av Babben Larsson, Mikael Tornving Adde Malmberg, Regi Adde Malmberg, Scenografi Hansson Sjöberg, Kostym Gudrun Rösnes, Ljus Alarik Lilliestierna, Mask Maria Lindstedt, Kapellmästare Marika Willstedt, Medverkande Mikael Tornving, Adde Malmberg, Elisabet Carlsson, Rakel Wärmländer Kalle Westerdahl, Sofia Bach, Medverkande från 24 okt Nadja Mirmiran, Kapellmästare/musiker Marika Willstedt, Jakob Birgersson, Mats Persson.
Maybe it’s my name
Maybe it’s my face
Maybe it’s my both
All I know is
Show me a glass of water,
I'll show you a soggy dress.
Show me a tube of toothpaste,
I'll show you a mess.
Show me a fresh laid side walk
and guess where my foot prints are?
Show me a fire hydrant
I’ll show you my car
Show me the latest dance step
I’ll show you the latest fall
Show me the train to Boston
I’ll show you St. Paul
Show me a hundred lighters,
I'll show you the one that won't.
Show me a priceless vase
No don't!
Show me a cancelled party
I’ll show you the only guest
Show me an open manhole
And I’ll do the rest
Show me a broken window
I’ll show you a bat and ball
Show me the boat to Europe
I’ll show you St. Paul
Ask me to give directions
I’ll show you a vacant lot
Show me a knot that’s tangled
I’ll show you a tangled knot
Show me a nest of hornets...
Maybe I can do
Don't laugh
Good.
Maybe I can do
Don't laugh
Well.
Maybe you could be
Who knows proud
Alright, so laugh
But not too loud.
DON’T LAUGH
ur HOT SPOT
Av Stephen Sondheim
”Ne-ej…!” säger jag.
”Jo-o,” säger han, ”dom tog bort min beställning, man kan inte boka några andra biljetter, och på hemsidan står det att den utgår helt på grund av sjukdom.”
”Urk,” säger jag. Man kan liksom inte argumentera med sjukdom. Är man sjuk är man sjuk, och man får bara hoppas att det inte är för allvarligt, men fasiken…
Jag och min kompis Ticket Master står nere i Klarafoajén och väntar på att få gå in till ett publikt rep av revyn UTSÅLT, han har precis sagt att han ser fram emot pjäsen COCKFIGHT, jag har sagt att jag ser fram emot Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, och han har sagt att den är inställd. Sjukdom. Blä och urk!
Jag tror att jag är lite obsessiv, för jag har fortfarande inte riktigt kommit över att man ställde in Joe Ortons LOOT för några år sen. Det är konstigt att man alltid mer ångrar det som inte blev av än det som verkligen hände.
Hösten är här, och det är dags att ta tag i saker. Efter sommarens och förhöstens krängande hit och dit har vi liksom glidit in i ett slags fokuserad riktning, och man kan koncentrera sej på viktiga saker. Som att försöka få rutiner, som att få ordning på träningen. Som att äntligen läsa DN och Svenskans Scenhöstbilagor. Som att ta tag i det här med Instagram och Snapchat. Och vad fasiken är Swarm?
Detta är ett publikrep, och mycket kan, och kommer antagligen, att hända med föreställningen innan det är premiär, om några dagar. Saker slängs ut och annat kommer in. Vissa grejer behålls, och andra ratas. Man stuvar om, ändrar ordning, lägger något i andra akten istället för i första, och så vidare.
När jag ser föreställningen blir jag i första hand förvånad över hur bra vissa sjunger, och hur överraskande bra vissa rör sej. Mest, och i första hand, gäller det de två stand-uparna, Adde Malmberg och Mikael Tornving, där mina fördomsfulla förväntningar kanske varit ovanligt låga, vad gäller sång och dans. De kan röra sej, och dom kan ta ton. Tornving har en slags melankolisk klang, och jag skulle vilja höra honom sjunga Olle Adolphsson och Allan Edwall, och Malmberg är lite av en estradör.
Elisabeth Carlsson - som gjorde en jättefin insats om Hunyak i CHICAGO härom året - är, tillsammans med Rakel Wärmländer, fenomenal på stämsång, och de två borde få en egen sångföreställning på soppan, kanske något om Ulla Sjöblom, eller vad sägs om att tolka Agnetha Fältskogs Elva Kvinnor I Ett Hus?
Kalle Westerdahl gör en väldigt bra David Batra, och Rakel Wärmländer lyckas med mästerstycket att klämma komik ur hans fru, vilket inte är det lättaste.
Materialet är högt och lågt. Ibland väldigt roligt, bitande, nästan provocerande, och ibland tappar man bollen helt, och jag antar att det är dom numren - där vi lite förvirrat klappar i händerna när det är över, undrande över vad det var vi missade - som kanske inte kommer att vara med nästa gång. Eller som kommer att se helt annorlunda ut.
Det jag kanske tycker minst om är scenografin, som består av två flyttbara trappor, och en mittenmodul med tre dörrar och en slags fönsterlucka, allt i vitt. Det känns lite naket, lite kallt. Eftersom majoriteten av skådisarna oftast är bakom scenen och byter om, och det för det mesta bara är en eller två personer på scenen känns den ganska outnyttjad. Jag hade nog föredragit om man skärmat av, och flyttat fram spelet. Nu blir det lite kliniskt, lite desinficerat, lite fantasilöst.
Jag sitter och funderar på om Babben försvann på vägen, eller om det aldrig var meningen att hon skulle var med i föreställningen, men det känns lite konstigt eftersom hon är en av affischnamnen, och eftersom de andra två namnen är representerade på scenen.
Man skämtar om hipsters, om skägg, om pinkoder, man gör fin en hyllning till Löfven, där jag hela tiden väntade på att bilan skulle falla, men som verkade vara just bara en hyllning, man skämtar om det svenska vårdmisslyckandet med personaleffektivisering, och ett annat om vården och rekryteringsföretag. Man skämtar om svenskar med bortskämda barn, på semester i ett k-pist-smattrande Tunisien, och man skämtar om vår inställning till tiggande romer.
Jag hittar ingen information om vem som gjort koreografierna, men jag antar att det bara måste vara en miss, för jag tror inte att detta kan vara något som man själva har satt ihop. Man framför till exempel en mycket fin och ganska komplicerad dans till Zorba The Greek, i ett nummer som jag tror handlar om Grekland och EU, men jag är inte säker. Det var ett väldigt fint nummer, kanske lite luddigt, men med fin dans och sång.
Den klara favoriten är när Tornving har en genial publikgymanstik där man samtidigt, genom handuppräckning och statistik, fick lära sej ett och annat om invandringen till Sverige. Kanske hade jag bara önskat att han hade infört en övning för att visa vad invandring har bidragit med, ekonomiskt och kulturellt, men man kan kanske inte få allt.
Men det jag tycker allra bäst om är att jag får skratta åt ganska provocerande saker tillsammans med en allomfattande, inkluderande publik. Det här är en revy som riktar sej till en teatervan medelsvensson, och jag gillar var man har placerat den politiska, kulturella normen, och på det sätt som det hela tas emot.
I en värld med triggervarningar, kulturell appropriering och tolkningsföreträde, där man måste akta sej så att man inte trampar någon grupp på tårna, att inte någon känner sej utpekad eller förbisedd, där en våg på ett badhus plötsligt blir en dödsfälla, och där ingen riktigt vet hur en feminist ska förhålla sej till huvudbonader, baddräkter och bara bröst, har skrattet plötsligt blivit lite ansträngt. Man vågar knappt säga att ”Vi svenskar är lite si, eller lite så” eftersom man är rädd att någon som inte är lite si eller så, ska tro att vi anser att den personen inte är svensk.
Då är det ganska skönt att någon som ägnar sej åt humor med ansvar säger: det här kan skratta åt. Det här får man skratta åt. Det här är egentligen ganska roligt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, repbiljett, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BOX, av Henrik Fexeus på Maxim:
"Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/box-pa-maximteatern-forestallning-108.html
FÖR SÄKERHETS SKULL, på Soppteatern:
"Om du var där, på soppteatern, och såg mej, så måste jag få säga några ord till mitt försvar: det var inte alls så illa som det såg ut. Det här att jag pekade på mina ben, sa till en rullstolsbunden tant att dom inte var proteser, och till och med drog upp mina jeans för att visa att dom var äkta, det håller jag med: det såg lite illa ut. Och den där dansen jag gjorde för att visa hur bra dom funkade, den var onödig, det medger jag.
Men hon tog inte illa upp, jag lovar. Det var förresten hennes eget fel."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/for-sakerhets-skull-forestallning-107.html
PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då.
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd."
Låter det intressant? Här är resten:
