirrad, i väntan på att jag ska få någon slags insikt, vad gäller budskap, tema och sexualpolitiskt ställningstagande. Jag har en grumlig, murrig, suddig bild av vad jag har sett, och vad jag har förstått, vilket kanske är passande, för ämnet - även för dom som tycker dom har en klar uppfattning - verkar nästan alltid vid luppläsning vara en röra, en sörja, där inga handlingar, generellt, är rätt eller fel.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Teaterverket! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:
"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/mamma-mia-part-pa-tyrol-forestallning.html
HELLSINGLAND, på Parkteatern:
"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen.
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/hellsingland-parkteatern-forestallning.html
POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater:
"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/povels-naturbarn-parkteatern-pa.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar