Jag hade ingen aning om att Stockholm hade en Strauss-orkester. Om sanningen ska fram hade jag ingen aning om att det överhuvudtaget fanns något som kallades en Strauss-orkester, i Stockholm eller annorstädes. Faktum är att jag visste att det fanns en Strauss den äldre, och en Strauss den yngre, men vad dom hette i förnamn hade jag ingen aning om. Jag hade en vag uppfattning om att Strauss den äldre skrev valser och Strauss den yngre skrev knepiga Operor som Salomé. Nu, lite googlande senare, vet jag att den där Strauss som skrev operor hette Richard Strauss, var tysk, och inte alls släkt med dom valsande Straussarna från Wien, som var fyra: Johann d.ä., Johann d.y., Josef och Eduard.
Det här var min första nyårskonsert någonsin, men det blir absolut inte den sista. Det är något härligt förväntansfullt med föreställningar där publiken har klätt upp sej så gott dom kan. Man känner att dom inte bara är där för att kunna bocka av ännu en uppsättning, nej dom är där för en upplevelse, för en liten paus i allt det gråa, som en liten semester.
Jag hade aldrig tidigare varit på Berwaldhallen, och jag hade en förväntning - antagligen förhöjda av namnet Berwald - att det skulle vara en mycket mer pampig, historiskt byggnad. Jag hade trott någonting i Jugend eller nånting som Cirkus på Djurgården, fast hur jag kunnat förväntat mej nåt sånt vet jag inte, eftersom jag cyklat förbi byggnaden flera gånger och sett att det bara är en stor betongkloss. Berwaldhallen är byggd 1976, men det är inte så illa som det låter. Interiören är liksom insprängd i hälleberget, och man kan på vissa ställen faktiskt kan se urberget. Inredningen domineras av ljusa träpaneler och formpressat trä. I auditoriet är stolarna bekväma och väl tilltagna, och stolsraderna står så långt ifrån varandra att man faktiskt kan ta sej fram i raden utan att de sittande behöver resa sej.
Berwaldhallen är uppkallad efter Franz Berwald, en svensk kompositör som var mer framgångsrik som ortoped, vilket jag tycker ett fint erkännande, både av viss inriktning inom läkekonsten och av dom inte så speciellt framgångsrika.
Straussarna, däremot, tror jag aldrig behövde ha en plan b eller ett extrajobb, och jag förstår fullt att dom har fått en egen orkester här i Stockholm. Och en bra orkester är det. Och stiliga: alla har röda frackar. Tydligen har det varit så sen 1843 då Franz Josef I tyckte att musikerna alltför ofta hade sjaskiga svarta kostymer och bestämde att när dom uppträdde för honom skulle dom ha röda frackar och vita byxor. Det ser faktiskt väldigt stiligt ut.
Jag gillar Straussarnas valser. Det är väldigt svårt att inte gunga med och stampa takten. Ibland känner man sej lite lockad att kroka arm med sina grannar och börja digga hard core.
Det var inte bara musik. Vi hade en programvärd vid namn Peter Schele som var så underhållande att han nästan började konkurrera ut Straussarna. Han pratade om lite allt möjligt, sånt som var relativt till dagens program och sånt som han bara tyckte att vi borde höra. Han var väldigt rolig på ett otvunget sätt som nog tagit åratal att lära sej. Han bytte kavaj inte mindre än fyra gånger, och kommenterade kostymbytet varje gång. När han kom in för att presentera An Der Schönen Blauen Donau var kavajen blå.
Dirigenten heter Maria Eklund och var riktigt cool. Varje gång Peter Schele kom fram och började dra nån av sina underhållande historier gick hon av scenen. Antagligen inte för att hon hade hört historien förut, utan för att hon inte ville stå där med en pinne i handen och inte göra någonting, som en pinnviftande fjompa. När hon sen kom in igen för att fortsätta tog hon Peter Schele i handen. Varje gång. Det var underhållande.
Hon hade tjockt, storvågigt blont hår som hon liksom la till rätta bak över axlarna varje gång hon skulle börja dirigera, och hennes pinnlösa vänsterhand var lika uttrycksfull som en hand från Kungliga Baletten. När hon gick över scenen liksom strosade hon, med gungande knän och konkav bröstkorg, liksom en tuffing som hade all tid i världen.
Som grädde på moset bjöd aftonen på några danser av fem dansare, tre kvinnor och två män. Dom hade flera effektfulla klädbyten och danserna var en slags modern tolkning av balett och historisk dans. Jag uppskattade ansträngningen och tyckte att den tillförde mycket. Av dom två killarna var den ene mörk och hade ett spanskt efternamn och den andre blond och hette något nordiskt, men i programmet hade deras bilder bytts ut, så att var och ens resumé visade fel person. Programvärden försökte åtgärda detta, men glömde nämna programbladet, med resultatet: ”Den mörka pojken heter Molino”, vilket nog fick en del i publiken att undra över var Peter Schele stod i invandrarfrågan.
Två tanter snett framför mej drack nog lite skumpa i pausen, för jag tyckte mej märka att dom var mer än lovligt fnissiga under andra akten, och tisslade och tasslade som två små flickor. Eller så var det bara Straussarna som förtjusat dom. Jag måste erkänna att jag kände mej mer än lovligt uppsluppen, och jag hade bara sörplat kaffe.
En mycket trevlig eftermiddag som nog skulle kunna bli en trevlig tradition. Länge leve Stockholms Strauss-orkester!
