Idag har du chansen att inte missa

SVARTE ORM på Intiman:

"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/svarte-orm-skapad-av-rowan-atkinson-ben.html

EVITA på Göta Lejon

"Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sätt föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/evita-av-andrew-lloyd-webber-och-tim.html

FLASHDANCE, på Chinateatern

"Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/flashdance-av-tom-hadley-tobert-clay.html 

RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/ronja-rovardotter-av-astrid-lindgren.html

V.D. på Kulturhuset Stadsteatern:

"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair(Jean Arthur): 

”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”

Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/vd-av-stig-larsson-regi-och-bearbetning.html

CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.

"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:

”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”

”Nej, du menar Danny Kaye..”

”Ja, det göra jag. Danny Kaye jr.”

"Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/chicago-manus-fred-ebb-bob-fosse-musik.html

JOHANNA av Mirja Unge i regi av Jenny Andreasson på Kungliga Dramaten:

"Det är tolkningen av Johanna själv som stör mej. Det känns som om jag borde tycka om henne, men jag gör det inte. Jag uppfattar henne som självupptagen, respektlös, bristande i empati och ödmjukhet. Hon lyssnar inte på någon annan, men förväntar sej att alla andra ska lyssna på henne, trots att hon inte verkar göra några försök att verkligen få folk att förstå. En slags självgod, tveklös diktator. Om Gud är naturen, eller om naturen är gud, borde han skaffa ett bättre språkrör. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/johanna-av-mirja-unga-regi-jenny.html

MÅSEN på Dramaten.

"Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång. 
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/masen-oversattning-lars-noren-bjorn.html

 ≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:

"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:

”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”

Hon tvekar, lite:

”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”

”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/ungefar-lika-med-av-jonas-hassen.html

SUFFLÖREN, på Dramaten:

"Detta är inte en föreställning som borde ses, detta är en föreställning som MÅSTE ses. Jag gillar monolog-föreställningar, därför att för mej är det essensen av teater. En ensam man på en tom scen och jag ler från öra till öra. Gå och se en masterclass i skådespeleri. Såhär ska det göras!!!"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/09/suffloren-forestallning-63-2013.html

EN DANS PÅ ROSOR på Metropol Palais.

"Det börjar med buller och bång, med svarta, guldglittriga höftskynken och mycket hud, och jag hade inte alls väntat mej det här. Jag hade väntat mej Cha-cha-cha, fjädrar, frisyrer som verkar stylade med tapetklister och lite för mycket make-up. Jag hade väntat mej avancerad Finlandsfärjeunderhållning. Inte det här. 
”Det påminner lite om Vulkanscenen ur Showgirls,” viskar Kazaky-fan No.1, och jag håller med."

Låter det intressant? 

Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/en-dans-pa-rosor-koreografi-tobias.html

WRITTEN ON SKIN, MUSIK George Benjamin, TEXT Martin Crimp, DIRIGENT Lawrence Renes, REGI Kay Metzger, SCENOGRAFI, KOSTYM OCH MASK Petra Mollérus, LJUS Kay Metzger, Petra Mollérus och Martin Säfström, VIDEODESIGN Martin Kemner, DRAMATURG Katarina Aronsson, Medverkande AGNÈS Elin Rombo, PROTECTOR Jeremy Carpenter, BOY/ANGEL 1 Bernhard Landauer, MARIE/ANGEL 2 Susann Végh, JOHN/ANGEL 3 Daniel Ralphsson, DIRIGENT Lawrence Renes, Kungliga Hovkapellet, föreställning 11 27/1 2015

You don't own me, 

I'm not just one of your many toys

You don't own me, 

don't say I can't go with other boys

And don't tell me what to do

And don't tell me what to say

And please, when I go out with you

Don't put me on display, 'cause

You don't own me, 

don't try to change me in any way

You don't own me, 

don't tie me down 'cause I'd never stay

YOU DON'T OWN ME

John Madara och David White

Efteråt, i bilen hem, undrar vi hur det kommer sej att ingen längre gör operor man kan tralla. Eller är det något som helt tagits över av musikalerna? Om vi låtsas att Trollflöjten aldrig blev skriven, och någon idag kom till ett operahus med den, precis nyskriven, skulle den då tas emot med öppna armar, eller skulle man le lite sådär von oben och skicka Malte Mozart till en broadwayproducent?

Det har varit Sverigepremiär, Nordisk premiär och Skandinavienpremiär av George Benjamins och Martin Crimps Written on Skin på Kungliga Operan, och jag och min kompis Skallige Skalman har fått biljetter till en av de tidigare föreställningarna. Jag har suttit hemma hela dagen och försökt sätta mej in i verket. Det är både lätt och ganska knepigt: 

När jag gjorde lumpen i Hässleholm, nån gång i mitten på 80-talet, så fanns det ett arkadspel i kantinen: En komet var på väg mot dej, och om du träffades var spelet slut. Meningen var att man skulle skjuta komenten, men när man träffade den, splittrades den i mindre bitar, och så var man tvungen att skjuta alla dom bitarna, och så vidare. Jag vet inte hur det slutade, kanske när bitarna blev för små sådär efter en tre stegs skjutningar.

När jag försökte läsa på om George Benjamin och Martin Crimps opera Written on Skin så var det precis så: så fort jag tog tag i något splittrades det och delades upp i nya delar som lede vidare till något annat. Jag har nyss till exempel, tillbringat 20 minuter på att leta på nätet efter vad det här 80-talsvideospelet om kometer hette, utan att hitta något svar. Innan dess tillbringade jag en och en halv timme med att skumma igenom Passolinis Teorema, för att jag i en annan intervju på YouTube, angående uruppförandet av operan i Aix-en-Provence Festival 2012, såg någon jämföra Operan med denna film. 

Jag hade planer på att ta in de ljudfiler och bilder som finns utlagda, men tiden rinner liksom iväg, och det är snart dags att ta sej till Söder, där jag blir upphämtad av Skäggige Skalman, i bil. Jojo, flott ska det vara när man går på Operan.

Vi sitter längst fram, nästan i mitten, och kan se rakt ner i orkesterdiket. Vi kan följa koncentrationen hos musikerna, och se hur dirigenten svettas. Man spelar på en himla massa ovanliga instrument, saker som säkert har finare namn, men som jag skulle kalla Glas och Diverse Stenar. 

Jag antar att orkestern får friplåtar till föresällningar, för när vi sitter och väntar så ser vi flera orkestermedlemmar som vinkar upp mot oss, och eftersom vi inte känner dom, och det ju alltså inte kan vara oss dom vinkar till, så förutsätter vi att dom har kompisar i salongen. 

Föreställningen utspelar sej på ett sjukhus, någon gång under 1900-talet. 1940-50-tal, kanske? En vaktmästare, en sjuksköterska, bårar, britsar, rullstolar. Det är ganska tydligt att det här huset från början inte är tänkt som sjukus, det har en gång varig vackert, som någonstans ur något av Tjechov, men tiden, fukten och kylan har nästan helt raserat det som en gång var. 

En vacker unga man i bara boxershorts, med text på huden, kniv i hand och blod. Hans eget blod? Nån annans blod? En vacker ung kvinna i nattlinne. Dom mår uppenbarligen inte bra, psykiskt. Är detta ett sinnessjukhus? Är detta ännu en variant av Peter Weiss’ Mordet på Marat? Tre änglar i läkarrockar. Kvinnan dör. Mannen dör. Dom får den där informationslapparna om vem dom varit knutna runt tårna, och rullas ut, på bår och i rullstol. En annan kvinna och en annan man rullas in. Det börjar. 

Scenografin är vacker, med en stor ledskärm i en öppning i fondväggen, som en stor tavlar, varur änglarna stiger, men det känns ibland som den lite som om iscensättningen av allt på ett sjukhus kommer på kant med berättelsen, som verkar vilja berättas mer klassiskt: man rullar in bäddade sängar och dukade bord, och ibland vet jag inte var det är meningen att vi ska vara. 

Librettot utspelar sej under 1100-talet och handlar om den rike Protector som anställer en ung man att skapa och illustrera en bok om hans familj. Den rike mannens illiterata unga fru, Agnes, och konstnären inleder ett förhållande, maken dödar honom, serverar frun hans hjärta, och när hon upptäcker vad hon gjort begår hon självmord. Låter som vilken dussinopera som helst, eller hur?

Jag vet inte varför regissören valde att införa den ytterligare verkligheten av sjukhus, att låta en medeltida historia utspela sej i någorlunda nutid. Kanske kände han att han ville tillföra något, han också. Att det inte räckte med att bara låta berättelsen berättas? Över lag känner jag att detta är en kväll där man dragit det hela ett varv för mycket: men notera gärna att detta är på samma nivå av en bok av en sån där obskyr poet som oftast får nobelpriset, medan jag befinner mej på en Judith Krantz-nivå.

Jag är inget vidare på matte. Eller, det är en underdrift; jag skulle nog säga att jag är urdålig på matte. Men bara för att jag inte fattar matte betyder det inte att jag tycker att matte är något dåligt. Det är samma sak med viss opera: jag fattar det inte. Men det betyder inte att jag tycker det är dåligt.  Mannen bredvid mej är helt betagen. Han sitter och blundar, svajar med, och om det inte vore så att jag är lite van - efter flera besök på Kungliga Operan - så skulle jag nog tro att han höll på att få en diabetisk incident. Han är helt såld på musiken. Och för mej gör den ingenting. Den blir som ett soundtrack till handlingen, jag har liksom ingen medveten åsikt om den, glömmer för det mesta helt bort den. 

Skäggige Skalman gör redan från början ett smart val: han väljer bort att tittar på textremsan, den där som översätter det sjungna ordet och som rullar på långt däruppe på prosceniet. Jag är inte så smart: jag kan inte låta bli. Min blick flackar mellan texten däruppe och det som händer på scenen, trots att jag för det mesta hör utmärkt, även om det sjungs på engelska. 

Jag har svårt för texten, ibland. Den är i vissa fall väldigt enkel, och i vissa fall känner jag att jag skulle behöva frysa tiden, sätta mej ner och verkligen tänka igenom vad det är dom menar med det som sjunger. Jag får liksom inga bilder. Librettot är för svårt för mej: jag behöver tid. Tid att fatta vad dom menar, tid att förstå varför dom väljer de ord dom väljer, och varför dom sjunger de ord dom sjunger.

Det finns en inskriven passion i stycket: Kvinnan och konstnären ska bli förälskade, eller ska i alla fall dras till varandra. Jag känner inte den dragningen, jag känner inte något motstånd, dem emellan. Det är som om dom tittat i manuset och upptäckt: jaha, här ska vi hångla, och så gör dom det. Det kan vara så på scen ibland: romantiken är inskriven, så man behöver liksom inte undersöka den. Där man i verkliga världen kanske knappt kan ta blicken ifrån den älskade behöver man här knappt se personen, för man vet exakt vad den ska göra och vad den känner. Och med det menar jag ingen kritik mot artisterna: det finns liksom inte dragning inbyggd i regin, tycker jag. Inga blickar, inget finlir, ingen tvekan. 

Efteråt verkar kvinnan inte känna, eller ens förstå att hon borde känna, någon skuld. Hon försöker inte ens dölja det hela för mannen. Hon påminner mej om en ap-hona i en av många dokumentärer jag har sett: Den dominerande hanen försöker se till att ingen annan hane parar sej med hans honor, men honorna själva verkar inte ha något emot att tumla runt med någon annan. 

Jag vet inte om det är jag som fnurrar till det, för jag läser in att den som verkligen är förälskad, utan att riktigt vetat om det, var mannen, i pojken. Kvinnan, på något sätt, är en ägodel, ett bord, en tavla, en tallrik, och vem bryr sej om ifall man blir älskad av en inventarie? Eller i bästa fall kanske hon är en hund, någon som ska slicka en på handen och vifta på svansen, men ingen håller en tik skyldig för att hon löper och får besök av en annan byracka? Det handlar inte om kärlek, det handlar om lydnad. Och hon straffas för sin olydnad, inte för sin otrohet. Det verkliga, känslomässig sveket är pojkens. 

Kvinnan och mannen blir för mej till verkliga personer, folk jag kan relatera till, folk jag kan förstå, men pojken, konstnären, förstår jag inte alls. Hans funktion verkar bara vara att vara en katalysator, den som får det hela att börja rulla. Jag känner från honom ingen vilja, ingen passion, inget förflutet och ingen framtid.

Det är en väldigt intressant kvinnoroll, den obildade, men inte ointelligenta kvinnan, och den framförs mycket trovärdigt. Jag glömmer sången, glömmer musiken; det är den klassen av prestation. Nästan en ny arketyp, skulle jag vilja säga. För jag hittar inga liknande roller någonstans, såhär på rak arm i alla fall. Kvinnan som kreatur. 

Det finns tre änglar, varav den ena spelar pojken, de andra spelar kvinnan syster och systerns make. Jag är inte alls på det klara med änglarnas funktion, men jag tycker mycket om deras kostymer. Änglavingarna är stora fjäderpipor som verkar sticka rakt ur ur ryggen, som pilar, och får mej att tänka på Sankt Sebastian och Diocletianus soldater.

Det här är en uppsättning för finsmakare. Om den vore en delikatess kanske det inte skulle vara Surströmming, men något ditåt. Något fermenterat, något som smakar umami. Något som vissa fullständigt älskar, och något andra förhoppningsvis lär sej uppskatta med tiden. Jag är en av dom där som tagit en smakbit.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, Tack La-La Lovelace! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

BLÅSAR-SYMFONIKERNA: KLARINETT TOTALE, med Blåsar-symfonikerna på Musikaliska:

"”Dom är neurotiska,” avslutar Skäggige Skalman. Vi står i snömodden utanför Musikaliska på Nybrokajen, på väg in till en Klarinettkonsert, och jag har frågat vad han tänker på när jag säger Klarinett. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/blasarsymfonikerna-klarinett-totale-med.html

SVARTE ORM på Intiman:

"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/svarte-orm-skapad-av-rowan-atkinson-ben.html

GÖTGATAN på Kungliga Dramaten:

"Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/gotgatan-av-kristian-hallberg-och-jens.html

Just nu ser jag fram emot -

 - Det påstrukna förklädet, på Göta Lejon, till hösten, även om jag kanske tycker att översättningen av själva titeln kanske är lite... otydlig och svår att komma ihåg?

I original heter den The Drowsy Chaperone, hade urpremiär på Broadway 2006 och spelades 674 föreställningar, vann fyra Tony Awards och sju Drama Desk Awards.

Det ska vi fira!

Min lilla blogg gick just över 70.000 besök! Tackar!

Just nu ser jag fram emot -

- något så ovanligt som en torsdagsmatiné av Karl Gerhard på Kulturhuset Stadsteatern. 

Av Irena Kraus
Regi Johanna Garpe
Scenografi Sören Brunes
Kostym Anna Heymowska
Ljus Torkel Blomkvist
Ljud Håkan Åslund
Ljud Michael Breschi
Koreografi Anna Vnuk
Mask Maria Lindstedt

Karl Gerhard Rikard Wolff
Göthe Per Sandberg
Molly Anja Lundqvist
Arvid Anders Johannisson
Juliette Tigerskiöld Odile Nunes
Pege, Kungen Ralph Carlsson
Moa Martinson Marika Lindström
af Uggla Anastasios Soulis
Zarah Cecilia Frode
Zarah Ann-Sofie Rase
Kätie Josefin Ljungman
Strömberg/Patient Björn Gustafson
Gossen/Pianist Johan Graden
Matilda Ellinor Friberg
Matilda Naomi Gencel Goga
-
Musiker Christopher Cantillo
Musiker Per "texas" Johansson
Musiker Mats Äleklint
Musiker Joe Williamson

Just nu ser jag fram emot -

Orfeus och Eurydike på soppteatern i Kulturhuset Stadsteatern.

Den nya minimusikalen med texter av Emma Sandanam och musik av Mette Herlitz har premiär den 4 mars 2015 på Klara Soppteater. Den här gången i samarbete med poeten Lotta Olsson som skrivit en fantastisk sonettkrans om Orfeus vandring ut ur dödsriket. Precis som i Allvarsamma leken utgörs ensemblen av Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt och Fredrik Meyer

BLÅSARSYMFONIKERNA: KLARINETT TOTALE, med Blåsarsymfonikerna, Emil Jonasson, Dirigent Russell Harris och Konferencier Lena Haag, på Musikaliska, Föreställning nr. 10 25/1 2015

Well, it's Gabriel, Gabriel playin'! 

Gabriel, Gabriel sayin' 

"Will you be ready to go 

When I blow my horn?" 

Oh, blow, Gabriel, blow, 

Go on and blow, Gabriel, blow! 

I've been a sinner, I've been a scamp, 

But now I'm willin' to trim my lamp, 

So blow, Gabriel, blow! 

Oh, I was low, Gabriel, low, 

Mighty low, Gabriel, low. 

But now since I have seen the light, 

I'm good by day and I'm good by night, 

So blow, Gabriel, blow! 

BLOW, GABRIEL, BLOW, 

ANYTHING GOES, 

Cole Porter

”Dom är neurotiska,” avslutar Skäggige Skalman. Vi står i snömodden utanför Musikaliska på Nybrokajen, på väg in till en Klarinettkonsert, och jag har frågat vad han tänker på när jag säger Klarinett. 

Han, som spelade i två blåsorkestrar när han var liten, har en bild av klarinetter och klarinettister som ganska känsliga, ängsliga. Dom var hela tiden rädda att deras instrument skulle bli våta, eller kalla, eller för varma, så man kunde inte spela utomhus, om förhållande inte var utmärkta. Han själv spelade trumpet, ett instrument som jag antar inte alls är lika känsligt. Eller också var han inte lika försiktig, bara. 

Själv tänker jag på Benny Goodman, Artie Shaw, den där glidande tonen i George Gershwins Rhapsody in Blue, och Kletzmer-musik. Jag tänker på ett sorgset, melankoliskt, men också ett lite komiskt, ljud.

Det är min vän miss Austen som har fixat in oss. Hon har ett abonnemang på Musikaliska och kan inte själv utnyttja platserna, men dyker i alla fall upp för att visa upp sina kort för personalen, och så sitter vi där, jag och Skäggige Skalman, på nionde bänken, längst ut till vänster, på parkett.  

Musikaliska är en mycket vacker byggnad, både exteriör och interiör, som ligger, lite bortföst, i skymundan vid Nybroplan. Byggnaden stod klar 1877, samma år som Ryssland förklarar krig mot det turkiska osmanska riket, hästspårväglinjen och telefonen introduceras i Stockholm,  och inom musiken uppfinner Tomas Edison fonografen, Peter Ilyich Tchaikovsky gifter sej med Antonina Milyukova, och vi vet ju alla vilket bra idé det var; dom levde tillsammans i två och en halv månad innan han drog. Euphemia Allens verk Chopsticks publicerades under hennes pseudonym Arthur de Lully, Camille Saint-Saens opera Samson och Delila hade premiär, och Leon Minkus färdigställer musiken till baletten La Bayadère.

Georges Braque:
Clarinet and Bottle of Rum on a Mantelpiece

Man börjar med Förspel ur den aldrig uppsatta operan Fritiofs Saga från 1894, med Libretto av Selma Lagerlöf, som bygger på diktverket av Esaias Tegnér från 1825, som in sin tur är inspirerad av en isländsk saga. Tonsättaren, Elfrida Andrée, född 1841 i Visby, var något så ovanligt som en svensk kvinnlig tonsättare, Sveriges första domkyrkoorganist och Sveriges första kvinnliga telegrafist. Hon drev igenom en lagändring så att kvinnor kunde få bli organister, och skrev till Kungen för att med hans hjälp kunna påverka telegrafstyrelsen så att hon kunde få jobb där. Låter inte det hur häftigt som helst? Jag har aldrig hört talas om henne. 

Ett av mina nyårslöften är att bli bättre på klassiska kompositörer och på konstnärer. Jag bad mina vänner på Facebook att nominera personer, och sen genom en slumpgenerator valde jag ut en konstnär och en tonsättare som jag skulle fokusera på under var månade 2015. Januari var Mozart och Rembrandt, Februari blir Satie och John Singer Sargent. Elfrida finns inte med, men jag har fört upp henne på listan över kompositörer och konstnärer 2016.

Näst ut är kvällens affischnamn: Emil Jonason, med Herr Grönstedts Underliga Drömmar, av Christian Lindberg. Det är ett mycket avant garde stycke, där solisten gör visar allt man kan göra med en klarinett. Han till och med talar, vilket kanske inte har så mycket med klarinetten att göra. Stycket är specialskrivet för honom, och jag känner att jag inte är tillräckligt sofistikerad musikaliskt för att riktigt kunna uppskatta verket, men jag njuter av showen. 

Familjen Klarinett, från hög till låg?

Det dyker upp en himla massa blåsinstrument, och jag tror att många av dom klassas som klarinetter, men jag är inte säker. Jag önskar att man kanske in konserten bara hade tagit en kort paus och visat oss vilka instrument som räknades som dagens instrument. 

Man with a Clarinet,
1911-12, av Pablo Picasso

Klarinetten uppfanns av Johann Christoph Denner, en tysk intstrumentmakare, i Nürnberg 1690, året då det Engelska East India Company grundar staden Sutanuti - senare Calcutta - vid Hooghly River, man ser Uranus för första gången, Amerika trycker sina första papperspengar, och vi är mitt uppe Barocken. Efter slutet på det 30-åriga kriget har man nu övergivet det militärinspirerade modet och klär sej nu i dekorativt överflöd: Siluetten var lång och smal, och kvinnorna samlade håret i en slags höga uppsättningar i pannan, eller satte dit en fontange, en slags hög krusidull av spets, lite som en spettekaka. Män bar långa, lockiga peruker och byxor som slutade vid knäet. 

Först kallade man instrumentet Chalumeau, men efter att ha gjort lite förbättringar - man satte dit en registerklaff som dubblerade tonomfånget - började  dess ljud påminna om trumpeten, och man började kalla den Klarinett, som betyder liten trumpet, liten Clarino.

I pausen frågar jag Skäggige Skalman:

”Känner du att det luktar läggningsvätska, eller sprit eller rengöringsmedel, eller nåt?”

”Tena Lady,” svarar han, som har erfarenhet av äldrevård.

A.T.L.A., ett verk av Emil Jonasson är först ut när andra akten börjar. Titeln är hämtad ur Terry Pratchetts Discworld-roman Night Watch, något för mej helt obekant, även om jag tror mej ha sett författarens namn på en bokrygg, någonstans. Fantasy är inte min grej, verkar det som.  

Så följer Culloden: Sats III ”We tooomed Our Stops för the Gaudy Sodgers”, ur en symfoni om slaget mellan Skottar och Engelsmän vid Culloden i Skottland, den 16 April 1746 när 1500 skottar miste livet. Kompositören, Julie Giroux, har samlat gaeliska folkmelodier som var populära under det snäva tidspannet 1745-46, och väva ihop dom. Jag hör säckpipor, fast inga såna instrument finns på scenen.

Kvällens höjdpunkt, för mej, var Klarinettrapsodi, ett femton minuter långt medley av allt klarinett, arrangerat av P-O Ukkonen. Hur många klarinettister som helst, i alla tänkbara åldrar, strömmar in på scenen - förutom dom som redan sitter uppe på balkongen - och river av Sibelius, Sjostakovitj, Mozart, Nielsen, Weber, Crusell, Rossini, Alvén, Stravinskij, Schubert, Puccini, Gershwin, Templeton, Cristian, Miller, Porter, Anderson, Bilk, Parker, Widqvist, Hellman och Ågren. Och Andersson och Pettersson och Lundström och jag. 

Det är mycket mäktigt: hela huset är fyllt av klarinettister, och solist på solist stiger fram och levererar något imponerande. Det här är nördar i ordets positiva betydelse, folk som brinner för något, passionerat. Musiker och  balettdansörer har en speciellt plats på min hylla reserverad för människor jag respekterar: dom inte bara måste öva dagligen för att bli bättre, dom måste öva dagligen för att inte bli sämre. Dom fajtas mot tiden, slitage, nötning och degeneration, men det finns liksom inget annat alternativ. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, Tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SVARTE ORM på Intiman:

"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/svarte-orm-skapad-av-rowan-atkinson-ben.html

GÖTGATAN på Kungliga Dramaten:

"Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/gotgatan-av-kristian-hallberg-och-jens.html

RAINBOW WARRIOR med Viktor Rydbergs Gymnasium på Maxim: 

"Du vet på Tony Awards, när dom har bestämt vilket som är den bästa musikalen, och alla inblandade kommer upp på scenen, och hur alltid någon säger:

”It takes a village to put on a broadway show…”

Det blir väldigt tydligt i slutet av föreställningen, när alla inblandade kommer in, med skyltar som berättar vad dom gjort: Kostym, Scenografi, Marknadsföring, Assistenter, Dokumentation, Ensemble, Smink, Dansare…

Jag undrar om det är någon på skolan som inte är inblandad?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/rainbow-warrior-originalide-och.html