tisdag 23 augusti 2016

HELLSINGLAND, Parkteatern, föreställning 68, 10/8 2016

MED Albin Flinkas, Fredrik Meyer, TEXT Lennart Hellsing, MUSIK Fredrik Meyer och Mette Herlitz.

I guess I wanted something new in my life
A new key to fit a new door
To wake and see a different view in my life
The one I've been waiting for
Dreams like everyone I've had a few in my life
Who knew that this one would come true in my lfe
I knew the moment when you touched me
You touched me
You're like a sudden breeze that blew in my life
A new face, a new smile, new song
And now I know I wanted you in my life all along

Something New In My Life
TEXT: Alan Bergman & Marilyn Bergman
MUSIK: Michel Legrand


Jag var verkligen inte på humör. Det hade varit en lång dag, jag hade stigit upp tidigt, och egentligen ville jag bara hem, slänga mej på en saccosäck och kolla in olika stories på instagram. Nej, inte Snapchat: jag är lite över snapchat, instagram stories är det nya.  
Men, som jag sa till min kompis Ofelia Fryk, när hon jämförde sej med mej, och önskade att hon hade samma energi: om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?

I alla fall: allting ligger på vägen hem, det är bara en fråga om hur stor omväg du är beredd att ta. I mitt fall var det enkelt: Långholmen, där kvällens föreställning spelas, ligger praktiskt taget mitt i min körbana: det är bara att stiga av, låsa fast cykeln vid en stolpe på Söder Mälarstrand och gå över bron, så är man framme. Förra gången gjorde jag misstaget att släpa med mej cykeln uppför backarna, till spelplatsen, men det misstaget gör jag inte om: man kan ändå inte cykla nedför backen, på grund av  trängseln, och att leda den blir bara onödigt bökigt. Ibland är det väldigt lätt att välta en pensionär.
Det var först när jag satte mej - ganska långt bak - som jag insåg att jag inte hade en jädra aning om vad det var jag skulle se. Jag kände till titeln, Hellsingland, men inte så mycket mer. Inte något alls mer, egentligen. Eftersom det hela skulle framföras av Albin Flinkas och Fredrik Meyer, av soppteaterns regentätt, så gissade jag att det skulle ha något med musik att göra, och stavningen, ett e istället för ett ä, fick mej att ana att det helt nog inte var en hyllning till landskapet, Hälsingland, men det är lite svårt att släppa intrycket att det hela skulle ha någon slags geografiskt tema. Föddes Ferlin däruppe? Eller Cornelis Vreeswijk? Fred Åkerström? Alla tre? 
Om sanning ska fram var jag till och med lite osäker på var Hälsingland låg. Uppåt, visste jag, för det lät så, och allt under Stockholm var väl Småland och Skåne?

Jag är den första att erkänna att jag förlorat greppet om samtiden. Det eskalerade för några år sen, när jag blev tevelös, men det började långt innan dess. Bingolotto, ett teveprogam som gick för tjugotalet år sen, men som man nu slutat visa, tror jag, var en sån där sak som andra gillade, men som jag inte kunde finna intressant. Alla pratade om vad som hade hänt i det senaste programmet, men jag kunde helt enkelt inte bry mej. Det var samma sak med Varuhuset, och den där serien om en Finlandsfärja - den med Inga Gill - och när sen alla dokusåpor kom, och programmen när man tävlade i sång eller dans, då gav jag bara upp. Jag har inte lidit med igenom ett Mello-program på snart tio år. 
Det fanns en tid när jag hade koll på kändisar, tror jag. Det var innan dom blev så många, och så tillfälliga. Jag har till exempel ingen aning om vem Veronica DiMaggio är. Jag menar, jag kan googla, men jag vet inte vad jag ska göra med den informationen. Jag antar att hon är en sångerska, men jag är säker på att jag inte hört någon av hennes sånger, eftersom jag inte har sett ett enda avsnitt av Det Låter Så Mycket Bättre, eller vad den heter den där serien där kändisar samlas på ett slott och sjunger för varandra. Eller är det ett annat program? Dom brukar gråta, vet jag, i alla fall. 
Mina kändisar är vad som helst som står på någon av Stockholms scener. Eller Sveriges scener. Eller nån jäkla scen, nånstans. 

Men jag trodde faktiskt jag hade bättre koll på dåtiden, faktiskt. Min dåtid. Fast ibland är det som om det var en helt annan pojke som levde mitt liv, då, och jag själv var inte riktigt närvarande. Vet du vad jag menar? Jag har inget minne av saker jag borde komma ihåg, och bara en vag uppfattning om annat, som jag kanske har varit med om, lite som om jag hade en sån där minneslucka man får av för mycket festande? Var jag en liten alkis som både supit bort sitt minne, och minnet av att ha supit bort det?
Som det här med Lennart Hellsing, den person som det visar sej att kvällens föreställning handlar om. Om nån sjungit: ”Krakel Spektakel”, så hade jag omedelbart - även om jag kanske hade vinglat lite på tonarten - klämt in: ”Kusin Vitamin”, och så kanske jag hade fått ur mej nåt om rullgardin. Men om nån frågat med vem som skrivit den här versen, då hade jag nog gissat på Gullan Bornemark. Eller, kanske, Barbro Hörberg. 
Lennart Hellsing, namnet, säger mej ingenting. Eller, sa mej ingenting. Givetvis har jag googlat upp honom, nu efteråt. 
Han föddes 1919, och dog bara häromåret, 2015, 96 år gammal. Året innan, 2014, hade han gett ut två böcker, en vuxenbok, och en bilderbok för barn. 
Ingenstans på hans wikipediasida hittar jag hur många dikter eller böcker han producerat, men jag antar att det är för att ingen riktigt orkat räkna efter. 

Detta är en vuxenföreställningen, med hans dikter och verser för vuxna, i motsats till hans kanske mer kända barnramsor. Texterna är underfundiga, lite distanserade, lite vridna och vändna, skrivna som om någon sett livet lite utifrån, med ett nästan osynligt leende lekande på läpparna. 

Som alltid, med Albin och Fredrik, är det en mycket smakfull tillställning. skämtsamt värdig och humant sofistikerad. Kostymt är det enkelt, men stiligt. Vita skjortor, kostymbyxor, grå, och Albin har en tajt grå kostymväst, medan Fredrik har hängslen. Jag minns inga kavajer. Scenen är enkel: en flygel, helt enkelt. 
Jag, som är lite monomanisk i mina intressen, och - lite som Tarzan tar sej fram via lianer i djungel - klänger från besatthet till besatthet, är helnöjd med att ha upptäckt något nytt. Någon ny, kanske man ska säga. För visst händer det ganska sällan, att man liksom upptäcker något som inte är nytt? Det här inte som när man upptäckte Harry Potter-böckerna när bok nummer två kom ut, och man sen fick gå och vänta i åratal på att nästa bok skulle komma. Hellsings produktion är nästan bottenlös, verkar det som. Visserligen är verken inte långa, men dom är många. 

Alla kvällens dikter är nyligen tonsatta, och ofta är det ganska magiskt, och ord och toner är som skrivna för varandra. Det är bara några gånger då det känns som om melodin är för stark för texten, som om den skulle vilja bryta sej ut, fortsätta på egen hand, för dikten, verkets raison d’être, är för kort. Lite som om man försökt tonsätta en limerick till Mozarts Nattens Drottning-aria. Orden har tagit slut innan man har kommit igång. 

När det är över, och jag går över den lilla bilbron bort till det ställe på Söder Mälarstrand där jag har låst fast min cykel, är jag lite… entusiasmerad, kanske man kan säga. Dels för att jag har upptäckt någon ny, att börjar reda och gräva i, dels för att jag - som vanligt - är ganska charmad av Fredrik och Albin. 
Dom borde göra något mer, något större, tänker jag. Dom skulle ha en egen scen, där dom får sjunga och spela, göra sin egen grej, berätta sina historier, sjunga sina sånger. En liten, enkel scen, nästan en kabaret-scen. Kanske kunde man servera mat? Bjuda in andra artister?
Och så fnissar jag lite för mej själv, för det visar sej att jag precis har uppfunnit soppteatern, en institution som har funnits i 27 år. Det är inte första gången jag gör något sånt: för några veckor sen uppfann jag hemtelefonen. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater: 

"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."


DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken:

"Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktivt?"

Låter det intressant? Här är resten: 

PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:

"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "



tisdag 16 augusti 2016

POVELS NATURBARN, Parkteatern på Långholmens Amfiteater, Föreställning 67, 5/8 2016.

Med: Lotta Ramel, Mikael Ramel och Backa Hans Eriksson

Skymningen kom i en smekning  
av kvällsbrisens skälvande hand.
Nu rodnar solen i fönstren
på Söder och Norr Mälarstrand.
Säj, hör du musiken och skratten
från Djurgården och Gröna Lund,
en lovsång till Stockholm i natten
från skärgårdens vikar och sund.

Stockholm i Mitt Hjärta
av Lasse Berghagen


Jag var aldrig ett Povel-fan, som vuxen, men som barn tyckte jag mycket om hans tokroliga texter och krumbuktiga melodier. Förr fanns det något som hette 45:or, som var små vinylskivor med bara en sång på varje sida, och vi hade massor av såna hemma, och många av sångerna var av Povel. Min morfar hade nämligen en gång ett café, med en jukebox, och när de gamla skivorna byttes ut mot nyare, fick vi behålla dom gamla. En del lekte jag flygande tefat med, långt innan det hette frisbee, men många samlades på hög, och snurrade på min bärbara, hopfällbara skivspelare, om och om igen. 
Men jag var en Hasse och Tage-kille, och senare: en Magnus och Brasse-grabb, och sen: Galenskaparna. Komikerna som kom efter dom var lite för ironiska, lite för självcentrerade, verkade inte ha något socialt samvete, tyckte jag, som hade blivit så gammal att jag tyckte att jag skaffat mej ett socialt samvete.
Povel var lite för mycket Robban Broberg för mej, för mycket ordvitsar, och för lite substans, ansåg jag. 
Jag tycker inte så, längre. Jag antar att det är en fråga om mognad, bara. 

Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan. Den där rosékvällen på uteserveringen, när vi liksom bara strålade ihop, och blev sittande, till stället stängde. Det där sista doppet, sommarens sista, har det redan hänt, utan att jag var medveten om det? Inget blev liksom inte av, om vi inte gör det snart, nu, igår, imorgon. 
Eller är det bara jag som känner så?

Jag cyklar till Långholmen med en vag uppfattning om vart jag ska: nån slags amfiteater ligger insprängd bland kullar, buskar och träd, och efter att ha googlat vet jag var den ligger, ungefär, jag vet bara inte hur man kommer dit.
Det är bara att följa flocken, visar det sej. När jag närmar mej längs med Söder Mälarstrand, från Slussen, möter jag en gråhårig, stapplande skara som likt några uttröttade bockarna Bruse hasar sej över den smala, välvda bron över till Långholmen. Det är en bra bit att gå, om man kommer med tunnelbana. Jag hoppar av min cykel och börjar leda den uppför de branta vägarna. 

Det är en stor, öppen plats, inte så olika scenen i Vitabergsparken, bara inte lika stort och brant, och när jag sätter mej får jag en liten flashback: jag har varit här förut, nån sommar, för länge, länge sen. Vi snackar slutet på 80-talet, antagligen. Jag och några andra - kanske min kompis Skäggige Skalman? - snubblade över den här platsen en sommarnatt på väg att nyktra till efter en festkväll på stan följd av nakenbad på Långholmen. Dumma som vi var - eller man kanske ska vara snäll och kalla oss naiva - trodde vi att vi hittat något som Stan glömt bort: lite som om man snubblat över lämningarna av en stenåldersby på Öland. Som om romarna varit här, anno domini, och beslutat sej att bygga en miniversion av Colosseum.

Jag är någorlunda tidig, och sätter mej långt bak, på en ledig bänk. Några kvinnor kommer förbi, med paraplyn som dom lägger ut på bänkenför att markera platser.
”Skulle du kunna hjälpa oss att tinga dom här platserna,” frågar en av dom, ”Vi ska hämta några blinda som ska sitta här?”
Det tar lite tid för dom att komma tillbaka, jag antar att det tar lite tid att ledsaga, och folk börjar fylla bänkraderna. Någon kommer fram och frågar mej om det är ledigt där paraplyerna ligger prydligt utlagda.
”Nej, det kommer tydligen några blinda som ska sitta här,” svarar jag, och så känner jag mej plötsligt lite dum: Får man säga så? Blinda? Visserligen använde ju paraplykvinnorna  det ordet, men det kanske är lite som när svarta får kalla varandra vissa ord som vita inte får använda? Är det inte synskadade man ska säga, om folk som inte ser? Eller är det fel, nu? Synskadade förutsätter ju att det är någon slags defekt, eller hur, som när man förr sa färgade, som om folk blivit kolorerade?
Hon verkade förresten kunna sin Povel, kvinnan som hamnade bredvid mej: vissa sånger kände hon igen bara hon hörde det första ackordet, och andra gånger nynnade hon med i riktigt snåriga texter. 

Det är en ganska enkel uppsättning, men fullt tillräcklig: tre vita plaststolar, tre mikrofonstativ, ingen fond, förutom några färgglada vimplar på en lina, för att liksom markera var gränserna för scenen går, och kanske hindra folk från att - av misstag eller med flit - klampa in och sno fokus. 
Kanske hade det varit bättre om man använt sej av någon slags fond, för det verkar gå en väldigt populär stig precis bakom scenen, och mången joggare och några hundägare drar förbi under kvällen. 
Till vänster: två svarta partytält där det står Parkteatern, tryck i gräsgrönt, på taket, och bortom dom anar man en himmelsblå bajamaja. 
På scenen: tre personer, två män och en kvinna, två av Povels fyra barn, och en musiker. Man spelar och sjunger Povel, kort och gott. 

Kanske är det för att jag har blivit äldre, det har absolut inget att göra med att jag skulle ha blivit smartare, men det känns som om det är något sånt här vi behövde just nu, just då. Något betryggande, underfundigt, humant. Som land, som nation, som folk, har det varit lite tjafsigt ett tag. Det känns som om demokratin, i vissa fall, har blivit en högst subjektiv rättighet. Vissa har rätt till sina åsikter, andra inte. En del saker går plötsligt inte att skämta om, vissa ord får inte användas, och vi finner oss, tar hänsyn, men det verkar som om det inte räcker till. Jag känner det som om jag borde skämmas för saker jag inte skäms för, medan sånt jag verkligen skäms för håller på att växa till någon slags allmänt accepterad åsikt. I min lilla klick diskuterar vi inte politik längre, inte i grupp, i alla fall. Ibland, en och en, viskar vi något om hur missuppfattade vi känner oss, och försöker försiktig förklara för varandra vad vi menar. Jag har blivit kallad rasist av några bekanta när jag försökte förklara att jag som homosexuell känner mej hotad av de flesta religioner. Några manliga vänner bad mej sluta mansplaina för dom när jag försökte förklara varför jag anser att man inte kan kalla det jämlikhet att bara byta kön på rollerna i en pjäs, och jag har blivit kallad antifeminist när jag sa att jag inte tänder sexuellt på män i damkläder. Nu senast i veckan var det något om härskarteknik när jag försökte sammanfatta att vi helt enkelt hade olika åsikter. 
(Jag vet vad du tänker: jag borde skaffa nya vänner.) 
Det är med den känslan jag kommer travande uppför de branta gångstigarna på Långholmen, som en någorlunda allert stenget, och det är utan den känslan jag tankfullt vänder tillbaka, någon timma senare.
Det hände nämligen något underbart däruppe. Vi var lite som folket som beskrivs Emma Lazarus dikt The New Colossus, och som finns ingraverat på en plack på Frihetsgudinnans pidestal:

Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed to me.
I lift my lamp beside the golden door.

Jag vet: det är lite att ta i, men det kändes lite så: jag, vi var betryckta, men gick därifrån upplyfta, lite stolta, som folk. När man på scenen sjunger Ta Av Dej Skorna, börjar det gå lite som ett tyst muller genom publiken, och jag fattar först inte vad det där, tills jag hör: man sjunger med. Det är en spontan, lite försynt allsång, nästan mumlande.

Det är en mycket stilig föreställning. Exakt. Smakfull. Charmig. Man kanske skulle kunna tro, när två syskon framför pappas material, att dom själv kanske skulle vara mindre fenomenala, lite: vi står här på scen för att pappa var den han var, inte för att vi är dom vi är, men det känns som om dom förtjänar att vara där, oavsett vems barn dom är. Pappa imponerar, men son och dotter imponerar minst lika mycket. Dottern är i vissa fall rent ut av briljant.
Kommer du ihåg BREL som gick på Göta Lejon under början av 80-talet, och som spelades in både på skiva och för teve? Den med Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Lars Humle och Nina Gunke? Eller minns du tv-versionen av AIN’T MISBEHAVIN’, från slutet av 70-talet? Ingen av dom var väl egentligen vad man kallar en musikal, men dom var mer än bara shower. Man gick på djupet med texterna, och musiken, och lyckades i många fall klämma ut ett djup som dom annars inte hade. 
Povel Ramel behöver något liknande: en lyxig helafton med dans och musik, en seriös iscensättning som hyllar detta svenska underverk, och som vågar vrida och vända lite på materialet. Några sångare/skådisar på scenen, en orkester, lite scenografi, några klädbyten och en jävla massa melodier.
Frågan är bara: Vem, vilka, när och var?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken:

"Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktivt?"

Låter det intressant? Här är resten: 

PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:

"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "


A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:

Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara. 



tisdag 9 augusti 2016

DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken, föreställning 66, 23/7 2016.

REGI Micke Klingvall, MED Amanda Jalmberger, Ola Wallinder och Per Christian Mollan, MUSIK Anders Ny, MASK Roar Birkelund Sørli

You've gotta have heart
All you really need is heart
When the odds are sayin' you'll never win
That's when the grin should start
You've gotta have hope
Mustn't sit around and mope
Nothin's half as bad as it may appear
Wait'll next year and hope
When your luck is battin' zero
Get your chin up off the floor
Mister you can be a hero
You can open any door, there's nothin' to it but to do it
You've gotta have heart
Miles 'n miles n' miles of heart
Oh, it's fine to be a genius of course
But keep that old horse
Before the cart
First you've gotta have heart



Heart 
ur DAMN YANKEES
Musik: Richard Adler
Text: Jerry Ross


Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktigt?
Och, nej, hon var inte en tonårig dotter som gjorde ett utspel mot nån av sina föräldrar, för att testa gränserna. Detta var en vuxen kvinna, som du och jag, om vi inte definierade oss som män.
Är det inte konstigt att vissa par behandlar varandra på ett sånt respektlöst, hätskt, inhumant sätt som dom aldrig skulle bemöta någon annan? Om nån av mina vänner hade betett sej sådär mot mej så tror jag inte att jag hade kunnat umgås med den personen igen, hur mycket han eller hon bad om ursäkt, för själva hatet, ilskan, skulle skrämma mej, och här stod ett par bortåt 40-år, han med en treårig son på armen, och hon med en yngre, svårdefinierad unge i famnen, och hon behandlade honom på ett sätt som skulle fått mej att ringa djurskyddsföreningen, om han vore en hund. Det var inte det att han lät sej hunsas, för jag antar att han var van, det är hur hon kunde tillåta sej att behandla en annan person, en annan varelse, på ett så respektlöst sätt. Om jag hade så mycket ilska, så mycket hat och avsky i mej så tror jag att jag hade gått till någon slags psykolog, för det skulle ju kunna sluta hur som helst. 
Allt han hade gjort var att fråga henne om hon ville ha äppelkaka.

Jag står i kön till Vintervikens trädgårdscafé. Det är söndag, solen skiner, men några fantastiska, nästan filmiskt mörka regnmoln kommer tumlande inifrån Stan. Det ligger åska i luften. En liten monsun och en rejäl urladdning vore välkommen. Min skjorta klibbar på min rygg, svettig efter cykelturen hit ut. 
Min kompis Patti-Li och jag har bestämt oss för att besöka ett museum i månaden, så tidigare på dagen hade vi varit i Riddarholmskyrkan. Han hade aldrig varit där tidigare, men jag var där förra sommaren och såg en föreställning, CAROLUS REX. Nej, vänta, det var nog förr-förra sommaren? I alla fall kan man säga att jag har varit där, men inte riktigt där, eftersom kyrkan liksom var inklädd, eller utklädd. Vilket den varit ganska ofta, visade det sej på vår guidade tur. Varenda gång någon begravts där - och det är mest kungar - så har man klätt in kyrkorummet på det mest fantastiska sätt. Vi såg förskönande bilder av begravningar och det var helt klart svårt att känna igen interiörer. 
Men kyrkan är helt värt värd ett besök. Den invigdes 1300. Det är 716 år sen. Det gör den till en av Stockholms äldsta byggnader.

Jag tror att det allt annat än kärleksfulla paret framför mej i kön har gjort mej lite stirrig, för när jag beställer en kaffe och sätter ner min utvalda fikonkaka, så frågar kassörskan, angående min kaka:
”Grädde till det?”
Men det enda jag hör är:
”Helvete.” Så jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte förrän hon upprepar frågan som jag fattar vad hon menar, tackar nej, betalar, plockar upp min bricka och letar mej bort till scenen. På vägen dit går jag förbi dom igen, paret med ungarna. Jag hör honom säga, lite sådär konservant:
”Det ser ut att bli regn.”
Hon svarar något, men jag är för långt bort för att höra vad. Men jag hör hennes ton. Den påminner mej lite om om Pazuzu, du vet, den där demonen som besatte Linda Blair i Exorcisten

Längst bort i parken, där kafeborden tagit slut och en gräsmatta tagit över,  står en slags dansbana, med en upphöjd, övertäckt scen, lite som ett orkesterpodium. Man har spänt ett vitt tyg över dansgolvet och ställt ut några bänkar. Vi är inte många som har hittat hit, den här söndagen. Kanske tjugo, om man räknar de barn som är så små att dom ligger i vagn. Jag sätter mej nästan längst fram. Scenen är hög, så man ser bra var man än sitter. 

Det är inte en av Moliéres bästa pjäser, och därför extra kul att se, för jag antar att jag nog inte kommer att få se den sättas upp igen. Det handlar om Sganarelle, en äldre man som vill gifta sej med Dorimene, en ung kvinna som redan har en älskare, och som tar honom för pengarna. När den giftassugne mannen upptäcker att han kanske inte är så sugen längre, och försöker ta sej ur det hela, upptäcker han att han är fast i en fälla.

Barock-kostymerna är fantastiskt fina, och en stor del av behållningen, eftersom scenografin är mycket enkel: en vinröd backdrop med utskurna hål. Man är bara tre personer på scenen, vilket gör att mannen och kvinnan som inte spelar Sganarelle måste göra en massa dubbleringar. Man försvinner ut bakom den vindröda fonden, byter i några fall till och med kläder, tar på sej en en mask, och lägger sej till med en grov personlighet.
Molière har nämligen sina rötter i den italienska commedia dell’arte, en teaterform som ligger till grunden för lustspel, farser, cirkus och varieté, och som nästan liknar dockteater i sin enkelhet, vad gäller handling. Man har en fast uppsättning arketyper, ofta med masker eller halvmasker, som den manliga Harlekin, en slags kvicktänkt och intrigerande clown, hans flickvän Colombina, gubben Pantalone, det pratglada matvraket Il Dottore, och den fula Pasquela. 

Ibland är det väldigt skickligt, och roligt, men eftersom vi är en ganska liten skara är det svårt att riktigt få igång oss. Den här typen av produktioner bygger på att aktörerna får tillbaka energi från publiken, och vi är inga kraftverk den här dagen. Eftersom spelet också är riktat utåt, lite som operasångare framför arior, så får man heller inget samspel mellan skådisarna, så dom får heller ingen energi av varandra.
Föreställningen är hårt karaktärsdriven, och dom är grovt yxade, och ganska grunda. Några gånger känns det som om man glömmer att berätta historien, och bara fokuserar på att agera karaktärerna, i ett slags vakuum. Komedier kan bli såna ibland, när man bara riktar in sej på humorn, och glömmer bort realismen, du vet, när det till exempel borde vara jätteont om tid, för någon är på väg att göra entre, eller angelägenheten borde vara hög, för man måste hitta ett brev, men på scenen verkar man ha glömt bort det, och tycks ha all tid i världen att stå där och skämta. Skådis och regissör vet att ingen står utanför och lyssnar, eller att ingen kan komma innan den har fått sin stickreplik, så man tycker att man har all tid i världen. Man har glömt bort situationen. 
Men just i det här fallet är det också något som är inbyggt i konstformen. Ett lazzi är en slags improviserad dialog eller fysisk aktivitet som bryter handlingen, det kan vara ordvitsande, munhuggande, ett litet slagsmål eller komiskt, fysisk sysselsättning, men den kom till för att roa, lite som om en skådis skulle märka att något visst går hem hos publiken, och börjar improvisera, införa det uppskattade skämtet om och om igen. 
Författaren har infört några såna situationer i pjäsen, och tyvärr blir dom lite av longörer i den här föreställningen. Man hade behövt en annan infallsvinkel, tror jag, för nu blir dom liksom bara avbrott i en ganska förutsägbar handling. 
Jag tror att det hade blivit mer lyckat om man tagit ner det hela, skalat av, förenklat. Det spretiga, fluffiga, försvinner in på en väg jag inte är villig att följa. Det blir lite som om man spelar en stil på ett sätt som man tror det ska göras. Lite som om jag hade fått på mej en rokoko-dräkt och gått omkring och gjort hovbugningar utan att egentligen vetat hur man verkligen gjorde dom. 
Givetvis hade det blivit en helt annan föreställningen, men jag sitter och tänker på öppningsscenen i scenversionen av musikalen CHICAGO, där Roxie Hart skjuter den man hon har vänstrat med, och som nu vill överge henne. Numret berättas i en sång, framförd av den andra kvinnliga huvudrollen, med små inhopp av Roxie och hennes älskare, och spelstilen ligger lite åt commedia-hållet, men är återhållen, stringent, sexig, exakt.
Eller kanske skulle man på något sätt presenterat sej som den här gruppen som framför en pjäs, så att vi liksom hade haft en grund, något bekant att utgå ifrån, så att inte allt bara blir grova parodier, för jag, i alla fall, saknar en känslomässig förankring, för det finns liksom ingen karaktärer man tycker om, eller sympatiserar med. 
Jag hoppas att man nästa sommar sätter upp något annat av Molière, något av hans dramer på vers, eller också drar åt andra hållet och gör Goldoni. Det hade också varit intressant att se ett nyskrivet verk i commedia-stil, eller vad skulle hända om man gav sej på en av Shakespeares komedier?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:

"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "


A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:

Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara. 


DOLLYWOOD, med Parkteatern:

"Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen. 
Det är rena rama Slussen, vid Slussen?"