MED Albin Flinkas, Fredrik Meyer, TEXT Lennart Hellsing, MUSIK Fredrik Meyer och Mette Herlitz.
I guess I wanted something new in my life
A new key to fit a new door
To wake and see a different view in my life
The one I've been waiting for
Dreams like everyone I've had a few in my life
Who knew that this one would come true in my lfe
I knew the moment when you touched me
You touched me
You're like a sudden breeze that blew in my life
A new face, a new smile, new song
And now I know I wanted you in my life all along
Something New In My Life
TEXT: Alan Bergman & Marilyn Bergman
MUSIK: Michel Legrand
Jag var verkligen inte på humör. Det hade varit en lång dag, jag hade stigit upp tidigt, och egentligen ville jag bara hem, slänga mej på en saccosäck och kolla in olika stories på instagram. Nej, inte Snapchat: jag är lite över snapchat, instagram stories är det nya.
Men, som jag sa till min kompis Ofelia Fryk, när hon jämförde sej med mej, och önskade att hon hade samma energi: om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen.
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?
I alla fall: allting ligger på vägen hem, det är bara en fråga om hur stor omväg du är beredd att ta. I mitt fall var det enkelt: Långholmen, där kvällens föreställning spelas, ligger praktiskt taget mitt i min körbana: det är bara att stiga av, låsa fast cykeln vid en stolpe på Söder Mälarstrand och gå över bron, så är man framme. Förra gången gjorde jag misstaget att släpa med mej cykeln uppför backarna, till spelplatsen, men det misstaget gör jag inte om: man kan ändå inte cykla nedför backen, på grund av trängseln, och att leda den blir bara onödigt bökigt. Ibland är det väldigt lätt att välta en pensionär.
Det var först när jag satte mej - ganska långt bak - som jag insåg att jag inte hade en jädra aning om vad det var jag skulle se. Jag kände till titeln, Hellsingland, men inte så mycket mer. Inte något alls mer, egentligen. Eftersom det hela skulle framföras av Albin Flinkas och Fredrik Meyer, av soppteaterns regentätt, så gissade jag att det skulle ha något med musik att göra, och stavningen, ett e istället för ett ä, fick mej att ana att det helt nog inte var en hyllning till landskapet, Hälsingland, men det är lite svårt att släppa intrycket att det hela skulle ha någon slags geografiskt tema. Föddes Ferlin däruppe? Eller Cornelis Vreeswijk? Fred Åkerström? Alla tre?
Om sanning ska fram var jag till och med lite osäker på var Hälsingland låg. Uppåt, visste jag, för det lät så, och allt under Stockholm var väl Småland och Skåne?
Jag är den första att erkänna att jag förlorat greppet om samtiden. Det eskalerade för några år sen, när jag blev tevelös, men det började långt innan dess. Bingolotto, ett teveprogam som gick för tjugotalet år sen, men som man nu slutat visa, tror jag, var en sån där sak som andra gillade, men som jag inte kunde finna intressant. Alla pratade om vad som hade hänt i det senaste programmet, men jag kunde helt enkelt inte bry mej. Det var samma sak med Varuhuset, och den där serien om en Finlandsfärja - den med Inga Gill - och när sen alla dokusåpor kom, och programmen när man tävlade i sång eller dans, då gav jag bara upp. Jag har inte lidit med igenom ett Mello-program på snart tio år.
Det fanns en tid när jag hade koll på kändisar, tror jag. Det var innan dom blev så många, och så tillfälliga. Jag har till exempel ingen aning om vem Veronica DiMaggio är. Jag menar, jag kan googla, men jag vet inte vad jag ska göra med den informationen. Jag antar att hon är en sångerska, men jag är säker på att jag inte hört någon av hennes sånger, eftersom jag inte har sett ett enda avsnitt av Det Låter Så Mycket Bättre, eller vad den heter den där serien där kändisar samlas på ett slott och sjunger för varandra. Eller är det ett annat program? Dom brukar gråta, vet jag, i alla fall.
Mina kändisar är vad som helst som står på någon av Stockholms scener. Eller Sveriges scener. Eller nån jäkla scen, nånstans.
Men jag trodde faktiskt jag hade bättre koll på dåtiden, faktiskt. Min dåtid. Fast ibland är det som om det var en helt annan pojke som levde mitt liv, då, och jag själv var inte riktigt närvarande. Vet du vad jag menar? Jag har inget minne av saker jag borde komma ihåg, och bara en vag uppfattning om annat, som jag kanske har varit med om, lite som om jag hade en sån där minneslucka man får av för mycket festande? Var jag en liten alkis som både supit bort sitt minne, och minnet av att ha supit bort det?
Som det här med Lennart Hellsing, den person som det visar sej att kvällens föreställning handlar om. Om nån sjungit: ”Krakel Spektakel”, så hade jag omedelbart - även om jag kanske hade vinglat lite på tonarten - klämt in: ”Kusin Vitamin”, och så kanske jag hade fått ur mej nåt om rullgardin. Men om nån frågat med vem som skrivit den här versen, då hade jag nog gissat på Gullan Bornemark. Eller, kanske, Barbro Hörberg.
Lennart Hellsing, namnet, säger mej ingenting. Eller, sa mej ingenting. Givetvis har jag googlat upp honom, nu efteråt.
Han föddes 1919, och dog bara häromåret, 2015, 96 år gammal. Året innan, 2014, hade han gett ut två böcker, en vuxenbok, och en bilderbok för barn.
Ingenstans på hans wikipediasida hittar jag hur många dikter eller böcker han producerat, men jag antar att det är för att ingen riktigt orkat räkna efter.
Detta är en vuxenföreställningen, med hans dikter och verser för vuxna, i motsats till hans kanske mer kända barnramsor. Texterna är underfundiga, lite distanserade, lite vridna och vändna, skrivna som om någon sett livet lite utifrån, med ett nästan osynligt leende lekande på läpparna.
Som alltid, med Albin och Fredrik, är det en mycket smakfull tillställning. skämtsamt värdig och humant sofistikerad. Kostymt är det enkelt, men stiligt. Vita skjortor, kostymbyxor, grå, och Albin har en tajt grå kostymväst, medan Fredrik har hängslen. Jag minns inga kavajer. Scenen är enkel: en flygel, helt enkelt.
Jag, som är lite monomanisk i mina intressen, och - lite som Tarzan tar sej fram via lianer i djungel - klänger från besatthet till besatthet, är helnöjd med att ha upptäckt något nytt. Någon ny, kanske man ska säga. För visst händer det ganska sällan, att man liksom upptäcker något som inte är nytt? Det här inte som när man upptäckte Harry Potter-böckerna när bok nummer två kom ut, och man sen fick gå och vänta i åratal på att nästa bok skulle komma. Hellsings produktion är nästan bottenlös, verkar det som. Visserligen är verken inte långa, men dom är många.
Alla kvällens dikter är nyligen tonsatta, och ofta är det ganska magiskt, och ord och toner är som skrivna för varandra. Det är bara några gånger då det känns som om melodin är för stark för texten, som om den skulle vilja bryta sej ut, fortsätta på egen hand, för dikten, verkets raison d’être, är för kort. Lite som om man försökt tonsätta en limerick till Mozarts Nattens Drottning-aria. Orden har tagit slut innan man har kommit igång.
När det är över, och jag går över den lilla bilbron bort till det ställe på Söder Mälarstrand där jag har låst fast min cykel, är jag lite… entusiasmerad, kanske man kan säga. Dels för att jag har upptäckt någon ny, att börjar reda och gräva i, dels för att jag - som vanligt - är ganska charmad av Fredrik och Albin.
Dom borde göra något mer, något större, tänker jag. Dom skulle ha en egen scen, där dom får sjunga och spela, göra sin egen grej, berätta sina historier, sjunga sina sånger. En liten, enkel scen, nästan en kabaret-scen. Kanske kunde man servera mat? Bjuda in andra artister?
Och så fnissar jag lite för mej själv, för det visar sej att jag precis har uppfunnit soppteatern, en institution som har funnits i 27 år. Det är inte första gången jag gör något sånt: för några veckor sen uppfann jag hemtelefonen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater:
"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/povels-naturbarn-parkteatern-pa.html
DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken:
"Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktivt?"
Låter det intressant? Här är resten:
PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:
"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/prideboulevard-club-corner-of-sky.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar