Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen christoffer svensson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen christoffer svensson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

måndag 7 maj 2018

ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, Elverket, Dramaten, Föreställning 12, 28/3 2018.


Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”


Nej, jag hade inte tyckt om den första delen. Den hade känts slarvig, slafsig och hafsigt regisserad, och jag upplevde det som om man inte tagit vara på ögonblicket och hantverket. Kanske är jag extra hård, eftersom pjäsen är en av mina favoriter, men jag saknade någon slags värdighet, en mänsklighet, en ödmjukhet. Visst, de äldre skådisarna, klarar sej bra, kanske på grund av en längre erfarenhet i yrket, men de yngre hade behövt en mer ingående personregi, tycker jag det verkar som. Det är en svårt, mastig text, och jag upplever det som om man ganska uppgivet eller egotrippat spelar karaktärer och känslor, men inte tar ansvar för berättelsen. Hos några tycker jag att ett slags sjungande, skanderande av replikerna har smugit sej in: typ ”Du TROR att du är GLAD men du VET inte hur LED-sen du ÄR” vilket gör att man blir lite trött av att lyssna, och inte riktigt förstår som sägs.

I julklapp, förra året, gav jag mej själv något som blev mycket intressantare än jag hade förväntat mej: Sen runt 30 år sen har jag varit vegetarian, det vill säga, jag har inte ätit kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölk. På senare tid, kanske de senaste två åren, har jag bestämt mej för att bli vegan, det vill säga, utesluta allt animaliskt ur min kost. Jag har tagit övergången ganska långsamt, eftersom jag inte ville att den skulle bli ett problem: jag köpte inte hem ost eller ägg, men om vi till exempel hade balunser på jobbet där det bjöds på ostsnittar, fetaost-paj eller quorn-filéer - dom innehåller ägg - så sa jag inte nej. 
Så, i december gav jag mej själv, mina föräldrar och min kusin, respektive, en prenumeration på den veganska mat-tidningen Vegomagasinet, och när det första numret damp ner så fick jag för mej att testa alla tidningens recept. Plötsligt, från att ha haft en ganska tråkig diet - pasta, broccoli och sojakött - exploderade min värld i ett överflöd av saker jag aldrig testat förut: Piroger med sojafärsfyllning, Bao med picklad rättikssallad och rökig tofu, indisk enchilada med curryfärs; jag började använda min ugn, köpte hem ingredienser som jag aldrig förr skulle ha tittat på, och min frys var plötsligt full av matlådor, istället för av djupfryst broccoli och vego-korvar.
Varje recept ger nämligen fyra portioner, så om man delar upp det man lagade innan man börjar äta, så har man lunch eller middag i ytterligare några dagar. Där jag förut tog ett avbrott i mitt skrivande vid lunchtid och snodde ihop något oinspirerat men mättande, kunde jag nu stampa ut i köket, micra en låda med något jag lagade för flera veckor sen, och nästan glömt, som crèpes med stuvad sparris, dilliga kikärtsburgare med färskoströra eller Sojabönbollar med glasnudlar och grönsaker i salladsskålar, och vara tillbaka vid min dator inom fem minuter. Jag vet, jag borde inte äta vid datorn, men det är svårt att låta bli.
Vad jag egentligen vill komma till med det här ganska självgoda orerandet, är att ibland förtjänar man en paus. Det är en underbar känsla att ha skrivit klart något, och för att fira brukar jag bjuda mej själv på middag, speciellt om jag ska in till stan och se en föreställning.
Kom inte och säg att du inte blir sugen!
Den här gången stannade jag till vid den veganska restaurangen Mahalo, på Hornsgatan. Det är ett väldigt populärt ställe, och ofta svårt att få ett bord, men ibland har man tur: jag köper en Luaua Bowl, en slags raw taco-tallrik. 

Det fortsätter där det slutade i del ett av ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM; det är 1985, och ängeln som har nedstigit till den aidssjuke Prior berättar att Gud har övergivit himmelen, och uppmanar mänskligheten att sluta röra på sej, sluta migrera. Prior går till ett mormoncenter för att forska om änglar, där han kollapsar och förs till sjukhuset av Hannah, en mormonkvinna som kommit till New York för att ta hand som sin svärdotter Harper och sin son Joe, som just kommit ut som homosexuell och sen försvunnit. På sjukhuset återkommer ängeln, och på Hannahs uppmaning brottas Prior med henne, och klättrar sen upp till himmelen och säger att han vägrar underrätta människorna om änglarnas önskan att de ska sluta röra på sej, utvecklas, då han anser att detta skulle innebära mänsklighetens undergång.
Priors’ ex Louis gör slut med Joe då han upptäcker att han arbetar för Roy Cohen, en avskydd, korrupt aidssjuk politiker, och då denne dör, stjäl han all Cohens AZT, en HIV/AIDS-medicin, och ger dom till Prior. 

Vad jag alltid har haft svårt för i den här delen, är dramatikerns förhållning till Joe, mormonen som är gift med en kvinna och kämpar mot sin homosexualitet. Speciellt i sista scenen, när Prior, Louis, Belize och Joes mamma Hannah träffas vid Bethesda-fontänen i Central park, är Joe slående frånvarande. Varför? Det känns det som om rollen har övergetts, och jag upplever det som om han på något vis offras: han skrivs liksom bara ut ur historien, lite som narren i KING LEAR, eller Lady MacBeth. Han får ingen egen epilog, inget eget slut. Det irriterar mej, både i National Theatres uppsättning, där Russell Tovey gjorde ett superjobb, och här, där Christoffer Svensson är lika lätt att tycka om. 
Marall Nasiri och Christoffer Svensson - lätt att tycka om.

Kanske hade det inte varit så konstigt om inte hans mamma varit närvarande i slutscenen. Hon har gått från oförstående och avståndstagande, men förlåts på något sätt genom att låta henne acceptera och utvecklas. Straffas hennes sons rollkaraktär för sitt samröre med Roy Cohen, för sin konservativa politik, för att han, som man, sexuellt har övergivit en kvinna? Det verkar nästan så. 
Marsha Mason
Jag tänker på förhandsvisningarna av uruppsättningen av A CHORUS LINE: något var fel med slutet. Publiken tyckte inte om hur det slutade, tills skådespelerskan Marsha Mason, vid den tiden gift med dramatikerna Neil Simon, framhöll att vad som var fel: I denna version fick Cassie inte jobbet i slutet, trots att hon hade gjort allt rätt, och detta agiterade publiken. 
För mej är det lite samma sak här: Joe har kommit ut som homosexuell, han har tagit avstånd från Roy Cohen, men han har inte smitit från vad han anser är hans ansvar: att ta hand om sin psykiskt sjuka fru. Ändå verkar det som om han straffas genom att inte får något slags slut.
Jag inser nu, att vad jag saknar, är en epilog mellan Joe och hans mamma. En scen om försoning och förlåtelse.

Ibland önskar jag att Dramaten eller Stadsteatern kunde ha ett slags tema-tänkande. Att deras repertoar hade en övergripande idé, så att pjäserna de sätter upp blir del av en större helhet. 
Tony Kushner med maken Mark Harris. Kushner till höger.
Ta till exempel dramatikern Tony Kushner, författaren till ANGELS IN AMERICA: Jag kan slå vad om att de flesta av oss aldrig kommer att se några av hans andra pjäser. Möjligtvis, kanske, om vi åker till London, kan vi få möjlighet att se musikalen CAROLINE OR CHANGE. 
Men jag är nyfiken på hans andra pjäser. 

Jag förstår att man inte kan ha en hel säsong med pjäser av honom, men det hade varit intressant om man satt honom i något slags sammanhang. Kanske skulle man kunna sätta upp hans första, senaste och största, vilket skulle ge oss en säsong av THE AGE OF ASSASSINS och TINY KUSHNER, fem korta pjäser. 
Kanske blir tre pjäser om AIDS lite väl mastigt, annars hade kunnat få sällskap av Larry Kramers THE NORMAL HEART och Terence McNallys LOVE! VALOUR! COMPASSION!

Skulle man välja utifrån att ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM fick Pulizerpriset för drama 1993, så kunde man sätta upp pjäserna som vann innan och efter, vilket skulle ge oss THE KENTUCKY CIRCLE, av Robert Schenkkan, nio enaktare om amerikansk mytologi, och Edward Albees THREE TALL WOMEN.
Man skulle också kunna sätta upp pulizervinnarna 83, 93 och 03, vilket hade gett oss ’NIGHT MOTHER, av Marsha Norman, som handlar om en mor och hennes dotters planerade självmord, och ANNA IN THE TROPICS, av Nino Cruz, en pjäs som verkar vansinnigt intressant och som handlar om kubanska immigranter i Florida som försörjer sej på att rulla cigarrer och lyssnar på en högläsning av Anna Karenina. 

Andre teman? Pjäser som utspelar sej i New York, eller pjäser av homosexuella dramatiker. Pjäser som börjar med en begravning, som handlar om änglar, eller med politiskt, historisk verklighet.

Den här typen av berättelse, med änglar, hallucinationer, uppenbarelser och spöken, kräver ett ganska stringent, logiskt och tydligt berättande;  om man ska visa avbrott eller utbrott från normen så måste man först visa en tydlig norm. Om vi, som publik, tillsammans med Hannah och Prior förväntas bli ruckade av att det plötsligt flyger in en ängel, måste man först ha skapat en värld där en flygande ängel är något av en omöjlighet.

Scenografi och kostym är i stort sett desamma som i del ett: man har hakat av den enorma discokulan och den ligger nu och glittrar längst bak på scenen.

Vad jag hade svårast för i del ett, var greppet att låta ett gäng statister dansa in och möblera om mellan scenerna. I del två är dom inte med, men istället kommer scentekniker in och skjuter runt möblerna, vilket faktiskt är värre. I första delen fick man i alla fall känslan av att de statisterna tyckte det var roligt att dansa och flytta möbler, här får man en känsla av att de bara gör sitt jobb. Det är inte teknikernas fel, jag har sett produktioner där dom varit i stort sett osynliga, trots att dom står mitt på scenen. Detta, att låta dom ta så stor plats, är ett regival. 
Jag antar att man på repsal har arbetat med klara, tydliga scenrum, men här, i detta stora, ganska ödsliga rum, känns det onödigt att några  ska behöva komma i på scenen, köra undan en säng några meter, och flytta någon annan möbel lite mer centralt, och sen gå ut, och då, och först då, återupptag man handlingen. 

Ibland sitter jag och tänker på skolredovisningar eller galor; föreställningar som består av flera små delar som repeterats var för sej, och sen sätts ihop till en slags föreställning. En del har regissörer eller koreografer som har tänkt på helheten och gett instruktioner som:
”När Kajsa sätter ner glaset går du in på scenen, så att du är på plats och kan ta över redan när hon rapar.” 
Såna uppsättningar har schwung och spänst; man tappar inte energi i övergångarna, medan andra - som den här - känns lite som om sångaren inte är riktigt säker på om clownen är klar, och för övrigt är lite osäker på om det verkligen är hans tur. Istället för att man får en känsla av att en scen redan pågår, som ett klipp i en film, startar man från noll, gång efter gång efter gång.

Som förväntat, kommer jag aldrig riktigt in i pjäsen, men den här delen tycker jag bättre om. Jag sitter inte fullt så högt upp på gradängen, så det känns inte lika mycket som om jag ser allting nästan uppifrån, och scenens golv gapar inte lika tomt och ofantligt. Dessutom känns det som om handlingen har kommit igång. Jag är mer engagerad i berättelsen, jag vill veta hur det ska gå, trots att jag vet hur det går.
Dagen innan hade jag sett ett genrepet av en mycket vacker uppsättning av Paul Claudels BUDSKAPET TILL MARIA, men som ateist hade jag på något sätt känt mej lite provocerad av det religiösa innehållet, men här, i den här uppsättningen, hade jag inga problem att acceptera änglar och en frånvarande gud. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 


FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:
En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 


PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."



SparaSpara

onsdag 20 april 2022

Hösten på Dramaten


Dramatens utbud har känt ganska oinspirerande en längre tid: men det verkar som om hösten kan bli intressant: Vänligen notera ARV av Mattew Lopez, i regi av Carl Johan Karlsson. Det ser ut som om rollerna som bögar kommer att spelas av bögar. Jag antar att majoriteten är inlånade.


Jag är glad att det är dramaten som sätter upp den här produktionen. För några år såg jag den på West End, och det är bland det bästa jag har sett. 


Från Dramatens Pressrelease: 


Hösten på Dramaten bjuder på nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé. Dessutom gästspel från Belgien och Irland inom ramen för Bergmanfestivalen samt en hållbarhetspjäs som turnerar utan att resa och två urpremiärer från Unga Dramaten. Biljetterna till höstens föreställningar släpps idag den 20 april.


–Jag hoppas och tror att de enskilda delarna tillsammans ska skapa en helhet av skiftande färger, formspråk, tonlägen, subjekt, berättelser och spänna från lättaste komik till tyngsta drama, från det flyktigt banala till det evigt existentiella, allt för att kunna engagera och attrahera så många som möjligt av de som befinner sig innanför eller utanför Sveriges gränser, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Eld, specialskriven för Dramaten av dramatikern och författaren Jonas Hassen Khemiri och i regi av Antú Romero Nunes öppnar säsongen på Stora scenen. Urpremiär den 25 augusti. På Lilla scenen undersöker teaterchefen Mattias Andersson verklighet och fiktion inom Sveriges främsta kulturella exportmärke krimgenren, i Nordic Crime, med bland andra Krister Henriksson, Jakob Eklund och Rebecka Hemse i rollerna. Urpremiär 8 september.

Flera internationella regissörer gästar Dramaten i höst; bosnisk-kroatiske Oliver Frljić regisserar Dostojevskijs Brott och straff och den franske regissören Stéphane Braunschweig gör Tid för glädje av norske Arne Lygre.

Sex timmar teater blir det när succén från London och New York Arv (The Inheritance), av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson, får Sverigepremiär. Dessutom får två klassiker ny form när Anna Petterson tar sig an Ibsens Ett dockhem och Carolina Frände regisserar Brechts Galileis liv med Staffan Göthe i huvudrollen.

Inom ramen för Bergmanfestivalen blir det gästspel med det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans The Sheep Song med sexton levande får på scenen och det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s Chekhov´s First Play i december.

Unga Dramaten har två urpremiärer på repertoaren; Hur vi försvinner av Eva-Maria Benavente Dahlin i regi av Måns Lagerlöf (15 september) och Lilla Dödsdansen av Kristian Hallberg i regi av Elin Skärstrand (28 oktober). 

En internationell turnerande föreställning som inte reser. En pjäs för de levande i en döende värld är ett koncept skapat av den brittiska regissören Katie Mitchell för en hållbar teater. Svensk produktion i regi av Malin Stenberg. Premiär på Tornrummet den 20 augusti.

Nedan följer höstens premiärer och nypremiärer i datumordning. Med reservation för eventuella ändringar.

En pjäs för de levande i en döende värld – av Miranda Rose Hall, Sverigepremiär 20 augusti, Tornrummet
En pjäs för de levande i en döende värld (A Play for the Living in a Time of Extinction) handlar om vårt ansvar och våra möjligheter att påverka den kommande ekologiska katastrofen. Monologen är skriven av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall och föreställningen är skapad av Katie Mitchell.
All energi till pjäsen alstras live av cyklister på scen. Föreställningen ingår i projektet Sustainable Theatre.
Koncept och originalregi: Katie Mitchell. Av: Miranda Rose Hall. Regi: Malin Stenberg.Kompositör: Paul Clark. Ljuddesign: Electric Farmer (Elisha Millard). Dramaturg: Ntando Cele. Översättning: Amanda Svensson. Medverkande: Helmon Solomon.

Eld – av Jonas Hassen Khemiri, urpremiär 25 augusti, Stora scenen
En gång om året möts fyra vänner i skogen för att låta elden styra framtiden. Alla har med sig något de vill bränna upp, något de vill lämna bakom sig. Den här gången bär någon med sig något ovanligt explosivt ur sitt förflutna. Jonas Hassen Khemiris nya pjäs, skriven för Dramaten, handlar om ett kompisgäng som plötsligt är mitt i livet och inser att allt kanske inte blivit som de tänkt sig. För regi står Antú Romero Nunes som tidigare satt upp flera av Khemiris pjäser i Tyskland. Produktionen genomförs med stöd av Goetheinstitutet.
Av: Jonas Hassen Khemiri. Regi: Antú Romero Nunes. Scenografi: Matthias Koch. Kostym: Lena Schön, Helen Stein. Musik: Anna Bauer. Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Bahador Foladi, Electra Hallman, Hamadi Khemiri, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri. 

Nordic Crime – av Mattias Andersson, urpremiär 8 september, Lilla scenen 
Sex påhittade tv-poliser kastas in på teaterscenen. Från sitt fiktiva universum möter de den brutala sceniska verkligheten och ställs inför ett antal uppmärksammade autentiska rättsfall från senare år. De reproducerar jargonger och klichéer från Sveriges främsta kulturella exportmärke - kriminalserien - samtidigt som de försöker borra sig ner och ge trovärdiga tonfall till de dokumentära domstolsbesluten och förhörsprotokollen på scenen.
Av och regi: Mattias Andersson. Scenografi: Ulla Kassius. Kostym: Moa Möller. Ljus: Charlie Åström. Mask och peruk: Sofia Ranow Boix-Vives. Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir.Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani.

Galileis liv – av Bertolt Brecht, premiär 13 okt, Lilla scenen
Året är 1609. Nyligen brändes en man till döds i Rom för att ha påstått att jorden kretsar kring solen. Nu har Galilei, tack vare sin nya kikare, bevis för att påståendet stämmer; att det alla framstående vetenskapsmän och kyrkan påstår är falskt! Jorden – och människan – är inte världens centrum. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei i denna pjäs om vetenskap och alternativa sanningar. 
Av: 
Bertolt Brecht och Margarete Steffin. Regi: Carolina Frände. Scenografi: Karl Svensson.Kostym: Charlotta Nylund. Ljus: Karl Svensson. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Musik: Hans Eisler. Dramaturg: Joakim Sten, Irena Kraus. Översättning: Ulrika Wallenström.Medverkande: Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Lotta Tejle m. fl.

Ett dockhem – av Henrik Ibsen, premiär 20 oktober, Stora scenen
Regissören Anna Pettersson ligger bakom en rad uppmärksammade och hyllade uppsättningar av Ibsens och Strindbergs klassiker. I hennes händer återuppstår högaktuella berättelser med kopplingar mellan de existentiella villkoren i dåtid och nutid. Nu tar hon sig an Ibsens Ett dockhem och skapar ett verk av musik, rörlig bild och text som fond till skådespelarnas gestaltning. 
Av: Henrik Ibsen. Regi: Anna Pettersson. Scenografi: Anna Pettersson. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Max Mitle. Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg. Musik: Gustave Lund. Dramaturg: Anneli Dufva. Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Melinda Kinnaman, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.

Arv – av Matthew Lopez, Sverigepremiär 5 november, Målarsalen
Den flerfaldigt prisbelönta pjäsen Arv (The Inheritance) har gjort succé i såväl London som på Broadway. Arv är en episk och mångfacetterad heldagsföreställning i två delar om elva homosexuella män i New York. Här möts den yngre generationen som lever ett liv i relativ frihet och den äldre som överlevde både AIDS-epidemin och ett samhälle fullt av förtryck.
Av: Matthew Lopez. Regi: Carl Johan Karlson. Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Jasminda Asplund Blanco. Ljus: Åsa Frankenberg. Musik: Christoffer Karlsson. Dramaturg: Anneli Dufva. Översättning: Jonas Brun. Medverkande: Kicki Bramberg, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Per Öhagen, Marcus Berg (praktikant) m. fl.

Tid för glädje – av Arne Lygre, Sverigepremiär 17 november, Lilla scenen
En kvinna har hittat en perfekt begravningsplats till sig själv. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Pjäsen hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner. För regi står Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l'Europe i Paris, som tidigare med stor framgång satt upp flera pjäser av Lygre.
Av: Arne Lygre. Regi: Stéphane Braunschweig. Scenografi: Stéphane Braunschweig. Kostym: Thibault Vancraenenbroeck. Ljud: Xavier Jacquot. Ljus: Marion Hewlett. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Dramaturg: Irena Kraus. Översättning: Marie Lundquist. Medverkande: David Book,Lena Endre, Hannes Fohlin, Maia Hansson Bergqvist, Ellen Jelinek, Marall Nasiri, Shanti Roney, m fl.

Brott och straff – av Fjodor Dostojevskij, premiär 24 november, Stora scenen
Fjodor Dostojevskijs psykologiska roman gavs ut 1866 och har sedan dess aldrig upphört att fascinera. Nu kastas publiken in i Raskalnikovs febriga sinnevärld, i en bearbetning som är inspirerad av Dostojevskijs dagbok. För regi står Oliver Frljić som ligger bakom en rad uppmärksammade uppsättningar, bland annat Klątwa (The Curse) i Warszawa som kritiserade den katolska kyrkan och den regerande polska nationalismen och möttes av stora demonstrationer.
Av: Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić. Regi: Oliver Frljić. Scenografi: Igor Pauška. Dramaturg: Jacob Hirdwall. Översättning: Anders Duus. Medverkande: Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Pettersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanovic, Kristina Törnqvist.

The Sheep Song – gästspel med teaterkompaniet FC Bergman, 2-4 december, Stora scenen.
The Sheep Song ären modern fabel om en varelse som inte längre är nöjd med sig själv och som bestämmer sig för att genomgå den ultimata förvandlingen. Det är en ordlös berättelse om vår rädsla för och samtidigt längtan efter förändring i våra liv. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten, Marie Vinck.

Chekhov’s First Play – gästspel med teaterkompaniet Dead Centre, 15-17 december, Stora scenen.
Ett gästspel av det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s hyllade uppsättning av Tjechovs första och, enligt många, ospelbara pjäs. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Text av Anton Tjechov, Ben Kidd och Bush Moukarze.

Unga Dramaten

Hur vi försvinner – av Eva-Maria Benavente Dahlin, Urpremiär 15 september, Lejonkulan
I ett skolbibliotek sitter fem ungdomar instängda för att svara på frågan ”Vem är du om 30 år?” i varsin essä. Skrivandet går sådär och tiden kryper fram. Någonting allvarligt pågår därute. Men ingen verkar kunna ge dem svar på vad eller hur länge det kommer att hålla på. En nyskriven pjäs för högstadiet och gymnasiet, inspirerad av intervjuer med ungdomar från skilda delar av Sverige. För regi står Måns Lagerlöf, tidigare konstnärlig ledare för ung scen/öst, Örebro länsteater och Riksteatern. Från 13 år.
Av: Eva-Maria Benavente Dahlin. Regi: Måns Lagerlöf. Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson. Ljus: Jesper Larsson. Musik: Hampus Norén. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Wayra Monasterio, Sofia Pekkari, Erik Svedberg-Zelman, Dodona Imeri (praktikant) m. fl.

Lilla Dödsdansen – av Kristian Hallberg, urpremiär 28 okt, Tornrummet
I August Strindbergs Dödsdansen grälar ett gift par så att det osar. Dag in och dag ut är det bråk och de är fruktansvärt elaka mot varandra. I Lilla Dödsdansen får vi se vad som händer i rummet bakom, där parets två barn håller till. Uppsättningen ingår i Unga Dramatens serie Unga klassiker med nyskrivna pjäser baserade på klassiska verk. För mellanstadiet. 
Av: Kristian Hallberg. Regi: Elin Skärstrand. Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulsson. Kostym: Pia Gyll (Praktikant från SKH). Ljus: Jesper Larsson. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Arman Fanni, Rita Hjelm, Victor Ström.


Nypremiärer av vårens föreställningar

Exit Parkour – nypremiär 19 augusti, Lilla scenen
Exit Parkour är en föreställning av Ada Berger om och med Matar, en av världens främsta parkourutövare. För regi står Örjan Andersson.

Natthärbärget – av Maksim Gorkij, nypremär 8 september, Stora scenen
Den ungerske film- och teaterregissören János Szászs uppsättning av Maksim Gorkijs mest kända pjäs utspelar sig på en teaterscen, i en nära förestående framtid.

Linje Lusta – av Tennessee Williams, nypremiär 14 september, Lilla scenen
Föreställningen spelade för utsålda salonger efter premiären 2019 och belönades med Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt. I regi av Stefan Larsson.

Lilla Svansjön – nypremiär 24 november, Lejonkulan
I stället för de graciösa svanarna besökaren förväntar sig dyker istället tre figurer upp på scen som provar flygturer, tar sig an en silversjö och hittar bästa stegen för fåglar i grupp. Iscensättning och koreografi av Claire Parsons.


tisdag 18 augusti 2015

KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten, föreställning 98 15/8 2015

Översättning Lolo Amble, Regi Nina Raine, Scenografi Jan Lundberg, Kostym Kajsa Larsson, Ljus Magnus Pettersson, Peruk och mask Nathalie Pujol med Christian Dyvik, Kicki Bramberg, Pontus Gustafsson, Christoffer Svensson, Emma Mehonic, Ester Uddén.


I wanna be where the people are
I wanna see, wanna see them dancing
Walking around on those
What do you call 'em? Oh, feet
Flipping your fins you don't get too far
Legs are required for jumping, dancing
Strolling along down a
What's that word again?
Street
Up where they walk, up where they run
Up where they stay all day in the sun
Wandering free
Wish I could be, part of that world

PART OF YOUR WORLD
Ur The Little Mermaid
ALAN IRWIN MENKEN;HOWARD ASHMAN

Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt. 
Men det är nästan omöjligt.
Som utanför Dramatens lilla scen. Det är paus i föreställningen, och vi är några stycken bekantingar som klumpar ihop oss utanför på gatan. Solen skiner, det är slutet på sommaren. 
”Är han döv på riktigt?”
”Ja?”
”Nej!”
”Va? Näe, han är ju en skådis, han spelar en roll?”
Och så öppnar jag munnen:
”Jag tror nog att han är döv, eller har nedsatt hörsel i alla fall: en hörande skådis skulle nog göra andra val, liksom mjölka det lite mer, tror jag.”
Och på så sätt lyckas jag ta död på en intressant diskussion. De andra vet att jag går mycket på föreställningar, att jag har den här bloggen, och dom tänker att jag nog vet vad jag pratar om. Som om jag vore någon slags expert. Det jag säger stämmer.
En annan kvinna börjar prata om att hon inte tycker om att familjen grälar hela tiden. Hon pratar om dom som om dom vore verkliga människor, som om dom var personer som borde kunna ändra sej, bli bättre, inte för evigt vara låsta i ett drama som utspelar sej på samma sätt, kväll efter kväll. Jag tänker att hon är en sån där som skulle kunna irritera sej på att drottningen i Snövit är så elak, som inte förstår att drama är konflikt. Att en pjäs utan motsättningar är liksom över innan den ens börjat. Eller förstår och förstår: hon tänker bara inte så. 
Jag borde ha lyssnat mer på hennes resonemang, försökt förstå vad för slags föreställningar hon gillar, men jag börjar istället babbla om att jag hoppas att handlingen inte går åt ett visst håll, förutsägbart håll. Jag hoppas att flickvännen inte börjar vänstra mej brorsan.
Det är bara för folk att fimpa sina cigg och gå in i salongen. Jag har lagt sordin på samtalet. Igen.

Scenen föreställer ett vardagsrum hos en brittiskt, någorlunda intellektuell judisk medelklass. Ett stort bord, med plats för en stor familj, centralt. Ett piano mot fonden, till höger, och en slags fåtölj att sitta lite avsides i, åt vänster. Och ett stort panoramafönster mot ett enormt trä, längs bak. 

Det handlar om två bröder. Den ena, Billy, är döv, den andra, Daniel, har börjat höra röster. Båda bor, tillsammans med sin operasjungande syster - jag tror hon är vuxen, men det är lite svårt att veta hur gammal hon ska vara - hemma hos sina föräldrar. Daniel, den hörande, har misslyckats med livet där utanför, mår psykiskt riktigt dåligt, och har flyttat hem för att skriva klart sin avhandling.
Billy har aldrig lärt sej teckenspråk, utan läser på läpparna, och ljudar. Hans föräldrar ville att han skulle vara en del av deras, de hörandes värld, och inte försvinna in i den handikappade, teckenspråkande, juntan. Han är inte funktionshindrad, han kan bara inte höra. De vägrar låta honom gå över till en den andra sidan, den värld dom själva inte är en del av. 
Så träffar Billy Sylvia, en hörande kvinna med döva föräldrar, som vuxit upp med teckenspråket, och som nu, på grund av genetik, själv håller på att bli döv. Hon börjar lära honom teckna, och ser till att skaffa honom ett jobb som läppläsare åt polisen: han tyder vad som sägs i filmer från övervakningskameror, och han är fenomenal. Ingen är så bra som han. Det är dags att lämna hemmet, dags att söka en ny stam, en ny klan, en ny tillhörighet. 

Kostymerna är vardagskläder, övervägande grått, vitt och svart, med enstaka färgklickar, för att sen i Billys fall gå mot det starkare när han börjar frigöra sej.

Detta är en vansinnigt rolig föreställning. En upprörande, politiskt inkorrekt, provocerande föreställning, som känns underbart frigörande. Det är skönt att få skratta åt opassande saker, att få fnissa lite chockerat.
Det är som om Vem Är Rädd För Virginia Woolf mötte Children Of A Lesser God, som om George och Martha verkligen hade lyckats skaffa barn, men fått ungar som inte blev blåhåriga och blondögda, utan ganska orosfyllda och humorlösa.  
Det hade varit rolig att få se mamman och pappan i en scen där dom är ensamma i huset, utan barnen dom så starkt knutit till sej. Vad skulle dom säga till varandra?
”I morgon är det söndag…”
”Hela dagen…”
Eller skulle dom bara fortsätta som om ingen verkligen saknades?
Jag hade förresten gärna sett en sån rollbesättning av Albee-pjäsen, med Pontus Gustafsson; en George som en ettrig liten trädgårdstomte, och Kicki Bramberg som en Janis Joplin-liknande Martha som rör på läpparna när hon läser tv-tidningen. 
Emma Mehonic som den självupptagna operasjungande, musikaliskt obegåvade dottern, den enda bland de hörande i familjen som inte skriver, är en liten komisk pärla, och jag blev lite förvånad mot slutet, när hon lagt trallandet på hyllan, av att hon inte börjar författa och gör kometkarriär, eller fortsätter misslyckas, men nu som poet. Det hade absolut funnits plats för det. 
Christoffer Svensson, suveräna på att spela angstfyllda ynglingar, hamnar lite mellan två stolar, mellan två poler. Den komiska familjen och det audio-nedsatta kärleksparet. Hans roll är nästan för späckad av problem för att bli riktigt levande. Det krävs för mycket av honom. Han hör röster, han stammar, han är agressiv och destruktiv. Det är lite som en psykotisk Stanley Kowalski som kommer hem, river ner girlander och rosa lyktor, och raserar födelsedagskalaset för Blanche och Stella. Det är bara mot slutet, när man inser hur mycket han behöver en bror som inte längre behöver honom, som det klickar, för mej. 

SPOILER: Det finns två saker som jag absolut inte tyckte om: Dels är det slutet: De två bröderna återupptar bekantskapen, och det slutar i en varm, desperat kram. Och det är inget fel med det. Vad som känns tillrättalagt och rosenrosa är att alla de andra i familjen lyckas komma in på scenen för att bevittna det. Jag antar att regissören kände att hon ville ha ett lyckligt slut, men det kändes så tillrättalagt att man är lite förvånad att inte något bryter ut i en sång. Detta är en grej mellan Billy och Daniel och publiken, och den behöver inga vittnen.
Det andra är att det saknas en monolog. Billy börjar gissa, anta, vad som sägs på de inspelade filmerna, blir avslöjad och får sparken, och måste återvända hem. Och det är för att få förklara hur han hade tänk som han hade behövt en monolog. I den sista scenen, den med en bror som nu börjat stamma så kraftigt att han knappt kan kommunicera verbalt, hade det passat utmärkt med en liten förklaring.
Nåt som kanske började:
”Jag har alltid fått lägga till, gissa, försöka lista ut vad som sägs. Ingen berättade nånsin nåt för mej. Jag fick alltid försöka klura ut vad det var ni pratade om, vad som sagts, och vad som inte sagt, till mej.”
Eller nåt ditåt.

När jag cyklade hem genom ett Stockholm som var lite av en hinderbana, på grund av Midnattslopp och Kulturfestival, hoppades jag att den här föreställningen ska komma på Dramaten Play, för detta är något jag vill se igen. Och kanske igen.
För det handlar egentligen inte om att vara döv eller hörande, det handlar om att bryta sej loss, hitta sin egen grupp, sina egna regler, sin egen övertygelse, och att ha styrkan att låta andra göra samma sak.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis biljett, tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:

- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”

Låter det intressant? Här är resten: 

DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:

"Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. "
Låter det intressant? Här är resten: 

KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:

Den här föreställningen fyller en viktig funktion. I ett Sverige där många av oss är så rädda att bli kallade rasister och främlingsfientliga att vi knappt anser oss ha rätten till en åsikt, av rädsla för att bli facebook-lynchade, är det viktigt att sånt här tas upp och diskuteras på ett medmänskligt, ickepolitiskt, sekulärt sätt.