Oerhört fritt efter Gogol, Manus och regi Andreas Boonstra, Musik Simon Steensland, Scenografi och affisch Erik Stenberg, Ljus: Andres Boonstra, Föreställnings/Pressbilder Håkan Larsson, Tekniker/Vaktmästare Joel Dannerup, Marknadsföring Daniel Szpigler, Producent Daniel Szpigler, I rollerna: Göran Thorell, Josefin Ankarberg, Martin Jonsson, Jenny Antoni, Ludde Hagberg, Niki Gunke Stangertz
She was smart, tart, dry as a martini.
Ah, but underneath...
She was all heart, something by Puccini,
Ah, but underneath...
In the depths of her interior
Were fears she was inferior.
And something even eerier.
But no one dared to query her superior exterior.
She was chic, sleek, anything in fashion --
That was just a shell.
Take a close peek, you could see the passion --
That was one as well.
To conclude, you'd soon discover the secret of her ap-peal,
Was the wonder which lay underneath --
Which she wasn't about to reveal.
That was her liability, the curse of versatility.
She'd only allow a man to see enough to fan his fantasy.
She made compliance into a science,
One of the giants -- loud or lewd or lah-dee-dah-dee,
Everything to everybody.
As changeable as a chameleon with all that entails.
But nobody saw what was really underneath all those veils.
AH, BUT UNDERNEATH,
ur FOLLIES
av Stephen Sondheim
Jag har hört om en föreställning som blev fruktansvärt rolig, på premiären. Den var inte alls tänkt att vara så vansinnigt kul, men något hände under kvällen, publiken skrattade åt varenda liten grej som aktörerna tog sej för, och när recensionerna kom, dagen efter, var dom eniga:
”Det absolut roligaste jag någonsin har sett på sen scen!!!”
”Jag skrattade tills jag grät, och så skrattade jag igen!!!”
”Vansinnigt roligt, inte en sur min i hela salongen!”
Folk började ringa efter biljetter, man fick sätta in extraföreställningar, och snart var hela spelperionden utståld. Succé!!!
Det var bara det att det inte var en vidare rolig föreställning. Den var inte menad att vara det, heller. Något hade hänt, bara, under premiären, något oförklarligt. Och nu var man fast. Publiken kom, och publiken ville skratta.
Jag var på en föreställning av denna skrattfest, när man hade spelat i några veckor. Salongen var fylld av till största delen äldre publik, såna som bara ville få sej ett gott skratt, och på scenen gjorde man sitt bästa för att skämta till det: man drog det komiska så långt det gick, så långt att själva pjäsen nästan försvann. Och i ärlighetens namn var det inte vidare roligt, men det var intet man kunde säga till den här publiken. Dom skrattade åt varje liten grej, varje komiskt tonläge, var replik som man kanske skulle kunna uppfatta som humoristisk. Pjäsen var Kejsarens Nya Kläder, och ingen ville vara den första att säga att de nya paltorna inte var vidare kul.
Lite som för några år sen, när varje applådtack blev till en stående ovation, oavsett om det varit en fantastisk föreställning eller inte: alla ville få valuta för sina pengar, ingen ville ha slösat bort sin tid, och så länge det hela avslutades med en stående ovation så måste det väl ha varit synnerligen bra?
Så, en bra recension kan ibland bli ett allvarligt problem.
Moment:teater har ett vansinnigt mysigt foajéfik. Och dom gör något speciellt med sina ostsmörgåsar, något som gör att dom smakar så att det ibland känns som om bara mackorna i sej vore värda en tur ut till Gubbängen. Men kanske är en bidragande orsak att det är en bra bit att cykla, och man är lite småsugen när man kommer fram.
Jag kommer tidigt, men jag är ändå inte först. Många, lite äldre, lite äldre än jag, sitter redan i fiket, dricker kaffe, äter mackor eller surplar soppa. Och i takt med att lokalen fylls blir det tydligare: det här är en något äldre publik. Inte den slags publik man förväntar sej ska ha hittat ut till förorten.
Men det här är en publik som har läst att den här uppsättningen har fått bra recensionerna, som har läst citat som:
“Det är skrattspeglar och skratt som fastnar i halsen” – Expressen
”Det är bland det allvarligaste, roligaste och bästa jag sett”, skriver SvD:s Sara Granath
“Det är roligt och bitvis strålande” DN - Ingegärd Waaranperä.
Och den här publiken verkar ha hängt upp sej på orden Skratt, Roligaste och Strålande. Dom har kommit för att skratta. Och kanske inte åt såna saker som regissören och författaren tycker är roligt.
Jag sitter och tänker på det, under föreställningen, förresten: vad regissören tycker är roligt, och vad jag tycker är roligt, och jag tror nog inte vi skulle ha det vidare roligt ihop. Jag är en vansinnigt rolig person, en av de mest humoristiska människor jag aldrig har träffat, faktiskt, och jag kan ibland bara sitta och fnissa åt saker jag tänker, eller sånt som bara kommer ut ur min mun, men jag har flera gånger mött folk som jag inte förstår, på en komisk nivå. Såna som berättar något dom tycker är roligt, en vits, eller en observation, eller något verkligt, ur livet, och så står man där och ler, lite ansträngt, för så kul var det ju inte, eller är det så att det är man själv som har missat något?
Det handlar om Sverige, i framtiden, efter nästa val, när Järnrörspartiet och deras nya kumpaner KD har vunnit en jordskredsseger och ska styra vårt landet med egen majoritet. På en liten förortsteater, här kallad Monemt:teater, helt beroende av kulturstöd, förstår man att man - om man vill överleva - måste börja dansa till en annan pipa. Ingen mer teater som ifrågasätter, kritiserar, provocerar. Man bestämmer sej för att sätta upp något ursvenskt, Drottningens Juvelsmycke, men med en lyckligare utgång.
Plötsligt en dag sprider det sej att det ska komma en inspektör till teatern, för att kontrollera deras verksamhet. Någon som kan höja eller röja dom. Nån som kan ge dom mer kulturstöd, eller helt ta bort det. Nån som kan plocka dom, var och en för sej, in till de stora teatrarna inne i stan. Och i teaterns mysiga fik dyker det plötsligt upp en okänd man…
Det är Gogols Revisorn, med en knorr. Istället för en korrupt liten stad, nånstans på vischan i Ryssland, handlar det här om en korrupt liten teatergrupp, långt ute i förorten. Teaterchefen, de två producenterna, det två skådisarna, ingen av dom verkar ha några som helst skrupler att överge den lilla teatern, och ta sej uppför karriärstegen i det nya Sverige.
I föreställningen väljer man att teatergruppen ska sätta upp något så ursvenskt som Drottningens Juvelsmycke, vilket jag tycker är synd. Det som är mest tonsättande för Moment:Teater är deras intresse för allting Meta, och något dom gör väldigt bra. Till exempel låter man teatergruppen som spelar teatergruppen som får besök av revisorn, stiga fram, förklara handling och referenser för publiken, och också kommenterar själva spelet. Jag skrattar åt välskrivna repliker som kanske går den lite mer lomhörde publiken förbi: En skådis säger, i en ganska onödigt utdragen fikascen:
”Är inte din nästa replik struken?”
Och vi väntar på vad skådisen ska säga. Svarar hon ”Nej” är det inga problem, men om nu repliken är struken, hur kan hon då svara på frågan, eftersom man tagit bort hennes svar?
Eller som när en man har ett långt anförande om långa anföranden, som maler på om hur jobbigt det är när någon bara står på scenen och maler på.
Det tar en god stund innan själv pjäsen kommer igång. Regissören har tyckt att det är lite komiskt att låtsas börja, men sen avbryta, fördröja, dra ut. Det är mycket som ska förklaras innan det kan börja. Mycket man är rädd att vi som publik inte skulle förstå av oss själva. Eller, man låtsas att man tror att vi kanske inte skulle kunna dra våra egna paralleller till verkligheten.
Bakom mej börjar några i publiken bli lite otåliga. Var är skrattfesten?
När någon på scenen säger ”Men nu ska vi äntligen börja…” ropar en gubbe ur publiken, lite halvhögt:
”Ja, gör det!!!”
Det är som om den här meta-biten av föreställningen bara förvirrar och denna del av föreställningen behandlas lite som när flygpersonalen, innan start, visar var nödutgångarna är, och hur flytvästarna funkar.
Man har också lite problem med att höra vad skådisarna säger. Följade sades, ganska högt, av paret som satt två rader bakom mej. Jag tror inte skådespelarna uppskattade humorn lika mycket som jag:
”Vad säger dom?”
”Vad sa du?”
”Vad säger dom? Jag hör inte vad dom säger?”
”Hör du inte vad dom säger?”
”Nej?”
”Nej. (ETT SLAG.) Jag hör inte heller vad dom säger.”
”Ska vi gå?”
”Va?”
”Ska vi gå?”
”Nej, vi sitter kvar, det blir nog bättre.”
”Va?”
Och dom tycker faktiskt att det blir bättre. En av skådisarna, en synnerligen vältränad man, klänger uppför ett rep genom att bara använda armarna. Det är bicepskraft, och det imponerar. Bakom mej klappar dom i händerna. Och dom blir lika hänförda när samma skådespelare utför ett gäng piruetter och grand jeter över scenen. Men dom har lite svårt för de svartklädda människorna med kartonger på huvudet. Och säger så. Högt.
Men jag tycker nog att man missar något, vad gäller meta, genom att inte låta teatergruppen i teatergruppen sätta upp Revisorn istället för Drottningens Juvelsmycke. Det skulle bli lite som folket i Revisorn satte upp pjäsen om Revisorn. Vad kan vara mer meta än det?
För det är något inte riktigt håller, för mej. I Gogols Revisorn är det lurendrejare som lurar lurendrejare. Ingen har egentligen ”rätt”, man vill bara se hur långt man kan gå med det hela. Alla blåser liksom alla, här, och det finns ingen riktig hjälte, och man undrar inte om bubblan ska spricka, utan när, och hur.
Jag har också lite svårt att förstå själva revisorn, mannen som satt ute i fiket. Han verkar inte alls tycka att det är konstigt att en hel teater plötsligt slår upp dörrarna för honom, börjar låna honom pengar och verkar tycka att han är verkligt viktigt. Han är inte ens misstänksam, tycker jag. Om man nu vill säga att vårt land har blivit en dystopi, borde det då där inte finnas en massa misstro, rädsla, agressioner och hat?
För egentligen handlar det inte alls om KD och SD. Det handlar om kulturpolitik, och skulle likaväl kunna utspela sej idag: det sprider sej att en representant för teaterns bidragsgivare ska göra ett besök, inkognito. Vem är det som ska komma, och vad vill den se? Hur ska man kunna ta reda på vad det är personen vill veta, vad den vill se på en scen, för att fortsätta ge bidrag åt verksamheten? Vilken väg ser representanten helst att teatern tar? Ska man rikta in sej på barnteater, flyktingpolitik, feminism, är det här med Queer tillbaka? Ska man gå sin egen väg, ska man vara subversiv för att vara relevant, eller är det bara vanlig hederlig komedi som gäller, nu?
Här lyckas man på något sätt säga att det största problemet med en högerextrem regering är att småteatrarna får det lite jobbigt. Av pogromer, rasism, och homofobi ute i det nya samhället, märks ingenting. Ingen på teatern, från teaterchef, till producenterna, till skådisar eller tekniker, verkar påverkade av det som händer i det nya svenska samhället, på ett privat plan. Visserligen visar man i siffror hur SD:s kulturpolitik ser ut, men om man väntade sej ett kultursamhälle likt Tyskland innan andra världskriget, där judar drevs bort från kulturen, eller USA under 1940- och 1950-talet, där konstnärer med vänstersympatier svartlistades, och karriärer ödelades, då framstår det här som ganska uddlöst, och om man väljer att visa den här framtiden som något hotfullt, då måste man ta i, då måste man visar hur samhället påverkas, hur folk förföljs, hur alla, utom den vite mannen, måste betala.
För, i ett Sverige som styrs av den sortens regering, är en liten korrupt teaters öde i sej ganska ointressant.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen Repetition, gratis, Tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN HANDELSRESANDES DÖD, på Kulturhuset Stadsteatern:
"”Är det en inhoppare?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
”Vem?” viskar han tillbaka.
”Hon som spelar mamman?”
Han tittar på mej, i mörkret. Någon bakom oss i salongen hostar, långt, rosslande. Nån annan, längre fram, svarar med en kort, torr hostring. Det är lite som läten om natten i djungeln, om man antar att alla djuren vore lungsjuka.
”Det är ju den nya teaterchefen, ju,” viskar han, och jag hör på hans röst att han tycker det är något jag borde ha veta.
Jag tittar på kvinnan på scenen. Den nya teaterchefen? Ojdå. Då måste man tänka till. Och tänka om. Och med man menar jag mej. "
DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten:
"Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket.
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?"
Låter det intressant? Här är resten:
EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest.
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "
