MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium, föreställning 55 24/4 2015

Under ledning av Lena Carlsson, Majken Pollack och Cisse Jacobsson med Sofia Enlund, Agnes Sabel, Hugo Ekelund, Nora Larsson Hedenvind, Ida Laitila Raftewold, Linnea Perbjörs, Felix Hägg, Ester Ahnlund Berg, Miriam Bell, Malin Heimvik, Mira af Ugglas, Mathilda Wallgren, Pontus Eklöf.

There's a woman in my bathroom in a sheet

The most aggravating girl I ever knew.

After driving me insane

Now she's off to catch a plane

Thanks to you!

I've had people pointing pistols at my head

I've been hounded and harassed by god knows who.

I have nearly lots my wits

And I still can't call it quits

Thanks to you!

Thanks to you my life is upside down and inside out

And I have this awful feeling you'd say,

?That's what life is all about?

And here's this woman in my bathroom in a slip

Getting dressed, going on her way

Thanks to you. Here we are.

THERE’S A WOMAN IN MY BATHROOM,

ur Lucky Stiff 

Musik Stephen Flaherty, 

Text Lynn Ahrens

Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi.

Den här föreställningen, heter i original Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes zu Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade, vilket på engelska blir The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade, vanligtvis förkortat till Marat/Sade.

Detta är  nämligen en slags tidig metaföreställning, där patierna på mentalsjukhuset Charenton 1808 framför en pjäs, skriven av de Sade, om mordet på Marat, som hände 1793, alltså 15 år tidigare. 

Pjäsen handlar om markis de Sade, en fransk aristokrat, revolutionär, filosof och författare, numera kanske mest känd i uttrycket Sadist. Han tillbringade 32 år av sitt liv inspärrad i fängelse eller på mentalsjukhus, inte för sina politiska övertygelser - han var revolutionär  - utan för hans sexuella övergrepp och pornografiska författande. Sina sista 13 år tillbringade han på mentalsjukhuset Charenton, där föreståndaren de Coulmier lät honom sätta upp flera pjäser med andra intagna som skådespelare, inför en parisisk publik. I pjäsen närvarar de Coulmier själv på scenen, som övervakare, och ingriper när handlingen blir för provocerande. 

Pjäsen i pjäsen, själva mordet, utspelar sej samma år som Louis XVI giljotinerades, och handlar om hur Charlotte Corday, en dotter till en adelsman, starkt påverkad av Girondisterna - en politisk grupp som visserligen ville ha ett slut på monarkin, men som motsätter sej den påföljande radikala terrorregimen -  söker upp Jean-Paul Marat, en journalist, ägare av den radikala tidningen L’ami du peuple,  och en stark förespråkare för regimen. Han har en hudsjukdom som underlättas av långa bad, och Charlotte Corday knivhugger och dödar honom när han ligger i badkaret. 

Efter mordet gjorde hon ingen försök att fly, utan ansåg att hon bara gjort sin plikt i att fria Frankrike från en tyrann, och sade, strax innan hon avrättades: ”Jag har dödat en människa för att rädda hundratusen.”

Det är ett mycket känt motiv för målningar, och jag känner till minst tre verk, och jag tror jag såg filmen Quills - som handlar om de Sades tid på mentalsjukhuset, och hans förhållande med Coulmier, men det kan lika väl bara varit trailern.  

Författaren till pjäsen, Peter Weiss, född 1916, författare, konstnär, grafisk formgivare och experimentell filmskapare, var son till en Ungersk judisk man och en kristen mamma, flyttade 1939 - efter mycket kringflackande - till Stockholm.

Pjäsen skrevs 1963, och hade världspremiär 1964, i Väst-Berlin, fyra år innan studentupproren 1968. Samma år, 1964, hade den premiär på Royal Shakespeare Company i en legendarisk uppsättning av Peter Brook, med Glenda Jackson som Charlotte Corday, och 1965 flyttade uppsättningen till Broadway, där den vann Tonys för bästa pjäs, bäst regi, och svenskan, och dramatikerns fru, Gunilla Palmstierna-Weiss, för bästa kostym.

Men egentligen borde den här uppsättningen heta Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, som framförd av eleverna på i klass GY12TR. För det här är nämligen en meta-meta föreställning. 

Det är en imponerande uppsättning, både i utförande, men framförallt i ambition. Det är en svår pjäs, och jag som inte är så väl påläst upplever flera gånger att jag missar referenser och antydningar, både ursprungliga och tillskrivna, men eleverna är känns välrepeterade och verkar mycket bra insatta i den komplexa handlingen. Det är en humoristisk uppsättning, men otäck. 

Flera av de stora rollerna delas, antingen genom att två samtidigt spelar samma roll, eller att man helt enkelt byter av varandra, och i det här pjäs-i-pjäsen-sammanhanget fungerar det mycket bra. Rollen som Coulmier  - här bara en röst - spelas av föreställningens regissör, tillika ibland sufflör, vilket bidrar till meta-meta-upplevelsen.

Kostym  - vita kostymer och svarta sneakers - och scenografi - vita tunna tyger, nästan som gasbinda, stolar och ett rullande badkar -  är mycket ambitiös - som alltid på kulturama - och själva uppsättningen känns mycket mogen, mer som något man förväntar av äldre elever. Masken, mörka ögon med rosa skugga under ögonen, är mycket effektiv, och ger ett sjukligt, goth-inspirerat, ungdomsrevolutionärt intryck. 

Nästa gång man sätter upp den - för jag tycker absolut den ska sättas upp igen - tycker jag att man ska skriva till repliker åt eleverna, så att man verkligen tillför ett lager till. Repliker som frågor om den historiska bakgrunden, både den tid då den skrevs, och de tider då pjäsen utspelar sej, konstnärliga diskussioner och påföljande val, och skådespelarnas personliga åsikter. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2970:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PARADE, på Wermland Opera:

"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/parade-pa-wermland-opera-lilla-scenen.html

DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.

  

En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/den-besynnerliga-handelsen-med-hunden.html

MILDA MAKTER, ett gästspel på Scalateatern:

"Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som. 

Jag här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästa är straffbart, tror jag. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/milda-makter-minnenas-resa-pa.html

90.000 besök!!!

Min blogg gick precis över 90.000 besök!!!

PARADE, på Wermland Opera, lilla scenen, föreställning 54 23/4 2015

Manus av Alfred Uhry , Musik och sångtexter av Jason Robert Brown, Regi och översättning: Markus Virta, Musikalisk instudering / kapellmästare: Johan Siberg, Scenografi: Lotta Nilsson, Kostym: Ellen Cairns, Koreografi: Lars Bethke, Maskdesign; Ulrika Nilsson, Ljusdesign: Björn Skansen och Ronny Andersson, Ljuddesign: Johannes Medelius, Inspicient/Regiassistent: Catherine Sheehan, med Den unge soldaten Rikard Björk, Den gamle soldaten Björn Eduard, Lucille Frank Jenny Norén, Leo Frank James Lund, John Slaton Erik Gullbransson, Mary Phagan Ellen Mårtensson, Tom Watson Jan Kyhle, Minnie McKnight Elenor Margarita Eriksson, Jim Conley John Alexander Eriksson, Mrs. Phagan Cecilie Nerfont Thorgersen, Britt Craig Jonas Schlyter, Hugh Dorsey Christer Nerfont, Iola Stover Mikaela Tidermark, Monteen Karin Mårtenson, Essie Jenny Bergqvist.

NO WAIT!

It feels so much better

hello much better

its oh, oh, oh, oh, oh

much better

'cause I am so much better than before

SO MUCH BETTER

ur Legally Blonde

Musik Nell Benjamin & Laurence O'Keefe

Sångtext Nell Benjamin &  Laurence O'Keefe

Efteråt, vid applådtacket, när vi klappar och stampar och visslar och skriker, tänker jag: det måste vara helt fantastiskt för dom som står där uppe att veta att man är helt fantastisk, i något helt fantastiskt, som görs helt fantastiskt. 

Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt. 

”Kan vi få låna din bil den 23:e April?” frågar jag min kompis Skäggige Skalman. ’Vi’ det är jag och Patti-Li Leuk, och vi är lite desperata. Inte mycket desperata, men ganska. Det är nämligen så att vi har köpt biljetter till musikalen Parade, på Wermland Opera, och vi har inte riktigt räknat ut hur vi ska ta oss dit. Jag förutsatte att vi skulle få låna bilen, men nu, när det är dags att fråga, är jag nervös.

En bil är en mycket personlig sak. Eller, den är det alltid på teve i alla fall. Så fort nån ska låna nån annans bil på film eller i teve så blir det ofta mött av motstånd från bilägaren, följt av en massa förmaningar, och sen slutar det alltid med att dom kvaddar bilen i alla fall. 

Jag har förberett ett slags försvarstal, om jag skulle känna att han inte var så sugen på att låna ut bilen, men Skäggige Skalman bara svarar:

”Okej.”

Det kommer så plötsligt, så oförväntat, att jag liksom rabblar lite spridda fraser, ritardando, om hur gärna vi vill se musikalen, om vilken bra bilförare Patti-Li är, hur kul det skulle vara, vad försiktiga vi ska vara… vad glada vi ska bli… tack… tack så… myck… et.

Vi ska bara vara borta över dagen - visserligen en ganska lång dag - men det känns som om jag förbereder mej för en övernattning, minst. Jag laddar ner info om musikalen, om Örebro - där vi planerar att luncha - om kompositören och om Karlstad, och för över till min iPad, och packar ner en kudde, extra strumpor, andra skor, en extra tröja...

Det stormar nästan, men solen skiner, och det känns som om vi precis kört förbi Skärholmen när vi kommer fram till Örebro, en stad som jag inte trodde jag varit i, men som jag av någon anledning tycker verkar bekant, tills jag minns att jag, Aloe-Vera och Skäggige Skalman såg Tyst Teaters uppsättning av visukalverionen - en musikal där man både sjunger och tecknar - av Fame, i deras Stadsteater.

Både jag och Patti-Li är medvetna om att vi om några månader måste visa upp oss i badbyxor, och försöker äta nyttigt, men när man är på resa är det fritt fram, och vi har bestämt oss för att äta pizzabuffé på Pizza Hut. Tills det visar sej att i Örebro ligger just den restaurangen inte inne i centrum, utan långt utanför, som typ ett sånt där drive-in hamburgerhak. Så det blir något asiatiskt i en av alla galleriorna. Så besöker vi slottet - som är stängt - Stadsmissionen - som är öppet - och så är det dags för något sött. 

När vi kom fram slängde vi iväg en fråga på Fejjan om vad man borde göra när man var i Örebro, och när vi sitter på Konditori Vasa - vid Sveriges längsta torg, Stortorget, 362 meter långt - får vi svar att vi borde gå på - Konditori Vasa! 

I bilen har jag idkat högläsning, och vi har kommit fram till att Örebro är känd för kex, skor, och för att en kung Karl XV sagt "Å hut Örebro – bornera inte, svagdricka”, när han såg Örebro rådhus, som han tyckte var för stort för staden. Så vi hade planerat att inhandla svagdricka, och kex, som en slags hyllning, något vi helt glömde bort när vi kom fram. Men jag fick göra något jag länge längtat efter: Sittande på uteserveringen vände jag mej till alla och ingen, och deklamerade högt, i min version av vår konung Carl:

”Kära Örebroare….”

Jag har köpt en slags kolaklibbig kaka av puffat ris, men vännen från fejjan skriver att när man är på Konditori Vasa måste man testa en Chillevippen, så jag reser mej, går in, och kommer ut med en stor marängbomb fylld med grädde, och täckt med kakaosmörkräm. Patti-Li, som avskyr grädde och maräng, känner sej nödgad att smaka, men jag får trycka i mej merparten av bakverket själv. Det är knappt att jag orkar med mjukglasscornetton vi senare köper på en mycket trevlig, men anonym bensinmack på E18 på väg till Karlstad. Jag överväger att bada i burka i år. 

När vi kommer fram till Karlstad finns det inte tid till mycket annat än att leta efter något att äta - en fallaffeltallrik - och att söka upp teatern. Men det gör inget, Karlstad verkar ha stängt ner för kvällen. 

Musikalen Parade började som en idé av Hal Prince, som i egenskap av broadwayproducent och regissör, är ansvarig för tillkomsten av såna föreställningar som Cabaret, Compay, Follies, A Little Night Music, Pacific Overtures, On The Twentieth Century, Evita, The Phantom of the Opera, och Kiss of the Spider Woman. Han är förresten den person med flest Tony Awards: 21 stycken. 

Han kontaktade pjäsförfattern Alfrey Uhry - Driving Miss Daisy - och kompositören Stephen Sondheim, men när Sondheim avböjde rekommenderade Hal dotter, Daisy Price - som precis regisserat uruppförandet av Songs for a New World off Broadway- den unga kompositören Jason Robert Brown. 

Brown säger att om han inte hade sett Sondheims Sweeney Todd och Sunday in the Park with George, hade han nog försökt bli en ny Billy Joel. Som om världen behövde en till...

Ridån är en brädvägg. En sån där omålad, obehandlad, ohyvlad trävägg man kan se vid tillfälliga byggen eller fabriker. Såna väggar som stänger ute. Som döljer det som inte ska ses. Såna som inte ska vara vackra, utan funktionella, effektiva. 

Det är en liten värld, världen av personer som både vill stå på scenen, men även vill se föreställningar. De flesta vill synas men orkar kanske inte nödvändigtvis palla sej ut och se vad andra sysslar med. I publiken ser jag folk från Evita, Chicago, regissörer, koreografer, dansare, sångare, skådisar. Det här är folk som inte bor i Karlstad, det här är folk som har tagit sej hit, som har hört att detta är något som är värt några timmar i en bil, en kort stund på tåg, kanske en buss, ett flyg?

Väggen glider isär. Mitt på scenen är en upphöjd spelyta, med brädgolv, och runt den, en slags smal korridor, omgiven av brädväggar. På krokar, på väggarna, hänger kläder, i korridorerna står stolar och bord. På stolarna sitter skådespelarna. 

När Rikard Björk reser sej, och som den unge soldaten börjar sjunga öppningssången, om sin hemstat Georgia, går en rysning genom hela mej, och jag hinner tänka:

”Det kan inte bli bättre än såhär…”

Men det blir det.

Det handlar om ett verkligt fall, ett rättshaveri, ett rasistiskt, antisimitiskt övergrepp, i Marietta, Georgia, 1913, när en mobb kidnappade och lynchade Leo Frank, en judisk fabriksföreståndare, missnöjda med att hans dödsdom, för att ha våldtagit och dödat en trettonårig flicka, ändrats till livstids fängelse. Dom brydde sej inte om ifall han var skyldig, dom ville bara se någon dömd, hitta en syndabock, att få utöva sina demokratiska rättigheter, att det som majoriteten anser, är det rätta.

Man har i musikalen fokuserat på att berätta om relationen mellan den dömde, Leo Frank, och hans fru, en kvinna som slåss för hans rätt, och hur dom, från att kanske aldrig ha älskat varandra, plötsligt upptäcker kärleken. Och i den här uppsättningen händer något spännande emellan de två, något jag sitter och funderar på under kvällen. Ibland låter det som om kvinnan som spelar frun har en lätt norsk klang i sina repliker, något nästan ohörbart, och jag funderar på om det är detta, att tala korrekt svenska som gör att hon känns lite distanserad, i sina talade scener med sin make. Det stör inte, det skapar en viss spänning, som om det dom emellan finns något som vi bara kan ana, någon som komplicerar deras förhållande, gör det intressant. 

Broadwayproduktionen hade 26 roller. Här har man bantat ner dom till 15, där alla, utom tre - Leo, hans fru, och den mördade flickan - dubblerar. Med enkla kostymbyten blir dom andra personer, från specifika roller till allmän mobb. När man inte är på scenen sitter man på stolar vid sidan av scenen, och tittar på handlingen. Eftersom den dödade inte dubblerar, blir hon flera gånger den enda som inte är på scenen, och det är mycket effektivt att se henne sitta där, vid sidan om, och följa handlingen, bortglömd, den enda som verkligen vet vad det var som hände, som ett slags spöke, som en minnesbild, som en gengångare.

Alla på scenen är feno-fucking-menalt bra, även om vissa givetvis har större chans att glänsa. Kanske skärper man sej lite extra, ger lite mer, eftersom man idag har vänner och bekanta i salongen, men i såna fall är det bara att tacka och ta emot. Det finns en enorm koncentration på scenen, något som gör att det här, det som sker just nu, är livsviktigt, precis så som jag vill ha mina föreställningar. Vi sitter och åker bil i sju timmar, fram och tillbaka, och vi vill bara att det ska vara värt resan. Och det är det.

 Jag har sett James Lund förut, nu senast som Anthony i Sweeney Todd på Kulturhuset Stadsteatern, och det säger något om arbetsklimatet för musikalartister när man kan hitta någon med denna potential som en av de manliga, anonyma dansarna i Chicago. Johan Alexander Eriksson är så övertygande i många av sina scener att jag först efteråt inser att han har framfört dom sjungande. Och jag tror att jag har skapat en nästan ohälsosam fascination av Rikard Björk, i rollen som den unge soldaten, och som Frankie Epps, mannen som var förälskad i den dödade flickan. Kanske är det bara jag, men jag tycker det är svårt att inte stirra på honom när han är på scenen, och det finns något nästan overkligt sött och samtidigt vidrigt elakt över honom. Han får mej att tänka på Dorothy Parkers första mening i novellen Dusk Before Fireworks: 

”He was a very good-looking young man indeed, shaped to be annoyed.”

Dessutom kan han sjunga så man man nästan blundar.

Detta är för mej vad jag antar Kristina Från Duvemåla är för många andra. Oförglömligt. Vackert. Vidrigt. Det är så mycket som är bra: De tidstypiska kostymerna, i dammiga, sandtorra, fattiga utmattade färger. Scenografin, som först upplevs som ganska färdig, fryst, begränsande, för att sen visa sej kunna uppvisa både en öppen grav och ett helt dike - helt suveränt iscensatt i en Chain Gang Blues. 

Musiken, sången och ljudet är lite aggressivt berusande, som om jag fått i mej nån drog, eller hade feber. Det känns ibland som om jag sitter mitt på scenen, som om allt händer mycket nära.

Och rörelserna i rummet, koreografin, förflyttandet av möbler, skapandet av spelrum, är mycket inspirerat och inspirerande. Stora delar av föreställningen utspelar sej i en domstolslokal, något som lätt kan bli stagnant, men här har man löst det problemet genom att - nästan filmisk - hela tiden vrida och vända på rummet, flytta möbler, ställa scenen på ett annat sätt. 

Detta är den typ av föreställning som jag önskade att Kulturhuset Stadsteatern skulle sätta upp, men som man sorgligt nog måste resa genom halva Sverige för att få se. Jag hoppas att man - när det är dags för dom att börja planera nästa stora musikal på stora scenen - hoppar över dom där söndertjatade, sönderspelade publikfrieriverken, uppsatta av regissörer som kanske inte har så mycket att säga, men som säger det ändå, och där nästa produktion mer verkar vara något att syssla med, ett jobb, och istället helt enkelt frågar Markus Virta vad han vill göra härnäst.

Om jag har något aber, någon slags kritik, så är det en högst personlig åsikt, och  mer en fråga om tycke och smak:

Ibland, när en skådespelare ska spela den elake, styckets bov, eller hjältens motståndare - Darth Vader, den elaka styvmodern, Ursula eller nazist - smyger det ibland in ett slags glädjefyllt hat, en lust att spela den onde så ond som möjligt. Det är ofta så vi vill ha det. Det är lättast så, och det är säkert tillfredställande att spela en roll så diaboliskt som möjligt. 

Här hade jag tyckt att det kanske hade varit intressantare om man försökt göra antagonisterna mer mänskliga. Man kan se, bara genom att titta på hur de för sej, hur de ler i mjugg, hur de blänger eller vrider läpparna i förakt, att detta är styckets bovar, de onda, dom vi inte ska tycka om. Nekrofiler och kannibaler, såna som i hemlighet stoppar kattungar i mikron och lemlästar försvarslösa barn. 

Det hade kanske varit intressantare, mer effektivt, att försöka göra dom så mänskliga som möjligt, som några som är övertygade om att det dom gör är det rätta, att dom gör det för den goda sakens skull, och att dom kanske tvekar ibland, tvivlar på att det dom gör är det rätta. Det hade inte blivit nån skillnad i handlingen, men deras roller hade kanske känts lite mer vuxna, lite mer rundade, helgjutna, och på så sätt så mycket mer farliga. 

Men det enda verkligt tråkiga, är att jag i åratal framöver, efter andra föreställningar, kan höra mej själv sucka och säga:

”Jovisst, jovisst, det är bra… Men det är ingen Parade…”

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 360:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2970:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.

  

En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/den-besynnerliga-handelsen-med-hunden.html

MILDA MAKTER, ett gästspel på Scalateatern:

"Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som. 

Jag här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästa är straffbart, tror jag. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/milda-makter-minnenas-resa-pa.html

FRUKTKABARÉ MED GUNNEL & GUDRUN på Klara Soppteater: 

Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet? 

Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/fruktkabare-med-gunnel-gudrun.html

Du får helt enkelt inte missa -

- PARADE, på Wermland Operas lilla Scen i Spinneriet, som kör sina sista föreställningar tisdagen den 28 April, och onsdagen den 29 April, alltså i morgon och i övermorgon.  

För att parafrasera On A Clear Days COME BACK TO ME:  

Hear my voice where you are

Take a train, steal a car

Hop a freight, grab a star, DON'T MISS THIS SHOW!

Catch a plane, catch a breeze

On your hands, on your knees

Swim or fly, only please, DON'T MISS THIS SHOW!

On a mule, in a jet

With your hair in a net

In a towel when you're wet

I don't care, 'CAUSSE YOU JUST HAVE TO GO!

DETTA ÄR NÄMLIGEN DEN BÄSTA MUSIKTEATER JAG HAR SETT I SVERIGE. 

Biljetter finns HÄR. 

DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 53 22/4 2015

Av Simon Stephens, Efter en roman av Mark Haddon, Översättning Ulf Peter Hallberg, Regi Kjersti Horn, Scenografi och kostym Erika Magnusson, Ljus
Markus Granqvist, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Kompositör Erik Hedin, Mask Trille Hvidfeldt, med David Fukamachi Regnfors, Petronella Barker, Jakob Eklund, Gunilla Röör, Helena Af Sandeberg, Gerhard Hoberstorfer, Claire Wikholm, Sven Ahlström, Peter Gardiner.

This is a man who stumbles and falls,

But this is a man who tries.

This is a man you'll forgive and forgive

And help and protect, as long as you live.

He will not always say what you would have him say

But, now and then he'll say something wonderful.

The thoughtless things he'll do will hurt and worry you,

Then, all at once he'll do something wonderful.

He has a thousand dreams that won't come true

You know that he believes in them and that's enough for you.

You'll always go along, defend him when he's wrong

And tell him when he's strong, he is wonderful.

He'll always needs your love and so he'll get your love

A man who needs your love can be wonderful.

SOMETHING WONDERFUL

ur The King and I, 

Musik Richard Rodgers

Lyrics Oscar Hammerstein II

Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.  

En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. 

Jag och Patti-Li Leuk skaffade biljetter till den här föreställningen, nästan så fort biljetterna släpptes, nån gång i höstas, tror jag, och sen påbörjade jag en intensiv jakt på Myrorna och Stadsmissionen efter boken, på vilken pjäsen bygger. Det tog några månader, kanske tre, innan jag kom över ett ex, och sen sköt jag upp läsandet tills det bara var några veckor innan föreställningen. 

Boken handlar om Christopher, en 15-årig kille med speciella behov. Han bor med sin pappa och sin tama råtta, går i specialskola och älskar matematik. Älskar är kanske fel ord, för han har inte den typen av känslor. Tycker om, och har en stor begåvning för, är kanske bättre ord. En natt hittar han grannens hund, dödad med en högaffel, och han bestämmer sej för att ta reda på vem mördaren är. 

Och hans mamma, förresten, är död. Eller, är hon?

Det var nära att jag hade läst ut den i en sittning. Jag var tvungen att lägga ifrån mej boken och lugna ner mej. Christopher var på väg att ta över. I flera dagar efteråt, under läsupphållet, kunde jag få flashbacks hur han skulle reagera, om han varit jag. Eller om jag varit som han. När folk trängs och buffas på grönsaksavdelningen på Ica. Kaoset på cykelbanorna vid rusningstid när alla måste först hem. En ren diskbänk. Ett välstädat badrumsskåp. När jag lär mej något nytt, som det korrekta ordet för en viss typ av fåtölj. Tanken på att jag med största säkerhet redan levt halva mitt liv. 

Men också det där som skiljer vår verklighet, hans och min. Som det där med cykeln. Som Den Enerverande Incidenten Med Cykeltrampan Mitt På Vägen:

Du vet den där känslan när du har cyklat till Stadsmissionen i Sätra, och några hundra meter därifrån går den vänstra trampan på din cykel av? Inte? Du har ingen aning hur det känns? Lyckliga du! Det tog en halvtimme att cykla dit och en och en halv timme att leda min cykel hela vägen tillbaka till Midsommarkransen, där jag lämnade in den till Tellus Cykel och Motor. Utan cykel i två dagar! Jag vet inte hur Christopher hade hanterat det. 

Dagen efter, dagen D, då vi ska se föreställningen, fortfarande cykellös, överväger jag att snöra på mej mina inlines. Man har sopat upp allt vintergrus från cykelbanorna, solen skiner, och det är inte så långt. Men det blir lite bängligt, sen, på teatern, med två stora skridskor. 

Jag bestämmer mej för att gå. Det är inte så långt. Och jag har gott om tid. I hörlurarna bubblar Theater People Podcast, och solen skiner. Det blåser nåt infernaliskt, men solen skiner. 

Någon timme senare, där jag strosar lugnt på Hornsgatan, avbryts podcastlyssnadet av Patti-Li Leks telefonsamtal:

”Visste du att föreställningen börjar klockan arton?”

Jag stannar, mitt på trottaren, ser mej omkring, som om jag gått vilse, och letade efter något bekant:

”Nej. Va? Vad är hon nu?”

”Halv.”

”Halv sex?”

”Halv sex.”

”Jag trodde det började nitton? Jag hade skrivit upp nitton?”

”Jag trodde det också, tills jag plockade fram biljetterna…”

”Fuck, fuck, fuck, okej, syns där,” svär jag, lägger på och försöker ställa in mej på den här nya förhållandet. Jag kommer inte att hinna. Om jag går. Det får bli tunnelbana. Var ligger närmsta station? Mariatorget. Wollmar Yxkullsgatan? Nej, Torkel Knutssonsgatan, vid Ica och Polishuset, mittemot Wigerdals Värld, är närmre. Har jag pengar på kortet? Kanske: annars får jag betala cash. Kommer jag att hinna? Absolut, det är bara tre stationer, inga byten, och jag kommer fram bara några hundra meter från Teatern. 

Jag undrar hur Christopher hade hanterat det?

Scenen är en stor, grå dansmatta, och fonden är en stor, tom vägg i samma färg. 

”Här kommer att projiceras,” tänker jag, ”Här kommer att projiceras järnet…” 

Den här pjäsen gör just nu succé på Broadway, och i West End, i två mycket tekniskt invecklade uppsättningar. Bildskärmar, ledgolv, rörliga scenmoduler och mycket fysisk, nästan akrobatisk, teater. Vid jämförelse framstår Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning som en elevredovisning på en kulturskola med kraftigt begränsade resurser. Och inte som Det Lilla Tåget Som Kunde, utan som Det Lilla Tåget Som Inte Riktigt Brydde Sej. Eller, Det Lilla Tåget Som Inte Hade En Tillräckligt Stor Budget.

Längst bak på scenen står ett rekvisitabord med micro, tallrikar, perukstockar. På var sida om scenen står kostymvagnar med kläder, och andra fullastade bord. Det ser ut som om man fortfarande är på repsal, och jag antar att det är meningen.

Det börjar med att skådespelaren som spelar Christopher häller ut teaterblod på scengolvet. Det ska symbolisera den dödade hunden. 

”Okej,” tänker jag,” vi ska leka en slags teaterlek. ” Jag tycker det är ett lite ovanligt grepp i en pjäs som handlar om en kille som har kraftigt begränsad fantasi, empatiska problem och inte förstår konceptet lek. Verkligheten är tillräckligt svår för honom. 

Vad som är väldigt intressant med den här uppsättningen, är det man valt att inte göra. I boken, till exempel, har huvudpersonens upplevelse av tågresan till London, och den följande tunnelbaneresan, en väldigt stor plats i historien, som en slags odyssée, något nästan omöjligt, något som Christopher efteråt är väldig stolt över att han klarade av.  

I Stadsteaterns uppsättning, där man helt strukit stora delar av dessa partier,  framstår resan som en något jobbig tunnelbanetur mellan Hornstull och Slussen, i avtagande rusningstid, och gör ingenting för vår förståelse för vad det krävs av  en person som upplever världen på ett lite annorlunda sätt, att klara något så nästintill omöjligt.

Givetvis blir jag besviken. Det är nästan ofrånkomligt. Jag tror inte någon hade kunnat göra mej helt nöjd. Jag hade förväntat mej en uppsättning där vi som publik på något sätt fick se hur en person vars verklighetsuppfattning är annorlunda, ser världen. Vad jag får se är återigen en uppvisning av hur vi ser på personer med speciella behov. 

Det är en väldigt bra dramatisering av pjäsen, även om jag absolut inte förstår vissa strykningar, vissa av val det konstnärliga teamet, men, som vanligt, på våra stora scener, är skådespelarinsatserna mycket bra.

Jag sitter och funderar på hur det här hade sett ut med Tobias Theorell vid rodret. Eller om Carolina Frände fick chansen att säga nej? Emma Bucht, kanske? Johanna Huss? Stefan Metz? Mask och kostym tycker jag om, men jag funderar på vad som hade kunnat hända med en mer erfaren scenograf, och jag tänker hur det hade kunnat bli om SUTODA hade fått ta tag i ljus och scenografi. Eller Magdalena Åberg? Sören Brunes?

Christopher, som är matteintresserad, vill och får skriva ett prov på gymnasienivå, för att sen kunna ge sej på matte på universitetsnivå.  Regissören har tyckt det passande att illustrera hans matematicerande med att låta alla på scenen framföra en dans till Europes The Final Countdown. Japp, du läste rätt. Alla, inklusive huvudpersonen, ställer sej upp och framför en undermåligt koreograferad dans, med rörelser som skulle få deltagarna av ett medelpass att storma ut från Friskis och Svettis. Det är ett så patetiskt teatergrepp att jag inte förstår om det är meningen att vi ska skratta åt de dansande, eller om vi förväntas känna någon slags vördnad. Jag kanske inte direkt skulle kalla det omdömeslöst, eller, jo, det skulle jag nog, och, som dom säger i Project Runway:

”It makes me question the taste level…”

Kulturhuset Stadsteatern är nerlusad med koreografiskt begåvade artister, både i Ronja Rövardotter och Chicago, man har till och med en huskoreograf i Kenneth Kvarnström, så det finns ingen ursäkt för det här hemmabygget. Över huvudtaget tror jag att uppsättningen hade tjänat på att ansluta en person med koreograffunktion. 

Jag undrar om regissören antingen är sådär gammal att hon tycker att The Final Countdown är en häftig låt, eller om hon är så ung att hon inte upplever den som söndertjatad, patetisk och tyngd av en massa historisk symbolik. Resultatet blir i alla fall att långt lidande, som mycket lätt kunde ha strukits och inte saknats av någon. 

Jag har också en bild av att Christopher inte tycker om att se folk i ansiktet. Han har svårt att läsa ansiktsuttryck, så han undviker det. Men föreställningens Christopher verkar inte alls ha det problemet. Jag upplever det som att han flera gånger nästan blir hängande, stirrande sin motspelare i ansiktet. 

Och ’min’ Christopher skiljer sej lite från föreställningens. Jag anser att han är en kille som vid första anblicken inte alls verkar apart, vilket är anledningen till att så  många inte verkar märka att han är lite speciellt. Han passar nästan in, liksom, och har en slags komisk charm som nästan gränsar till humor. Kanske tänker man att han är lite speciell, lite av en kuf, när man först träffar honom, men det är först efter en stund som man förstår att det nog är lite allvarligare än så. Uppsättningens Christopher är klart och tydligt en person som går i specialklass. Det blir nästan lite konstigt när folk i hans omgivning inte med en gång ser att här kommer en kille som inte är som du och jag. Han har liksom diagnos skrivet i pannan.

Det är inte skådespelarens fel. Han har fått regi. Han har fått regi av någon som tycker att The Final Countdown är en låt som passar in i det här. Punkt.

Någon, regissör, scenograf, eller maskör, har också tyckt att det varit passande att sätta på Christopher ett par glasögon, utan att tänka på att en person med så kraftiga fysiska reaktioner och utbrott med stor säkerhet hade krossat dom, och säkerligen, vid de stunder då synintrycken blivit för starka, valt att ta av dom. Själv kan jag inte komma över faktumet att han ser ut som en slags förvuxen Harry Potter, för att inte säga en nästan exakt kopia av Harold Lloyd.

Först, när jag läste att Helena af Sandberg skulle spela Christophers mamma, kände jag att hon var för ung, som typ. För fräsch, liksom. Jag tar tillbaka det. Inte att hon inte är fräsch, men att hon skulle var fel som typ. Hon är mycket bra. Sådär bra att min bild av mamman från boken liksom försvinner, och kommer i fortsättningen, i min fantasi, att se ut som Helena af Sandberg. Jag tror på henne, på hennes irritation, hennes trötthet, henne uppgivenhet, och hennes obesvarade kärlek. En ung mamma som inte riktigt var redo för en så speciell son. Som tog sej själv ur ekvationen, och drog. En slags blandning av Joanna i Kramer mot Kramer, Diana i Next to Normal och Giene Thiernay i Laura. 

Jakob Eklund och Gerhard Hoberstorfer är mycket bra som pappan och mammans älskare, men jag tror det hade kunnat bli intressantare om dom bytt roller. Det finns en underliggande våldsam bufflighet hos Eklund, som jag tror hade varit passande i den andra rollen, och en slags handlingsförlamad mjukhet hos Hoberstorfer som jag tror hade passat pappan. 

Och jag tror Claire Wikholm skulle uppskatta en utmaning. Jag tror det är dags att hon får spela något annat än Claire Wikholm, på scenen. Är det så att folk är så vördnadsfulla inför hennes persona, Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret, och allt det där, att man känner att det vore att häda att sätta på henne en grå peruk och kläder som inte verkade hämtade från en uppsättning av Hair? I en uppsättning där folk hela tiden byter kläder och peruker förblir hon hennahårad och kaftanklädd.

Detta är en föreställning som berör mej, mycket, trots många störande konstnärligt val. Berättelsen, och relationerna är mycket gripande, och jag satt flera gånger och hade en klump i halsen. Jag ser mycket fram emot nästa uppsättning. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2610:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MILDA MAKTER, ett gästspel på Scalateatern:

"Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som. 

Jag här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästa är straffbart, tror jag. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/milda-makter-minnenas-resa-pa.html

FRUKTKABARÉ MED GUNNEL & GUDRUN på Klara Soppteater: 

Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet? 

Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/fruktkabare-med-gunnel-gudrun.html

GÖSTA BERLING SAGA på Kulturhuset Stadsteatern:

Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/gosta-berlings-saga-pa-kulturhuset.html