Tio över fem, en gråtråkig, alltför ovintrig torsdagskväll, står jag framför biljettautomaterna vid Stadsteaterns kassa, omgiven av stockholmare som yrvaket börjar inse att det på något sätt har inträffat ett nytt år. Jag matar in kreditkortet, knappar in min kod, och har kvällens biljett i min hand. Dom släpper sina sista minuten-biljetter en timme innan föreställningen börjar, och Galileos Liv börjar idag klockan sex. Och gissa vem som fick en plats längst fram i absoluta mitten för 175 kronor? Och så säger folk att dom inte har råd med kultur?
Jag tillbringar en god del av dom återstående 40 minuterna på kulturhusets utställning av Joan Jonas - Reanimation, vilket var otillräckligt, aptitretande och gratis, så jag lovar mej själv att komma tillbaka när jag har mer tid. Visuell konst har aldrig varit min grej, men man måste alltid vara villiga att ändra sej.
Jag kan inte säga att jag var vidare sugen på den här föreställningen. Bertolt Brecht utan Kurt Weills musik, det känns svårtuggat. Som osockrad müsli utan frukyogurt: jag vet att det är bra för mej, men det kan bli lite väl torrt.
Och Galilei. Vad sjutton var det nu Galilei gjorde? Nånting med stjärnor, va?
Jag tackar Guden av Internet för Wikipedia, där jag lär mej lite om Brecht och lite mer om Galilei. Jag tillbringar större delen av en timme med att försöka förstå Brachistochrone-kurvan. Det är fascinerande när man plötsligt spinger rakt in i gränsen för vad ens hjärna kan fatta. Men nu vet jag att snabbaste vägen mellan två punkter är en kurva. Fråga inte.
Dessutom tror jag dom strukit replikerna som refererade till Brachistochrone-kurvan. Jag hörde dom inte i alla fall, och jag lyssnade verkligen.
Jag gillar scenografi som ser ut som om det kan hända saker där, och Sören Brunes scenbild verkade mycket lovande: en slags knähög metallring ligger runt hela spelplatsen, i vilkens mitt står en stor konstruktion, inte helt olik Ikeas hylla Expedit, fast mycket större, och med en trappa mitt i. Om jag sen berättar att hyllan snurrar och metallringen flyger upp och visar sej vara en ljusramp, då förstår ni att scenografiskt var jag mycket nöjd.
Som med kostymerna. Jag satt så nära att jag verkligen kunde se att Charles Koroly hade skapat något riktigt vackert. Det fanns förr en affär i Gamla Stan som hette Gröna Moln, och om dom nu inte sen flera år varit nerlagda hade jag mycket väl kunnat tro att dom haft ett finger med i denna design. Ett slags medeltida estetik återskapad genom att dekonstruera moderna plagg. Klipp av, klipp ut och skarva! Genialt!
Och det är en mycket välskriven pjäs, en slags tragedi där man som åskådare vet att det kommer att gå käpprätt åt helsike, men man är väldigt intresserad hela vägen dit.
Lennart Hjulströms regi är tydlig, humoristisk och inspirerad. I ett nästan Tjechovskt lugn dras snaran långsamt åt, och vi, som redan vet och anar, kan inte annat än tyst titta på.
Leif André gör en Galilei som påminner mej om en blandning av Emil i Lönnebergas Alfred och Tove Janssons Hemulen. Hans Galilei är inte ett stort bombastiskt geni. Han spelar huvudrollen som om den vore en liten biroll som står vid sidan om och ser på, oförmögen att förstå att allt det här gäller honom.
Överhuvudtaget är det ett fantastiks ensemble-arbete. De många dubbleringarna löses genom mycket effektiva och stämningsskapande masker.
Jag måste ändå nämna Morten Løvstrøm Olsen. Senast jag såg honom var i ett elev-uppspel på STDH 2012; Kärlek och Pengar. Han var mycket bra då, och han är mycket bra nu. Han är den där typen av skådespelare en regissör inte kan gömma i en liten biroll. När Morten Løvstrøm Olsen är på scen är det honom man tittar på.
1995 satte Stockholms Stadsteater upp Tom Stoppards Arkadien. Jag såg den sju gånger. Jag var lite besatt, kan man nog säga. Det var en underbar blandning av romans, vetenskap, humor, determinism, algoritmer och biologi. Jag köpte pjäsen, läste den, fattade nada, gick tillbaka, såg den igen, gick hem och läste pjäsen, fattade lite mer. Jag läser den fortfarande ibland, och minns. Lennart Hjulströms uppsättning av Galileis Liv får mej att fundera på att gå ut och köpa pjäsen.
Sista minuten: 175:-. Hittills har kulturen 2014 kostat mej 175:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar