WHAT’S IT ALL ABOUT, ALFIE?
Kvinnan bakom mej klagar på ljuset. Inte föreställningens ljus, utan ljuset i salongens tak, det är som lyser på oss alla, och som kommer att släckas när föreställningen börjar. Det är för starkt, säger hon. Jag tittar upp. Det är dom vanliga lamporna, och inte är dom för starka, tycker jag. Dom kunde nästan vara starkare, tänker jag, såhär vintertid.
Hon borde gå till en optiker, tänker jag, det är uppenbarligen något fel på hennes ögon. Kan vara cancer, kanske? Eller en tumör? Eller, är cancer en tumör? Eller också är hon bakis. Hon kanske är en sån där tant som knäcker en vinare innan hon går till sängs. Eller också är hon ledig nu och har festat till det lite för ordentligt. Hon vill inte ha solglasögon på sej, för hon tycker att det drar uppmärksamheten till henne, så istället klagar hon, högt och ljudligt.
Hennes sällskap erbjuder sej att byta plats med henne, men hon snäser att det är väl lika starkt ljus där han sitter?
En annan kvinna, precis bredvid mej, smörjer in sina händer med nåt som luktar starkt av kamfer, eller liniment, eller nåt, och hon klagar på att hennes hud är så stel. Hon säger inte att hennes händer är stela, eller att hennes hud är torr, eller grov, du vet, som nån som jobbar med händerna, som en bonde, eller en gruvarbetare, hon säger att hennes hud är stel. Jag tycker att hon borde uppsöka en hudläkare, det är uppenbarligen något fel på hennes hud. Kan vara cancer, kanske? Heter det inte dermatolog?
Det hon smörjer in sej med kommer i ett litet, litet stick, som i en liten deodorant eller, nej, vänta, som ett läppstift eller ett lypsyl.
Hennes gubbe, som får hålla hylsan och stiftet medan hon smörjer in sej, läser högt på förpackningen, men innehållsdeklarationen är skriven med så liten text att han inte kan se vad det står.
Det är bin ritade på etiketten, och han frågar sej vad bin har med hudkräm att göra. Det kan väl inte vara honung i en hudkräm, heller?
Jag vet inte vad han ska söka hjälp någonstans. Mej veterligen finns det ingen hjälp mot dumhet. Om det nu inte är någon slags senilitet, och i såna fall finns det i alla fall ingen hjälp, tror jag.
Jag tittar mej omkring. Jag är lite nyfiken på vad för slags folk som går på en sån här föreställning, Bibeln, av Niklas Rådström.
Religiösa människor, tänker jag. Religiösa människor som har kommit hit för att visa sitt stöd, eller för att se vad nu kulturarbetarna har gjort med deras favoritbok.
Jag är inte väldigt sugen på att se den här föreställningen. Ingenstans i nåt av mina sociala nätverk har någon sagt: Gå och se Bibeln, det är en riktig skrattfest. Eller: Missa inte Bibeln, det kan vara bland det bästa jag någonsin sett. Det har varit förvånansvärt tyst om den, Bibeln. Jag vet inte om någon har sett den, faktiskt. Jag menar i mitt sociala nätverk, alltså. Den har gått flera föreställnignar, och jag antar att om inte varit tomma.
Jag har läst på lite om Niklas Rådströms Boken, verket som den här föreställningen bygger på, och den verkar ganska rolig. Krumbuktig och infallsrik, på nåt sätt, men här, i scenversionen, verkar all humor försvunnit, inspirationen sinat och det är lite som om en person med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning försöker säga något om människan, i allmänhet, och om religionen, i synnerhet.
Det handlar om Bibeln, och mycket av det som står i den. Jag är den förste att erkänna att jag inte har mycket koll på den boken, eller en speciellt välvillig inställning till organiserad religion. När jag skulle konfirmeras tillbringade vi lektionerna med att se på tecknad film, som belöning för att vi över huvudtaget dök upp, antar jag, och till själva grejen i kyrkan hade vi alla fått frågor och svar i förväg. Jag tror att vi till och med hade fått svaret till just den fråga vi skulle bli ställda, så att vi slapp lära oss fler än ett svar. Jag tror inte prästen satte stor tro till oss.
Det handlar i alla fall om Adam och Eva, Noak, Babels torn, Sodom och Gomorra, ja, du fattar. Allt hålls lite löst ihop av tre svartklädda änglar med bakåtstruket hår, platåskor och svarta linser.
För några år sen såg jag, och blev ganska besviken på, Shakespeares samlade verk, på Boulevardteatern, och det är lite samma känsla här: För mycket, och för lite om för mycket. Trots att man har tre timmar på sej, blir allting liksom en liten parentes, på väg till något som aldrig kommer. Jag vet inte varför man valt att skriva pjäsen, och jag vet inte vad man vill säga med regin. Riktigt obehagliga åsikter om kvinnor och homosexuella framförs, utan att man på något sätt verkar ta ställning, varken för eller emot, och om man använder neutralitet som en ursäkt: ”Det står ju så i Bilbeln” så vet jag inte vad man håller på med. Och efter varje sån där smocka tar det tid för mej att komma in i föreställningen igen.
Ibland ryser jag till, när man verkar tänkt att man ska försöka göra det hela aktuellt, och petar in moderna liknelser, eller använder sej av ord som invandrare i ett försök att få oss att förstå att detta, det är fortfarande aktuellt, mer än två tusen år senare.
Kostymerna är gröna. Sjukhusgröna, eller petroliumgröna, eller grågröna, det är samma sak, och är av typen pyjamas och morgonrockar, eller sånt man har på sej när man går på yoga, eller gått med i Hare Krishna, eller bara lullar runt hemma och är förkyld. Man har hemmagjorda turbaner och halsdukar. Kostymerna är inte sensationella, men dom är inte heller behjälpta av att man belyser dom med gult ljus, vilket helt dödar livskraften i det gröna, och får allt att framstå i nattlig dager.
Skorna är lite förbryllande. Förvånansvärt många har dansarskor, eller liknande. Kanske var det tänkt att dom skulle vara barfota, men att det ansågs för farligt? För mycket saker man kan sticka sej på? För många ställen där man kan klämma tårna? Nånting från Knulp hade nog passat bättre, tänker jag. Eller: vad är det för fel på sandaler?
Scenografin verkar vara skapad för att man ska se den ovanifrån, från balkongen. Vi som sitter på parkett ser nästan ingenting av alla mattor man lägger ut i olika mönster. Jag har sett - på bild - att det finns vatten med på scenen, men om man inte når över bassängkanten har man ingen aning om att poolen är full. Folk längst bak på scenen trippar över något, som jag antar är stenar i vattnet, men jag vet inte om det är riktigt vatten eller om man bara låtsas. Det är ju teater, trots allt.
En stor sol hänger längst bak på scenen, lite som månen i Mamma Mia, och det brinner lite här och var. Man rullar in ett stort bord, och bär in en massa stolar. Man släpar in madrasser, filtar och kuddar. Ett slags rosettfönster med en Ichthys, en Jesusfisk, firas ner framför solen. Scenen känns öde. Enorm, kall och öde.
Nånstans får jag en känsla av att det är för mycket folk på scenen. Det känns som om detta är föreställningen där man stoppar in personer som man råkar ha över. Som om regissören liksom inte valt detta antal skådisar, utan detta var det antal som var lediga dom dagarna man skulle spela föreställningen, och man var helt enkelt tvungen att vara med. Och med det vill jag absolut inte säga att något negativt om skådisarna, eller deras insatser. Dom är för många, dom får för lite att göra, bara. Sex personer hade räckt, kanske. Samma person kan spela Jesus, Abel och nån-vad-han-nu-heter.
Vissa gör inte mycket mer än lirar gitarr, känns det som. Om man är man. Om man är kvinna får man slå på trumma, tydligen. Jag sitter långa stunder och funderar över i vilka uppsättningar jag har sett de olika skådisarna. Det tar en liten stund innan jag lyckas placera in Jessica Liedberg som mamman i LOLITA på Kulturhuset Stadsteatern, och i Lillian Hellmans DE OSKYLDIGA på Dramaten, och innan jag inser att senast jag såg David Arnesen var i hans enmansföreställning FLIMRADEN FRIHET på STDH. Detta är slöseri med mänskliga resurser.
Jag går från föreställningen med en slags uppgivenhet. Jag vet inte om det har handlat om religion, egentligen. Jag vet inte om det har handlat om litteratur, heller. Det här känns som något som skulle satts upp för 30 år sen, på 80-talet, på en liten scen, med knappa resurser. Jag känner ingen berättarlust, jag känner ingen glädje. Jag känner att något viktigt, som kunde ha blivit sagt, har blivit osagt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Kampanjbiljett 120:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 295:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
OTHELLO på Kulturhuset Stadsteatern:
”Och nu sjunger du.”
Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”
”Sjunger?”
”Ja.”
Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?
Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.
”Vad är det?” undrar regissören.
Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:
”Vad ska jag sjunga?”
”Sjung: I Will Always Love You…”
Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?"
Låter det intressant? Här är resten:
EN JULSAGA som monolog på Boulevardteatern:
"Familjen Isoglukos på min högra sida kände tydligen att det inte räckte att muta barnen Karies och Diabetes med en varsin godispåse, även mamma Maltos och pappa Sackaros kände att dom också måste mutas, så man har köpt en stor, gemensam påse. En påse som aldrig verkar vila, utan som en prasslande lap-dansös hoppar den från knä till knä, och intressemässigt vinner den med hästlängder över det som händer nere på tiljorna."
Låter det intressant? Här är resten:
STOP. PLAY. REWIND. - THE MONOPOLY GAME på Dansens Hus.
"Mycket har hänt, sen jag såg den sist. Dansarna känns säkrare på vad det är dom berättar, och på vilka det är meningen dom ska vara. Scenbytena flyter snabbt. Ljuset är strålande, som man säger, om man vill vara lite vitsig."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar