Av: Dimen Abdulla, Nasim Aghili, Arkan Asaad, Melissa Delir, Malin Lagerlöf, Gartrud Larsson och Åsa Lindholm, Regi: Michael Cocke, Scenografi & kostym: Katrin Brännström, Dramaturgi: Åsa Lindholm, Mask: Janina Rolfart, Medverkande: Fikret Çeşmeli, Susan Taslimi, David Weiss, Siham Shurafa och Hannah Masharqa
When you're young,
Feeling oh so strong
What can prove you wrong?
Love, and love alone.
When the sun,
Seems forever bright
What can dim it's light?
Love, and love alone.
So beware young love, lost in a kiss
There's a truth young love, simple as this:
Every fond hello, ends in goodbye.
What seems certain to live, will die.
So enjoy all the time there is
LOVE AND LOVE ALONE
Ur THE VISIT
av Kander & Ebb.
Jag var inte jättesugen på det här. Dels hade det varit en ganska smockfylld vecka, och dels kändes ämnet så oändligt tungt: Friheten att älska den du vill inom invandrade kulturer. Inte många skratt där, inte, känns det som. Bilderna på nätet från föreställningen såg inte heller speciellt skrattframkallande ut.
Men som Kelly Clarkson sjunger: What doesn't kill you makes you stronger
Det är inte speciellt långt ut till Bredäng. Givetvis beror det på varifrån man börjar cykla, men jag brukar tänka att det är bara att ta sikte på Aspudden och sen bara fortsätta trampa. Det finns några rejäla backar ute vid Mälarhöjden, men som Kelly Clarkson sjunger…
Den här gången lyssnade jag på en podcast om La Scala Opera House från Stuff You Missed In History Class, och vädret var stark sol och stora moln, så det kunde gå lite hur som helst, vädermässigt, kändes det som.
Jag har cyklat hit ut förut, förra året, eller året innan, för något cirkusrelaterat från Parkteatern, men den här gången är man i en annan park. Och det är inte alls knökfullt, trots att det är mindre än en timme kvar tills det börjar. Det är nog inte bara jag som inte känt mej supersugen. Och kanske är det svårare att få ut en publik hit till förorten?
Eftersom det inte verkar bli trångt chansar jag på att jag får en sittplats och drar in till Bredängs Centrum, och delikatessbutiken.
En av mina favoritsysselsättningar när jag kommer till ett annat land är att irra runt i mataffärer och kolla på förpackningar. Det brukar alltid bara luta med att jag köper choklad och chips, med det är spännande att se hur man säljer mat på andra ställen.
I Stockholm kan jag få den känslan när jag är på EGs Fyndmarknad ute vid Bauhaus, typ i Norsborg, och Prisma i Skärholmen. Jag kommer alltid hem med något mycket onyttigare än jag planerat. Kanske är mitt kulturkulinariska intresse mer socker- och fett-centrerat än verkligen nyfiket på nya smaker?
På Bredängs Deli köper jag oskalade pistagnötter, ett gäng pitabröd, några slags kakor fyllda med dadlar, och ett slags nötbräck med sesamfrön, ingenting jag inte provat förut - förutom dadelkakorna, som kanske inte var tidernas hit - men en trevlig omväxling.
Den här föreställningen är ett gästspel från Gävleborgs Folkteater, som är Gävleborgs länsteater, och som skapades 1983. Dom har sitt säte i Gävle, i Gävle Teater, en teaterbyggnad från 1878, invigd 20 år innan Kungliga Operan i Stockholm byggdes, och 30 år innan Dramaten stod klar, och inspirerad av Parisoperan. Jag har aldrig varit där, men bilderna ser klart maffiga ut.
Detta är samarbete med ett nationellt Arvfondsprojekt, Kärlken är Fri, vars syfte är att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck.
Några kulturtanter och kompisar till skådisarna har hittat hit ut, men jag skulle nog säga att kanske sextio procent av publiken kommer härifrån, från Bredäng eller kransorter, kanske sjuttio procent? Hörde jag åttio procent?
Jag ser några kvinnor i slöja, några asiater, några indier, en svart pappa med barnvagn och en treåring med spring i benen, en latinsk familj, och många från mellanöstern. Till och med en svensk parkbänksalkis har hittat hit. Jag tror att det är precis denna slags publik man hoppats på. Ofta när man ser teater inne i city, föreställningar om kulturkrockar eller med tema invandring, spelar man för en vit medelklass, och lyckas liksom inte valla in publiken man har lyckats få här ute.
Det är väldigt spännande att sitta här i en publik som är väldigt kulturellt varierad och se en så laddad föreställning. Kommer folk att resa sej och gå? Kommer någon att ställa sej upp och börjar protestera? Pappan med barnvagnen försvinner efter ett tag, men det är nog inte så mycket en avståndstagande handling som barnsliga behov. Några tonåringar släntrar in, slår sej ner, drar vidare.
Och jag får sällskap på parkbänken av en blandad kompott av traktens snorungar som har lite svårt att fatta att man ska vara tyst på teater, men jag är ganska bra på att få folk att hålla klaffen. Det är okej när man kommenterar föreställningen, men när man börjar tjabba om vems tur det är att dricka ur läsken, då är det Farbror Joakim som böjer sej fram och fräser ”SCHHHH!” med tillräcklig kraft att kunna blåsa upp en luftmadrass.
Det handlar om frihet och kärlek inom invandrade kulturer, sett med ”försvenskade” ögon. Det handlar om killen som har en flickvän hemma i Sverige, men som när han besöker sin familj i deras hemland blir bortgift med en flicka man valt ut till honom, bara för att han inte kan säga nej till sin far. Det handlar om kvinnan som blir avrättad av sin bror för att skydda sin familjs heder. Det handlar om tjejen som blir uppvaktad av sin brors kompis. Om killen som är kär i sin tjejkompis brorsa. Det handlar om skyddat boende, sexualundervisning, rättigheter och skyldigheter.
Det handlar om tunga saker, och jag blir förvånad av att jag skrattar så mycket som jag gör, för det är ofta väldig roligt.
Publiken sitter på alla sidor om scenen, så man har ingen fond, och mycket lite scenografi. Några stolar, och ibland ett bord, som kånkas upp på scenen. Kostymerna är ofta enkla, vardagliga i grått och svart, jeans och hoodies, och ibland några mer invecklade, som i scenen med killen som blir bortgift, där det både ingår perukbyte, fat-suit-klänning och en slags burka.
Det är antagligen inte så, men det känns som om man dragit lott om vem som ska spela vad. Kvinnor spelar män, män spelar kvinnor, de äldre spelar yngre, och tvärt om. Det är alltid uppfriskande att se hur gränslösa skådespelare kan vara. Flera av skådisarna är invandrade, födda utomlands, och det är skönt att se att vi i Sverige i alla fall ibland lyckas ta hand om den inkommande kompetensen. #HjärnkirugerSomKörTaxi, #LäkareSomStädarToaletter.
När skådisarna inte är med går dom helt enkelt ner och ställer sej en bit ifrån och följer handlingen. En kvinna i publiken, vars telefon ringt under föreställningen, och som haft vett nog att gå en bit bort för att ta samtalet, passar på att på vägen tillbaka till sin plats gå fram till en av skådisarna som hon verkar känna och hälsa och prata lite, medan han står där och väntar på att göra entré. Han ger henne en kram, men hon verkar lite överraskad att han inte kan stanna och snacka lite. #BaraPåParkteatern.
Den här föreställningen fyller en viktig funktion. I ett Sverige där många av oss är så rädda att bli kallade rasister och främlingsfientliga att vi knappt anser oss ha rätten till en åsikt - ingen vill ju bli facebook-lynchad - är det viktigt att sånt här tas upp och diskuteras på ett medmänskligt, ickepolitiskt, sekulärt sätt. Vad anser vi är rätt, och vad är fel? Var går gränserna? Feministdebatten om slöjans vara eller inte vara, burkinis på badhus och religiös slakt har i alla fall fått mej att känna att jag tassar på porslin, och jag uttalar mej lika försiktigt som om jag vore en av hovets pressrepresentanter.
Vad jag tyckte speciellt mycket om med den här föreställningen - förutom flera suveräna skådisinsatser - var att det gav mej en liten inblick i förhållanden i familjer invandrade från mellanöstern, något jag inte minns att jag har fått se på scenen förut. Jag har sett uppsättningar om hudfärg, främlingsfientlighet och om rasism, men jag minns inte att jag har sett någon om den klasch som uppstår när västerländska - eller kanske bara moderna - normer ställs mot de traditionella, sedd inifrån den egna kulturen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ROMEO OCH ROMEO, ett gästspel på Brunnsgatan 4:
Förhållandet mellan Romeo och Romeo känns också lite väl kyskt, det är varken Grindr-romantiskt, där man skulle kunna ana en ångande kåthet, eller framfört med en pryd passion som något av Jane Austen eller en av alla dom där Brontë-Brudarna. Dom känns kanske mer som två k-kompisar som inte träffas speciellt ofta: Du gör som du brukar så gör jag som jag brukar, så går det väl som det brukar gå.
Låter det intressant? Här är resten:
SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan:
”Något är konstigt,” sa Patti-Li Leuk, och dubbel- eller trippelcheckade våra biljetter, och jämförde dom med programbladet vi precis blivit tillstuckna. Om jag verkligen hade lyssnat hade jag nog svarat något i stil med No shit Sherlock, men jag var för upptagen med att filma mej själv. Jag snurrade runt, runt, inne i Kungliga Operans Guldfoajén, glas med champagne i ena handen, selfiepinne i den andra, och lyckades på något magiskt sätt klara av att inte tjonga till någon av kristallerna i kristallkronorna.
Låter det intressant? Här är resten:
HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern
"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.
Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar