av Richard Wagner, efter William Shakespeares Lika För Lika, regi: Dan Turdén, Scenograf och Kostym: Nina Fransson, Attributmakare, målare och scenograf: Sara Selander, Musikalisk ledning: Anna Christensson, Översättning Martin Virin, Ljusdesign: William Wenner och Lisa Benneth, Mask: Angelica Ekeberg, Producent Teresia Pettersson, Regiassisten: Aurelia Le Huche, musiker Ylvar Larsdotter, Kim hellgren, Natalia Goldmann, Ulla Ruman, Anna Melander, Andreas Lundmark, Per Sjögren, med: Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mikael Onelius, Anders Nyström, Nathalie Hernborg, Heddie Färdig, Elsa Ridderstedt, Anna-Sara Åberg, Jens Persson, Kör: Petter Reingardt, Ulrik De Geer, Maja Frydén, Ingrid Rådholm, statister: Mikael Thörngren, Johan Hultman
And so I face the wall
Turn my back against it all
How I wish I'd been unborn
Wish I was unliving here
Sex crime, sex crime
Sex crime, sex crime
Nineteen eighty four
Nineteen eighty four
SEX CHRIME
Av Annie Lennox och David Stewart
Om jag säger Richard Wagner så är det nog inte många som sätter sej upp och förväntar sej en skrattfest. Wagner, det är liksom tungt, det är valkrior och hornhattar och runda sköldar och flätor, eller hur? Nja, inte nödvändigtvis. Han tyckte nog själv att han var lite full i fasiken när han, 23 år gammal, fick se sin första opera uppsatt. Han hade visserligen skrivit en tidigare, Die Feen, Feerna, och det låter väl också ganska owagnerskt?
Operan floppade rejält; under den första föreställningen glömde huvudsångaren sin text och fick så att säga hitta på nåt eget, och den andra föreställningen, då det satt tre personer i publiken, utbröt ett slagsmål mellan primadonnans make och huvudtenoren. Den uppfördes aldrig igen under Wagners livstid.
Den ideella föreningen Kamraterna bildades 2007, från början tänkt att syssla med teater, men efter 2011 har man ägnat sej åt opera. Ovanlig opera. Sällan spelad opera. Eller, säger man kanske ”Sällan sjungen opera”?
I alla fall, den här föreställningen kvalar in, då Kärleksförbudet får sin Skandinaviska premiär i Åstas Folkets Hus.
Jag och min kompis Patti-Li Leuk är givetvis på plats. Jag är visserligen inte vidare restriktiv i mitt teaterbesökande, men Patti-Li, som är mer av en finsmakare, kommer för att få se något ovanligt, och jag, som har har sett två av Kamraternas tidigare produktioner, Brösten på Tiresias, 2013 och Fidelio, 2014, vet att det kommer att bli något utöver det vanliga.
Ursprungligen är Wagners föreställning baserad på Shakespeares Lika För Lika, den där om nunnan Isabella i Wien, och hennes bror, som ska avrättas för att han gjort sin flickvän med barn, och den liderlige statsmannen som försöker få omkull henne. Nunnan, alltså.
Det ser ut som om vi har kommit dagen efter en mycket lyckad premiärfest, som om någon bombat ett midsommarfirande. Som om en tunna surströmming briserat nånstans mellan sill och nubbe. Det ligger halvnakna kroppar överallt, omkullvälta bord, tomflaskor, slokande vimplar och halvtomma luftmadrasser. Det är dagen efter, i Karnevalens Palermo, eller som i den här uppsättningen: Palmermeå.
Det är underbart att bli överraskad av en föreställning, speciellt när man går på opera, och det går nog inte att överraska mer än såhär, och fortfarande underhålla. Det är total anarki, under ordnade former. Det är en punkversion av opera. Det är Opunkera, vilket är ett epitet jag inser aldrig kommer att bli populärt, men alternativet var Operunka, så…
Här befinner vi oss i white trash-Sverige, i dokusåpans landsort, i halstatueringarnas och navelpearcingarnas förlovade land. Det är vansinnigt roligt, respektlöst och påminner mej i stort om en John Waters-film, du vet, Pink Flamingos eller Polyester, nåt fullproppat med pack och patrask.
Ju mer opera jag ser, ju mer imponeras jag av sångarnas agerande. Inte för att jag skulle vilja, men jag vet inte ens var jag skulle börja leta om jag ville se en sån där gammaldags sångare som stod planterad mitt på scenen och tog i för kung och fosterland. Här lyckas man även agera i tystnaden, i partierna där man inte sjunger, och låter musiken bli till en slags undertext. Till och med orkestern med och skådespelar, och deras hattar under den avslutande karnevalen gav mej riktigt rejäla fnissattacker. En, av många.
Kostym och smink är fenomenala. Så fort någon gör entré får jag lust att ropa ”frys!” tills dess jag helt hunnit med att ta in det hela: Tatueringar, foppatofflor, platåskor och ett evigt ciggande. Maskeradkostymerna, sverigedräkter, krabbor, cigarettpaket med varningstexten ”You have to die of something” borde belönas med något slags pris.
Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går.
Musikaliskt är inte detta ett begravt mästerverk, något som nyupptäckt kommer att spelas om och om igen. Men det visste vi nog alla redan från början. Och det gör ingenting. Det är inte därför jag kom, i alla fall. Jag kom för att få se något ovanligt, respektlöst och underbart begåvat.
Och det fick jag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:
"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html
SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser.
Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."
Låter det intressant? Här är resten:
STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola:
"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar