Av Michael Ende, Översättning Roland Adlerberth, Regi Allan Svensson, Dramaturg Bengt Järnblad, Dramatisering Anneli Mäkelä, Scenografi Sören Brunes, Kostym Maria Gyllenhoff, Ljus William Wenner, Kompositör Adam Fietz, Sångtexter Tomas Andersson Wij, Koreografi Magnus Borén, Mask Ulrika Ritter, med Polly Kisch, Per Sandberg, Göran Forsmark, Sten Ljunggren, Åke Lundqvist, Mats Qviström, Jan Mybrand, Ralph Carlsson, Lena B Eriksson, Morten Løvstrøm Olsen, Lars Göran Persson, Lars Edström, Kristofer Kamiyasu, Patrik Hont, Emil Ljungestig, Anders Johannisson, Joakim Sædén
Stories of Mothers,
Stories of Boyfriends,
And tales of how romance survives.
(I give you Time)
Stories of Living,
Of almost forgiving,
And poor, unsuccessful and fat people's lives.
But you gotta have time and music.
You gotta have time and music.
Time and music get along.
You gotta have time and music
You gotta have time and music
You gotta have time and music
Time and music make a song.
TIME AND MUSIC
Ur A New Brain
Av William Finn
Jag och min kompis Patti Li-Leuk försöker gå på museum minst en gång i månaden. Hittills i år har vi varit på Vasamuséet, Tullmuséet, Hallwylska Palatset, Fotografiska, Armémuséet, Rosendals Slott, och Gustav III Paviljong. Det kommer ofta som en överraskning för oss att det redan har gått runt trettio dagar, och vi måste för det mesta krisplanera en snabbvisit, någonstans, varsomhelst. Nu, i Augusti, fick vi lite panik, eftersom vi insåg att vi båda kommer att vara uppbokade - var för sej - under de flesta dagarna, så vi slog ihop två flugor: När vi ändå skulle se Momo - eller kampen om tiden, tillsammans, på Kulturhuset, kunde vi ju lika gärna glida in på någon utav utställningarna i huset? Det blev Glass Is Tomorrow, ett samarbete med Nationalmuséet, som för tillfället är stängt för ombyggnad.
Vi hade inte setts på några veckor, så vi kände oss lite som karaktärer i en sån där pratig New York-film, du vet, där dom går omkring på en utställning, babblande om allt annat än konsten som förevisas? Det var inget fel på utställningen, det var bara det att det fanns för mycket att skvallra om, för mycket att analysera, diskutera, vända och vrida på. För att inte verka ointresserade rörde vi oss runt i lokalen, och ibland pekade vi på utställningsföremål, som om vi pratade om dom. Det gjorde vi inte.
Besöket avslutades med att vi lekte en lek: vi var tvungna att "köpa" tre saker. Detta var mest en pedagogisk övning för att vi skulle bli tvingade att kolla in allt. Efter en kort rundvandring visade det sej att vi båda är för praktiskt inställda: Patti-Lis lista toppades av en lampa i mässing och glas - som också fanns med på min lista - och jag valde en skål. De mer monumentala konstverken verkar inte vara något för oss.
Vi hade avsatt runt tre timmar, men vi var klara efter en och en halv, så vi tänkte att vi skulle nog hinna med en riktigt rejäl lunch, innan föreställningen. Frågan var bara: Var? Det är nästan alltid så, tycker jag. Jag försöker skriva upp när jag hör talas om, eller ser ett fik eller restaurang, som verkar intressant, men sen när det verkligen gäller visar det sej ofta att alla alternativ ligger på andra sidan stan.
Till slut kom Patti-Li att tänka på Kulturhusets takrestaurang, så vi rulltrappade upp. Eftermiddagssolen sken från en kornblå himmel, kön till kassan var kort och vi fick ett bord vid räcket ner mot Segels Torg. Han tog en soppa, och jag en ganska blaskig pasta med ost- och broccolisås. Jag åt mej mätt på salladsbuffén.
Efteråt ville jag ha glass. Helst Stikki Nikki-glass, men det var för långt till närmsta butik, så vi irrade runt, runt, bland turister och tiggare på Plattan och Drottninggatan, och Patti-Li, som inte ens var sugen, köpte till slut en glass utanför en fik, medan jag fortsatte vela mellan smakutbud och återförsäljare. Jag minns inte var jag köpte min glass, till slut, men jag tror det blev en pinnglass på ICA på T-Centralen. Ibland hamnar man i dom där svackorna, när inget passar och man vet inte vad man vill ha, bara vad man inte vill ha.
Vi hade fått fina platser, långt fram, lite till höger. Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?, var?, när?, vem?, hur? och varför?:
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”
Det handlar om flickan Momo som en dag dyker upp i ruinerna av en amfiteatern i en liten by. Hon vet inte hur gammal hon är, eller var hon kommer ifrån. Hon vill bara inte tillbaka till barnhemmet hon har varit på. Byfolket - guiden, gatsoparen, barägaren, frisören - tycker om henne, för att hon är så bra på att lyssna, och dom låter henne stanna. Så kommer de grå männen till byn. Tidstjuvarna. De övertygar folk om att man måste spara sin tid, arbeta mer, vara effektivare. Ingen har tid att bara vara, längre.
Jag är inte vidare smart, men det här med att att jag inte hänger med i en barnföreställning är något nytt. Handlingen i sej förstår jag, men det logiska, hur och varför, fattar jag inte alls. På något sätt lyckas tidstjuvarna ta människornas sparade tid, stoppa in den i sina cigarrer, som de bokstavligen inte kan leva utan. Och så har det hela något med blommor att göra.
Under föreställningen sitter jag och tänker att detta hade blivit en bra opera. Man står ofta rakt upp och ner och refererar, framför konklusioner, och det är väldigt sällan något verkligen utspelar sej, verkligen händer. Det är lite som Shakespeare och sjöslag: man kommer in och berättar om det som har hänt, eller beskriver hur en person är, istället för att vi får se det hända, eller se personen i fråga bete sej på ett eller annat sätt.
Jag tyckte mycket om scenografens arbeta i Gallileis Liv och i Kommunens Dagar, och jag förstår att man går till honom när man ska sätta upp en pjäs som utspelar sej på en amfiteater, med hans förkärlek för bokhylleliknande byggnadsställningskonstruktioner, men här känns det som om man faller lite på eget grepp. Scenografin blir ett maskineri, något förprogrammerat, kallt, oruckbart. Den säger inte ”Fantasifull familjeföreställning”, den säger ”Vuxen opera med begränsad budget”. Pengarna har gått till att få de olika segmenten av den stora amfiteaterns att röra sej oberoende av varandra, och det fanns inte något över för att resten av det som skulle behövas för att göra det här till en fantastisk historia. Det blir sterilt. Som repetitionsmöbler. Jag ser ingen skillnad på scenen innan de grå männen börjar stjäla tid, efter, eller när allt är över.
Kostymerna - förutom sköldpaddan Cassiopeja, och Momo själv, som ser ut som om man gjort ett collage av vintage städrockar från Beyond Retro , är ganska enkla, tidlösa, som tecknade av Ilon Wikland, precis som det ska vara en i barnsaga, men kanske lite för bleka, för anonyma för att riktigt passa in i en familjeföreställning. Jag hade föredragit något mer sprakande, tydligare, där var och en av byborna stigit fram som en tydligare figur. De Grå Männen ska vara grå, men inte behöver väl byborna vara beiga?
Mask och kostym på de grå männen får mej att tänka på The Mask, du vet, Jim Carreyfilmen där han är grön i ansiktet? De saknar kavaj, men är klädda i vita skjortor och mörka slipsar, nedstoppade i kritstrecksrandiga, snäva byxorna med extremt högt liv - vi snackar empiremidja här - och de überstora herrhattarna påminner mej om flamencodansarkostymer, och tillsammans med deras grå smink och olika ansiktsprotetser - stora öron, näsor, hakor - blir resultatet, för mej, Cuban Pete och Hey, Pachuco.
Tyvärr gör de ambitiösa maskerna på de grå männen att de inte kan dubblera i andra roller, vilket är synd, för i de stora scenerna känns det ofta som om det saknas människor. Det skulle behövas en operakör för att fylla den här scenen med byfolk.
Och barnen i byn - som spelas av barn, kunde med fördel bytas ut mot vuxna. Inte på grund av deras insatser - som är få - men eftersom Momo själv ska föreställa ett barn, men spelas av en vuxen, så blir scenerna med de verkliga barnen lite rankiga. De kommer in, dräller runt lite, och går ut. Kanske om barnen varit lite äldre, som spelat yngre?
Jag tror det är manuset som är det verkligt stora problemet. Det är liksom inte dramatiserat. Man berättar vad som händer, har hänt, och kommer att hända, istället för att visa vad som sker, men det är inte heller en slags levande litteratur-föreställning à la Nicholas Nickleby, eller Dramatens uppsättningar av Drottningens Juvelsmycke. Dessutom känns det som om de två sångerna blir lite väl musikaliskt tunnsått. Några fler sånger hade nog behövs för att man inte ska sitta och fundera över hur många melodier man strukit.
När det börjar dra ihop sej sitter jag och funderar på att det är lite talande att i en pjäs med en ung flicka som protagonist är hennes bästa kvalitet att bara vara passiv och sitta och lyssna. Jag undrar hur det hade varit om Momo varit en pojke? Emomil i Lomömeberga? Hade man kunnat skriva en framgångsrik barnbok om en pojke som är bra på att lyssna?
Men å andra sidan stämmer det inte riktigt, för till slut måste hon göra något, ta ställning, agera. Och kanske kan man säga att fattigt folk som du och jag har det bäst som vi har det, panka och glada, och att vi inte ska sträva efter något mer, eller också kan man säga att man måste ta till vara på den tid man har.
Man kan vrida och vända på det mesta. Senare på kvällen, på en liten barturné från Torget till Side Track, diskuterar vi föreställningen bra mycket mer än två medelålders farbröder vanligtvis gör när dom har sett en familjeföreställning, och det är väl det som är teaterns uppgift: att få oss att tänka, att reflektera över våra liv och vad vi gör med dom?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DANSK DANSETEATER, i Vitabergsparken:
Tanterna, i varsin senapsgul och limefärgad Gudrun Sjödén, på bänkraden bakom mej, sitter och pratar om sina jobb, om vems tur det är att baka och ta med sej kakor till fikat. Den ena ska göra något som jag aldrig hört talas om: En falsk Potatiskaka.
”Varför heter det Falsk?” undrar den andra.
”Jag vet inte, faktiskt…”
”Är det potatis i den?”
”Nej…?
Tankfull tystnad.
Låter det intressant? Här är resten:
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som tar tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten:
Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt.
Men det är nästan omöjligt.
Låter det intressant? Här är resten:
