Manus och musik: Bengt Palmers och Jakob Skarin, Baserad på filmerna av Lasse Åberg och Bo Jonsson, Producent: Julius Malmström, Medproducent: Bosse Andersson, Medproducent: Vicky von der Lancken, Föreställningen presenteras av Julius Production, 2Entertain och Vicky Nöjesproduktion, Regissör: Anders Albien, Koreograf: Siân Playsted, Musikarrangemang: Björn Claeson, Kostymdesign: Marianne Lunderquist, Scenograf: Fredrik Dillberg, Ljusdesign: Palle Palmé, Ljuddesign: Oskar Johansson, Mask och Perukdesign: Anita Agerlo och Elin Horvat Holmgren, Med Anders “Ankan” Johansson, Sven Melander, Hans-Erik Dyvik Husby, Frida Bergh, Nina Pressing, Tomas Bolme,Fredrik Dolk, Cornelius Löfmark, Olof Ramel, James Lund, Kristina Hahne, Mattias Ahlberg, Simon Laufer, Kristina Lindgren, Agata Kaczorowska, Aimee Wentzel
Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
Spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nåt
Har förstått
När det gäller kärlek är det dig som jag vill ha
Vem är du?
Vem är jag?
Kan vi få kontakt nu
Genom hjärtats telegrafi
Om jag söker sanningen
Får jag den
Sänder dig signaler genom telepati
Högt över havet och bort emot land
Stämmer frekvensen så räcker jag fram
Plus når minus och lyckan är gjord
Sanna mina ord
Högt över havet och bort emot land
Det kan nog blixtra och dundra ibland
Våra zoner är laddade fält
Kärlek (det måste va' kärlek)
Ja eventuellt
Högt Över Havet
av Lasse Holm
Jag minns platser när jag hör ljud. Inte på ett sånt där Marcel Proust-, Madeleinekake-sätt, utan bara rent krasst: jag minns var jag var när jag hörde ett särskilt ljud. Och med ljud menar jag nog mest musik, eller podcasts, eller samtal. Ett av mina favoritpodcasts är The Bowery Boys, en historisk podcast om New York, och ofta, när jag reprislyssnar på ett avsnitt, kommer jag ihåg var jag var när jag lyssnade på det förra gången: på Friskis, eller på Hornsgatan, på Västerbron, eller på väg till Skärholmen. Jag lyssnar mest när jag cyklar, eller tränar. Eller väntar på att ett träningspass ska börja. Varje gång jag hör Alison Moyets Love Resurection är jag i alla fall på en båt mellan Brindisi och Korfu, för det var där, sommaren 1984, under en tågluff, med en uppgående sol som glittrade i medelhavet, och med delfiner som ålade sej genom vågorna och följde färjan, som jag för första gången hörde sången, på min Walkman med radio. Några minuter senare hörde jag Melanies Safkas Look What They Done To My Song, Ma. Jag spelade in både två, och har nog kassetten fortfarande, någonstans, även om den säkert måster vara avmagnetiserad, nu.
Det här är kanske något alla upplever men jag har aldrig hört någon tala om det. Inte vad jag minns i alla fall: kanske kommer jag att komma till en plats när jag plötsligt minns att jag har hört om fenomenet på en podcast, men just nu är det blankt vad gäller såna minnen. Vad ska vi kalla företeelsen? Déjà-entendu? Bergman-begreppet? The Location Echo Effect?
Kanske hade det varit mer användbart om det var tvärtom: att jag kom ihåg ljudet när jag tänkte att jag var på en viss plats, då skulle jag kunna minnas nyttiga saker, men det funkar tyvärr inte så.
Det är därför jag kommer ihåg var jag var när jag hörde att man skulle göra en musikal av Lasse Åbergs film Sällskapsresan. Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men jag minns att vi träffades på Söder Mälarstrand. Han - för det var en han - kom cyklande från Slussen, och jag var på väg ut till Djurgården. Och det var över tio år sen. Så lång tid kan det ta att göra en musikal. Eller: kanske var den klar för länge sen, men ingen hade tid eller mod nog att sätta upp den?
Då tyckte jag det var en ganska sopig idé, men nu, i ett annat teaterklimat, och efter PRISCILLA - QUEEN OF THE DESERT, HEATHERS, KINKY BOOTS, och TOXIC AVENGER, och alla andra filmer som har musikaliserats på senare tid, så har idén börjat kännas ganska självklar.
Jag minns inte mycket av Sällskapsresan, filmen från 1980, alltså, och halvvägs in i den här föreställningen insåg jag att jag hade blandat ihop den med filmen Repmånad, och att jag förväxlat Sven Melander med Loffe Carlsson. Gubbar med mustasch, liksom. Och har inte båda varit programledare? Eller blandar jag ihop dom med nån tredje nu?
I alla fall: Allt jag kom ihåg var ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” och ”Pass, pesetas, p-piller och -”
Jag har glömt vad det sista p-et stod för, och jag vägrar googla.
Kanske mindes jag någonting om någon lapp-lisa, och en massa alkohol, men det är allt. Jag var bara 16 år när jag såg filmen, och ansåg mej nog alldeles för vuxen, världsvan - jag hade varit i både Stockholm, London, Malmö och Köpenhamn - och för sofistikerad för den här typen av ”bondkomik”.
För mej är Chinateatern i Stockholm så nära en Broadwayupplevelse man kan komma, i Sverige. Och nu pratar jag inte uteslutande om föreställningen, utan om känslan man får när man sitter i den stora salongen. Ett besök känns internationellt, bekvämt, modernt. Deras uppsättningar, på senare år, speciellt, är påkostade, lyxiga, ambitiösa och lite vågade, i sitt val. Man satsar inte på säkra kort, som HAIR, WEST SIDE STORY, eller SOUND OF MUSIC, - vilket inte någon privatteater någonstans gör, måste jag säga, utan lämnar sån skåpmat åt de statsstyrda husen - utan vågar satsa på något nytt, något som kräver lite mod av familjerna Mediåkersson och Ordinärman för att boka och köpa.
I sina föreställningsval liknar Chinateatern faktiskt Malmös Nöjesteatern, som också vågar sticka ut hakan, vara först, i Sverige, i Norden, i Europa, med produktioner, som SPAMALOT, LEGALLY BLONDE, eller HIGH SCHOOL THE MUSICAL. Eller som nu, med världspremiären av musikalen SÄLLSKAPSRESAN.
Det är bara det att man spelar med lite olika kort, tror jag, vad gäller ekonomin. En liten teater som Nöjesteatern, och en mastodont som Chinateatern har givetvis olika förutsättningar, och jag var rädd att det skulle synas, när nu den skånska produktionen gör ett gästspel i huvudstaden.
Men det är faktiskt bara i några lite buttericksbilliga peruker som jag tycker mej märka en mer restriktiv budget. Kostymerna verkar påkostade, utvalda. Scenografin känns innovativ, finurlig, nästan omöjligt detaljerad. Sängar ställs på höjden för att få plats på hissen ner till källaren. Hotellkomplex i flera våningar dyker upp, och känns så bastanta att man undrar hur dom bara kunde dyka upp. Scenen är aldrig tom, svart, öde, scenografilös.d
Och jag älskar Chinateaterns användande av LED-skärmar. Dom ger en konstnärlig finish till scenbilden och höjer den visuella upplevelsen till något som gör det svårt att föreställa sej hur det skulle se ut om man tog bort dom. I scenen på flygplanet står skärmarna för 90% av synintrycket, och när sen planet lyfter - eller landar - så fick i all fall jag en sån där svindlande känsla i magen som man bara får när man sitter där i en riktig kabin.
Det handlar om Stig-Helmer, en medioker anti-hjälte som förälskar sej i en lapplisa som just bokat en charterresa till den spanska ön Nueva Estocholmo, och som därför bestämmer sej för att åka dit han också, trots att han är flygrädd. När han uppsöker en psykolog för sin fobi, luras han att ta med sej ett paket som han tror innehåller en dalahäst och knäckebröd, men som innehåller smugglade pengar. Det är bara det att hans väska - och paketet - kommer bort på resan.
SPOILER: Minns du scenen på planet där Stig-Helmer tror att han kan få mer juice om han håller upp glaset under knappen där man kallar på kabinpersonalen? I den här produktionen har man försökt vara lite meta, och liksom går steget längre: han håller upp glaset, trycker, och juice kommer rinnande. Det är roligt, kanske, men en sån där detalj sabbar helheten. Skämtet hade kunnat funka om alla verkat överraskade, och någon sen visat sej ha lagt en läckande juiceflaska i väskutrymmet ovanför. Men nu liksom driver man med publikens förväntningar: vi vet att det inte ska komma juice ur knappen, och så gör det det. Skämtet funkar bara om man inte är involverad i berättelsen, och tar oss ur handlingen, bryter illusionen, och det irriterar mej, som en billig, studentikos poäng, som om Stig-Helmer i första scenen hade sagt att han inte var rädd att flyga, eller om paret Storch visat sej uttala sitt efternamn som Stork, och inte Stoch.
Om man försöker skilja verket från uppsättningen, och musikalen från filmhistorien, så är det inte nödvändigtvis en historia som sjunger, än mindre dansar. Redan från början - en scen där huvudpersonen jobbar på en brödrostfabrik - påminns jag om musikalen KINKY BOOTS, som jag såg i London i somras. Även där kändes musikalnumren liksom insprängda, intvingade, ditkilade med våld, som om man inte dramaturgiskt har känt ett sug efter en sång, utan bara rent krasst tänkt: här skulle vi kunna göra ett nummer.
Jag har läst någonstans, angående musikaler, att man brukar arbeta efter reglerna att när orden inte räcker till, då sjunger man, och när sången inte räcker till, då dansar man. Här känns det många gånger inte alls som om sångerna kommer från karaktärerna själva, utan som att man i många fall börjar sjunga för att någon börjar spela.
Och nånstans leker jag med tanken att kompositörerna, några år in i laborerandet, kom fram till ungefär samma sak som jag: det här hade varit så väldigt mycket bättre om man använt sej av redan existerande musik, men givetvis inte lika ekonomiskt kompenserande. Gjort en jukeboxmusikal av alltihop, så att säga. Tagit en känd historia och lagt till lite känd musik. Letat fram några svenska örhängen från 70- och 80-talet, som Sommarnatt, Växeln Hallå, Hit men inte längre, och Just nu! 1979, förresten, låg Anita Lundberg på svensktoppen med Jag önskar att jag kunde flyga.
Med detta vill jag slänga in en musikalisk brasklapp: min kompis Lady Lake, som var där samma kväll, och som är mycket mer musikaliskt begåvad än vad jag är, kan fortfarande - ofta oombedd - sjunga flera av låtarna, även om texterna kanske inte riktigt sitter.
Historien håller, även om den blir lite skev. Där man i en film kan fokusera på enskilda personer, ge dom utrymme dom kanske annars inte har, blir det lite svårare på en scen att få dom att framträda, speciellt i såna här historier, där själva berättelsen inte har en tydlig huvudperson. Den egentliga hjälten, Stig-Helmer, försvinner, på något sätt, och blir inte mycket mer än en perifer biroll, bortskuffad av sånt som är mer intressant.
För det är smårollerna, och ensembleinsatser, som briljerar. Jag sitter ofta och försöker räkna ensemblemedlemmar, för det är lite otroligt hur många roller var och en måste göra.
Sven Melander, som repriserar sin biroll från filmen, har fått lite mer utrymme, vilket är precis lagom: man vill ha mer av honom, men det finns inte mer plats, rent dramaturgiskt, så någon har varit smart, och låter oss längta, istället för att ge oss det vi vill ha, och kanske tråka ut oss, vilket vore det enkla valet.
Olof Ramel, fenomenal i en massa småroller, är showstoppande som en spanjor som pratar gibberish-spanska. I alla fall tror jag att det är det han gör.
Överlag har det gått ganska lång tid sen vi utan dåligt samvete kunde skratta åt ”utlänningar”, och här får man en lite väluppfostrat dålig smak i munnen när skådisar ska försöka spela svenska-brytande utlänningar utan att förolämpa. Kanske hade lösningen varit att låta dom - spanjorerna - alla prata gibberish, inte vara spanjorer, så att också dom hade fått vara lite roliga?
Herr Storch, spelades av en klar favorit, James Lund, från Kulturhuset Stadsteaterns SWEENEY TODD, CHICAGO, och FRÖKEN ROSITA, men framför allt från Wermland Operas PARADE, och gjorde det så övertygande att jag inte kände igenom honom förrän en bra bit in i andra akten.
Men mitt största skratt fick jag av Kristina Hahne, en ensemblemedlem som också spelar rollen som den turistande fru Storch, som när hon inser att hon blir filmad, plötsligt verkar glömma bort hur det var man gjorde när man gick på ett naturligt sätt. Hennes passgång fick mej att fnissa så att jag är säkert på att jag missade en massa viktig dispositionsberättande.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ONE HIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK på Teaterverket:
Ogymnastiserade föräldrar pustar ut i soffan efter stengetsklättringen nerför den branta trappan. En drös ungbögar med eller utan färgglada kepsar klustrar i ett hörn. Tjejer i rundskurna kjolar och långt blont Botticellihår vrider och vänder sej för att visa sej från sin bästa sida. En och annan man i man-bun nickar och suckar. Korta läderjackor. Snäva byxor. Svart och grälla mönster.
Den väldigt glada, och sällsamt trevliga kvinnan i kassan bjuder på kaffe, och jag häller i mej en kopp. Jag är seg idag. Seg som en deg. Degseg.
Det ska handla om sex och våld och övergrepp, har jag för mej. Hipp hurra.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/one-hit-wonderefterfestsmusik.html
MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:
"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/mamma-mia-part-pa-tyrol-forestallning.html
HELLSINGLAND, på Parkteatern:
"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen.
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/hellsingland-parkteatern-forestallning.html
